Idag publicerades min artikel om provokationen i konsten i Helsingborgs Dagblad.
I Venedigbiennalen kommer vi också att få möta Aleksandra Mir. Hon brukar räknas som polsk men ibland även som svensk. Hon växte upp i Partille. Om vi väljer att se henne som svensk är hon vårt starkaste internationella kort med en artfactsplacering på 413 – Johanna Billing finns på 423. Mirs bidrag till Venedig blir att trycka upp en miljon Venedigvykort som kommer att distribueras gratis till besökarna.
Nils Forsberg, kritikern i Expressen, har förnyat det kritiska uppdraget. Likt en Orfeus har han strängat sin lyra och vandrat ned i 80-talets dunkelt snåriga diskurs. Hans dikt är en tillbakablickande recension av Rumstering på Bonniers Konsthall. Trots det lovvärda försöket får jag tillstå att genren ännu inte är fullt utvecklad.
Jag nämnde tidigare intervjun med Birnbaum i Artforum. Det är en detaljerad framställning av vad vi kan förvänta oss i Venedig och han nämner också ett rätt stort antal arbeten. Tendensen för de stora utställningarna är att täckelset skall falla allt tidigare. Det har blivit den bästa strategin. Några stora nyheter kan man inte längre överraska med. När det uppstår någonting blir det när kritikerna har tagit ställning och det momentet är alltför komplext för att i detalj kunna förutsägas. Tidig uppmärksamhet är ingen nackdel.
Rirkrit Tiravanijas bokshop i Venedig.
Några uppslag kommer i alla fall från Birnbaum. ”Translation”, ”lost in translation” är ett koncept. Samtidskonsten och dess aktörer är införstådda med att dela ungefär samma information och agenda men det finns ändå skillnader. ”Productive misreadings” är ett annat uppslag och dessutom ”creation through destruction” för att erbjuda ”counterproposals to the precious object”. Och som jag nämnde: ”It’s useful to remember how abstract art was not apolitical. It was a promise of something.”
Åtskilliga av de medverkande kan betecknas som cross-overs. En av dem är den rätt välkända Miranda July (filmen You and Me and Everyone We Know från 2005). Hon håller just nu på att sätta samman sin skulpturinstallation med små humoristiska texter i det nyöppnade området Giardino delle Vergini.
Händelsevis deltar Miranda July också i Ladoniabiennalen.
Jag antar att de flesta redan har uppmärksammat Anna Odells framträdande i DN och SvD där hon lägger fram sitt projekt. Jaha, det blev inte så mycket mer än vad vi redan hade. Jag kan förstå varför Daniel Birnbaum framhäver abstraktionen som en huvudkomponent i sin Venedigbiennal.
Efter 16 år med social kritik och efter att ha sett Nicolas Bourriaud framhålla essensen i sin relationella estetik som den verksamhet som fullt ut blir identisk med verkligheten och eventuellt förändrar den, ja, då kan man börja summera en epok. Konsten är bra på att göra något till konst och att förändra konstbegreppet. Det är inget som helst problem att föra in angelägna sociala och politiska ämnen i konstsfären. Konstvärlden tackar och tar emot. Men i samma stund projektet skall ta fart in i verkligheten utanför blir det tvärstopp.
Anna Odells projekt är en socialkritik i trendens utmattningsfas. När hon i dagens presentation berättar sin egen historia förstår man att hon tänker sig att allt hon gör, görs ”på riktigt”. Hon skall lägga fram en kritik av psykvården som skall starta en viktig debatt om vad som är rätt och fel i den världen. Men världen utanför har hittills alltid struntat högaktningsfullt i konstens bekymrade engagemang i det sociala. Däremot är allmänheten mer än villig att kasta sig över den engagerande frågan om det handlar om konst och vad som är tillåtet att göra.
Konstvärlden har gett sitt stöd åt projektet, ett stöd som mest är ett försvar mot den totalt överdrivna ilska som utlösts till både höger och vänster. Det grundläggande postulatet är också uppfyllt: Arbetet kritiserar den starkare parten och tar ställning för den svagare.
Med dagens utspel försvagas de konstnärliga möjligheterna eftersom Odell nu inte längre har fler kort att spela. Jag utgår då ifrån att hennes historia inte är en ren fejk (vilket skulle vara en formidabel vändning). Tolkningsutrymmet har krympt mot noll och projektet illustrerar ett personligt upplevt problem. Det intressanta med hela projektet är den gamla vanliga visan: Vad som är konst. Den frågan kan sätta sinnen och medier i brand och hela den föreställningen är ett storartat sceneri där världen inte kan få nog av att avfyra sina kanonader. Men när saken skall in i verkligheten förstummas konsten och dess fatala oförmåga att åstadkomma något blir samma repris som vi har kunnat följa under åratal.
Konst har ingen glädje av att bli illustrationsobjekt till ett personligt engagemang. Ett visst mått av likgiltighet och ointresse är alltid nödvändigt. När det sociala innehållet kom in som huvudtema i konsten var det försåtligt. Man kan lätt få för sig att det var ”på riktigt.” Det var aldrig det. Ett socialt innehåll är framför allt trend och stilfråga, något som kan estetiseras.
Alltså: Mer abstraktion. Det sociala finns med ändå men inte som besvärande pekpinne. Därför är det ingen överdrift att påstå att dagens biennalkonstnär fungerar särdeles väl just nu.
