Martin Aagård skriver i Aftonbladet om konsten som har blivit åtalad och fälld. Han ger en del exempel bland annat att jag fick betala över 90.000 kr för borttransporten av Omfalos 2002. Dock missar han att jag innan dess fällts två gånger för olaglig konstnärlig verksamhet. Böter för uppförandet av Nimis 1986 och böter för uppförandet av Arx 1994.
När det nu blir åtal för Anna Odell är det bara till hennes fördel. En del kortsynta kommentatorer får för sig att det skall bli fängelsestraff. Något sådant kommer inte att vara aktuellt. Hon kommer att dömas till böter, förmodligen ett relativt blygsamt belopp. Den summan är en god investering eftersom den kommer att toppa avdelningen ”hurusom samhället straffar Odell”. För övrigt kan vi se fram emot rättegången som en enda lång medieshow.
Under gårdagens kvällsöppet i TV4 fick jag tillfälle att växla några ord med Anna Odell. Jag påpekade entydigheten i hennes arbete. Hon vill dock förneka det med hänvisning till någon av recensionerna. Om man läser recensionerna kan man finna några glidningar. Recensenterna är ju inte alltför imponerade av hennes arbete och framför allt inte av idén om att påtala brister i psykvården. Det skrivs att det snarare är ett personligt verk. Men det ändrar inte mycket. Odell framhärdar i sin psykvårdsintention och samtidigt som ingen betvivlar detta förefaller det allt mindre troligt att det blir något av det. Skall en sådan granskning komma igång krävs att medierna sätter in sina resurser för att leta fram några graverande fall och det verkar inte finnas någon entusiasm i den riktningen.
Per Gudmundson i SvD ger sig ut på för honom tämligen hal is:
”För det mesta har konstnärer väldigt lite att tillföra om sina verk, annat än i rena hantverksfrågor. Likväl vinklas debatten efter Anna Odells utsagor.”
Visserligen är det inte konstnären som styr verken, som bekant är det betraktaren som gör det mesta. Så är det också i det här fallet. Utan medierna och reaktionerna hade det inte varit något speciellt med det. När det gäller intentionen är det svårt att komma undan Odells egen plan. Det finns inga lämpliga alternativ, det finns inte heller någon orsak att inte tro att hon faktiskt önskar det.
Sedan kommer Gudmundson in i besynnerliga spekulationer:
”Hur vet ni [Konstfack] att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?”
I gårdagens TV4-debatt blev det inte så mycket sagt om konsten. Intresset i frågan ligger i tilltaget och dess berättigande. Som jag många gånger har sagt är konsten effektiv just i detta: att göra något till rimligt intressant konst och få det berättigat. I Odells fall har det blivit så. Konstvärlden har gått med på det men utan riktigt stor entusiasm. Ändå är det den frågan som är het. Konstnärer lägger gärna fram att de vill starta en diskussion. Det sker också och nästan alltid i konstvärlden. Frågor om psykvården, om gränsdragning mellan friskt och sjukt är inte på något sätt främmande för konsten. Att Foucault är en central gestalt i det sammanhanget är väl känt. Diskussionerna brukar emellertid ligga inom ramen för högdiskursen, alltså en abstrakt och filosofisk historia som inte lämpar sig för allmänhetens bruk. Det är alltid besvärligt att släppa in lågdiskursens allmänhet.
I TV4-debatten fick också Johan Lundberg komma till tals och han passade på att meddela sin käpphäst om att det figurativa måleriet inte var acceptabelt. Magnus Bärtås inflikade då att det figurativa måleriet var på väg tillbaka. Jag tror inte alls han har rätt. ”Måleriet är på väg tillbaka”, resp. ”det figurativa måleriet kommer tillbaka” är en återkommande mytologi. Må vara att det på lite lägre nivåer och under högkonjunkturens goda ekonomiska villkor skapas en ökad produktion av dylikt men det märks inte i de mera avancerade sammanhangen. Biennalerna som, trots allt, är de platser där konstens normer skapas och bekräftas, visar inga spår av någon återkomst. Det enda undantaget är Pragbiennalen som faktiskt öppnar idag. Eftersom man förlorade sina sponsorer fick gallerierna ta över. Och då blir det en massa måleri, i det här fallet av mer eller mindre okända konstnärer från Östeuropa.