Del 750: Om svårigheten att vara konstruktiv

Utställningen ”Rumstering” på Bonniers har aktiverat den svenska kritikerkåren. Jag kan förstå det, det är ont om nytt och utställningen aviserar nyheter med ung svensk konst. Pulstagningen på ung svensk konst äger rum varje år. I fjor var det en facebook-utställning, ”mina vänner väljer”, i år det retro: tillbaka till 80-talet. Ett bra mediekoncept eftersom det gör det lätt för skribenterna att komma igång. Att ha en åsikt om 80-talet kontra sent 00-tal är inte svårt. Frågan är dock om det finns någon substans i temat.

Av kritikerna i DN, Aftonbladet och Kulturnytt kan man konstatera att de två damerna, Ingela Lind och Camilla Hammarström är förtjusta och fyller sina texter med upplevelser medan de två herrarna Mårten Arndtzén och Martin Aagård inte är imponerade. Arndtzén påpekar att 80-talets konst hade modernismen som motståndare och kritisk måltavla medan något liknande inte föreligger 2009. Uppgiften att kritiskt ge sig på något idag, tja, det är det otacksamma företaget att göra upp med socialkritiken/den socio-politiska undersökningen av klass, kön, etnicitet och hierarkier. Det går att kritisera den för dess överskattning av sitt inflytande, att hela investeringen aldrig kom utanför konstinstitutionen. Men om det skulle sägas kvarstår att även dagens konst får dras med samma elände, att inte ha någon annan publik än samma gamla konstvärld som önskar ny underhållning.

Konsten förnyar sig alltid genom att vara destruktiv mot sin tidigare skepnad. Fångar den upp ett retroskede vill det till att detta laddas upp med nytt stoff och att den kritiska udden sätts i arbete för att undanröja något som har blivit stående för länge. Postmodernismen samlade upp konceptkonsten men lade till stora mängder nya grepp och idéer. Den del av 80-talet som genomförde en neoexpressionism fick snart betala priset. Konsten 2009 har ingen given motståndare. Man har bara tröttnat på samhällsengagemanget.

Hittills har emellertid Konsten klarat sig. Den siktar man inte på. Inte heller på konstvärlden. Ett intressant nyckelbegrepp är artfacts. Ingen svensk konstkritiker skriver om, eller, långt mindre, refererar till artfactslistan. Förmodligen hoppas man på att konstkvalitetens banala verklighet skall ersättas av ett mystiskt och pluralistiskt tyckande som en gång för alla skall slå fast att konst inte kan mätas.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 750: Om svårigheten att vara konstruktiv

  1. dok skriver:

    Vore intressant att veta i vilken utsträckning utländska kritiker (tyska, franska, brittiska etc) refererar till Artfacts? Liknar inställningen den hos den svenska kritikerkåren?

  2. Lelle skriver:

    Den där Aagård tillhör verkligen Sveriges sämsta kulturskribenter. Han återför allt på ett blasé och nöjesguidenaktigt kulturkonsument/livstils-perspektiv. Jag är rädd för att vi kommer få ser mer av det på kultursidorna, även de 70-talister som i alla fall har några slags ideal och principer har ju en släng av där mediaperspektivet. Jag tror dessutom det är för sent att få denna generation att se sin egen inskränkthet. Har dock sett en en del kulturskribentsförakt hos seriösa yngre studenter, och det man kan hoppas på är att de sena 80-talisterna bygger upp sina egna värderingar och gör rent hus…

  3. Christer Eriksson skriver:

    Lars. Från det ena till det andra så har du antagligen rätt i att media hellre överdramatiserar än underdriver nyheter. Det senaste exemplet var väl svininfluensan i Mexico?!

  4. Lars skriver:

    dok, artfacts åberopas inte heller i internationell konstkritik, åtminstone vad jag vet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.