Del 751: Birnbaum säger något om Venedig. Goshka Macuga.

Postat den 2009 8 maj av Lars Vilks

I senaste numret av Artforum berättar Daniel Birnbaum något om sina förhoppningar på den biennal han nu organiserar i Venedig. Årets konsthändelse lär det hur som helst bli för det är svårt att se något alternativ. Det sker alltid något i Venedig eftersom stora delar av konstvärlden då har samlats. Konsten produceras alltid utifrån gemensamma ansträngningar.

”Något har brutit samman”, säger Birnbaum och åsyftar naturligtvis i första hand lågkonjunkturen. Dock verkar det inte som om lågkonjunkturen utvecklas till den katastrofala dränering av civilisationen som tycktes skymta för ett par månader sedan. I alla fall menar curatorn: ”Och så hoppas jag att denna biennal inte enbart presenterar fragment av något som har brutit samman utan också ger oss en glimt av något som kommer – om inte någon ny och sammanhängande vision, så åtminstone en uppstigande mångfald av möjligheter.”

Jaha, han har lärt sig att tala som en diplomat, men det kan ligga något i det. Många av de utvalda konstnärerna är inte särskilt välkända och därför är det säkert möjligt att finna ett och annat av intresse. Så brukar det förstås vara med alla större utställningar. Om inte helheten kan leverera konstaterar kritikerna alltid att det fanns en del enskilda verk att beakta.

En av dem vi kommer att stifta bekantskap med är Goshka Macuga, polsk konstnär som är verksam i London. Jag skrev om henne för en tid sedan. Man kan nog utgå ifrån att hon kommer att göra sig synlig. Jag föreställer mig en storsatsande Macuga på biennalen. Och det finns anledning att hålla ett öga på den här damen. Hon har en sylvass kurva på artfacts och är på väg mot 1 000 – strecket. Precis där – under 1 000 och ett stycke neråt – finner man morgondagens stjärnor. Macuga är känd för sitt omfångsrika nätverk och sitt föredömliga sätt att utnyttja det. I sin konst har hon en inriktning på konsthistoria, etnologi, psykologi, esoteriska vetenskaper, men också social kritik. Hon anser att konsten kan åstadkomma sociala förändringar.

macuga2korr.jpg
Goshka Macuga på artfacts

En förövning på Macugas tänkbara övningar kan man finna i hennes arbete i Ladonia Biennial.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt, Venedig 09 | 1 kommentar

Del 750: Om svårigheten att vara konstruktiv

Postat den 2009 7 maj av Lars Vilks

Utställningen ”Rumstering” på Bonniers har aktiverat den svenska kritikerkåren. Jag kan förstå det, det är ont om nytt och utställningen aviserar nyheter med ung svensk konst. Pulstagningen på ung svensk konst äger rum varje år. I fjor var det en facebook-utställning, ”mina vänner väljer”, i år det retro: tillbaka till 80-talet. Ett bra mediekoncept eftersom det gör det lätt för skribenterna att komma igång. Att ha en åsikt om 80-talet kontra sent 00-tal är inte svårt. Frågan är dock om det finns någon substans i temat.

Av kritikerna i DN, Aftonbladet och Kulturnytt kan man konstatera att de två damerna, Ingela Lind och Camilla Hammarström är förtjusta och fyller sina texter med upplevelser medan de två herrarna Mårten Arndtzén och Martin Aagård inte är imponerade. Arndtzén påpekar att 80-talets konst hade modernismen som motståndare och kritisk måltavla medan något liknande inte föreligger 2009. Uppgiften att kritiskt ge sig på något idag, tja, det är det otacksamma företaget att göra upp med socialkritiken/den socio-politiska undersökningen av klass, kön, etnicitet och hierarkier. Det går att kritisera den för dess överskattning av sitt inflytande, att hela investeringen aldrig kom utanför konstinstitutionen. Men om det skulle sägas kvarstår att även dagens konst får dras med samma elände, att inte ha någon annan publik än samma gamla konstvärld som önskar ny underhållning.

Konsten förnyar sig alltid genom att vara destruktiv mot sin tidigare skepnad. Fångar den upp ett retroskede vill det till att detta laddas upp med nytt stoff och att den kritiska udden sätts i arbete för att undanröja något som har blivit stående för länge. Postmodernismen samlade upp konceptkonsten men lade till stora mängder nya grepp och idéer. Den del av 80-talet som genomförde en neoexpressionism fick snart betala priset. Konsten 2009 har ingen given motståndare. Man har bara tröttnat på samhällsengagemanget.

Hittills har emellertid Konsten klarat sig. Den siktar man inte på. Inte heller på konstvärlden. Ett intressant nyckelbegrepp är artfacts. Ingen svensk konstkritiker skriver om, eller, långt mindre, refererar till artfactslistan. Förmodligen hoppas man på att konstkvalitetens banala verklighet skall ersättas av ett mystiskt och pluralistiskt tyckande som en gång för alla skall slå fast att konst inte kan mätas.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009 | 4 kommentarer

Del 749: Högerlut i konsten samt många jungfrur

Postat den 2009 5 maj av Lars Vilks

Konstnärerna och politiken. Nu går det bestämda rykten om att Tracey Emin är på väg in i det konservativa lägret. Hon är naturligtvis som en del av Sensation artists en sträng kritiker av Thatcher. Men nu säger hon att de konservativa idag är något helt annat. Och de konservativa är benägna, partiets skuggkultursekreterare Jeremy Hunt inledde redan i fjor en liten kampanj för samtidskonsten:

“On Sunday I went to the Royal Academy’s Summer Exhibition and visited a room curated by the new Academician Tracey Emin. She once famously once went to Margate, and found a camera that someone had left on the train. She appropriated it and used the film in the camera to take some remarkable pictures which can now be viewed at the Royal Academy. In the process of taking these pictures, she suddenly felt the urge to draw some graffiti on one of the sea walls which said ‘I need art like I need God.’ Sometimes graffiti – however objectionable and anti-social it is in principle – can be very thought-provoking. There’s a wonderful slogan daubed on a fence alongside the M40 coming in to London which says ‘Why do I do this every day?’ Thousands of stressed commuters presumably pause for a second as they pass it. What Tracey Emin was expressing in her graffiti was a heartfelt passion for art and its
power to transform our lives. /…/
The lesson to me from this is that when art and politics clash, art wins.”

Är det en trend?

Dagens biennalkonstnär är Rirkrit Tiravanija. I Venedig skall han göra någon form a relationell design med bokshopen. Betydligt bättre än så är han i Ladonia Biennial.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 5 kommentarer