Del 757: Lagens konstarm

Martin Aagård skriver i Aftonbladet om konsten som har blivit åtalad och fälld. Han ger en del exempel bland annat att jag fick betala över 90.000 kr för borttransporten av Omfalos 2002. Dock missar han att jag innan dess fällts två gånger för olaglig konstnärlig verksamhet. Böter för uppförandet av Nimis 1986 och böter för uppförandet av Arx 1994.

När det nu blir åtal för Anna Odell är det bara till hennes fördel. En del kortsynta kommentatorer får för sig att det skall bli fängelsestraff. Något sådant kommer inte att vara aktuellt. Hon kommer att dömas till böter, förmodligen ett relativt blygsamt belopp. Den summan är en god investering eftersom den kommer att toppa avdelningen ”hurusom samhället straffar Odell”. För övrigt kan vi se fram emot rättegången som en enda lång medieshow.

Under gårdagens kvällsöppet i TV4 fick jag tillfälle att växla några ord med Anna Odell. Jag påpekade entydigheten i hennes arbete. Hon vill dock förneka det med hänvisning till någon av recensionerna. Om man läser recensionerna kan man finna några glidningar. Recensenterna är ju inte alltför imponerade av hennes arbete och framför allt inte av idén om att påtala brister i psykvården. Det skrivs att det snarare är ett personligt verk. Men det ändrar inte mycket. Odell framhärdar i sin psykvårdsintention och samtidigt som ingen betvivlar detta förefaller det allt mindre troligt att det blir något av det. Skall en sådan granskning komma igång krävs att medierna sätter in sina resurser för att leta fram några graverande fall och det verkar inte finnas någon entusiasm i den riktningen.

Per Gudmundson i SvD ger sig ut på för honom tämligen hal is:

”För det mesta har konstnärer väldigt lite att tillföra om sina verk, annat än i rena hantverksfrågor. Likväl vinklas debatten efter Anna Odells utsagor.”

Visserligen är det inte konstnären som styr verken, som bekant är det betraktaren som gör det mesta. Så är det också i det här fallet. Utan medierna och reaktionerna hade det inte varit något speciellt med det. När det gäller intentionen är det svårt att komma undan Odells egen plan. Det finns inga lämpliga alternativ, det finns inte heller någon orsak att inte tro att hon faktiskt önskar det.

Sedan kommer Gudmundson in i besynnerliga spekulationer:

”Hur vet ni [Konstfack] att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?”

I gårdagens TV4-debatt blev det inte så mycket sagt om konsten. Intresset i frågan ligger i tilltaget och dess berättigande. Som jag många gånger har sagt är konsten effektiv just i detta: att göra något till rimligt intressant konst och få det berättigat. I Odells fall har det blivit så. Konstvärlden har gått med på det men utan riktigt stor entusiasm. Ändå är det den frågan som är het. Konstnärer lägger gärna fram att de vill starta en diskussion. Det sker också och nästan alltid i konstvärlden. Frågor om psykvården, om gränsdragning mellan friskt och sjukt är inte på något sätt främmande för konsten. Att Foucault är en central gestalt i det sammanhanget är väl känt. Diskussionerna brukar emellertid ligga inom ramen för högdiskursen, alltså en abstrakt och filosofisk historia som inte lämpar sig för allmänhetens bruk. Det är alltid besvärligt att släppa in lågdiskursens allmänhet.

I TV4-debatten fick också Johan Lundberg komma till tals och han passade på att meddela sin käpphäst om att det figurativa måleriet inte var acceptabelt. Magnus Bärtås inflikade då att det figurativa måleriet var på väg tillbaka. Jag tror inte alls han har rätt. ”Måleriet är på väg tillbaka”, resp. ”det figurativa måleriet kommer tillbaka” är en återkommande mytologi. Må vara att det på lite lägre nivåer och under högkonjunkturens goda ekonomiska villkor skapas en ökad produktion av dylikt men det märks inte i de mera avancerade sammanhangen. Biennalerna som, trots allt, är de platser där konstens normer skapas och bekräftas, visar inga spår av någon återkomst. Det enda undantaget är Pragbiennalen som faktiskt öppnar idag. Eftersom man förlorade sina sponsorer fick gallerierna ta över. Och då blir det en massa måleri, i det här fallet av mer eller mindre okända konstnärer från Östeuropa.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 11 kommentarer

Del 756: Lokalt och internationellt i konsten

Ytterligare två recensioner har kommit om Odells projekt. Nils Forsberg skriver i Expressen och gör en ansats till att verket kanske kunde initiera en diskussion om psykvården. Martin Aagård i Aftonbladet engagerar sig mest i att de andra eleverna fråntas uppmärksamhet. Just det argumentet är felaktigt. Om det inte varit för Odell hade det inte blivit någon massvandring till Konstfacks vårutställning. Publiken kommer också att se på de andra utställarna: När det regnar på prästen stänker det på klockaren. Dagens nyhet var annars att Odell skall åtalas för ”falskt larm, misshandel och försök till misshandel, ofredande mot grupp, oredligt förfarande och våldsamt motstånd.” Jaja, det är inte ofta konsten kan tävla med Eurovision Song Contest i uppmärksamhet. Debatt i kväll på TV4

Victor Marx bostadstorn avvisades från Kungliga Konsthögskolan eftersom det kräver byggnadslov och brandsäkerhet med mera. Konstfack går igen. Skolorna har naturligtvis inget val. Skall man stå fri från byråkratin är det säkrast att placera sig utanför lagen. Därför behöver jag inte uppfylla några som helst byråkratiska villkor för Nimisbygget.

För att återgå till kvalitetskonsten. En av deltagarna i Venedig är Keren Cytter (f. 1977, Israel) som främst arbetar med video och film. Man kan vara säker på att hon inte kommer att vinna den stora uppmärksamheten men däremot blir hon lika säkert respektfullt noterad. Hennes sätt att berätta om och med text, bilder och kropp ligger solitt i konstens samtidskvalitet. Som sagt är det intrikat och Ladoniabiennalen har som vanligt fått tillgång till ett rappare arbete som samtidigt är en utmärkt introduktion till hela hennes konstnärskap.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Venedig 09 | 4 kommentarer

Del 755: Ännu en dag i skandalens tecken

Idag var det dags för tidigare rektorn och numera professorn Gertrud Sandqvist från Malmö Konsthögskola att träda in i debatten om konsten, SvD. Efter en reklamkampanj för sin skola summerar hon sin uppfattning:

”Vi tycker att konst är en oumbärlig del av samhället och en omistlig del av yttrandefriheten. Jag tror att många människor håller med oss.”

Och sedan kommer den här lite märkliga vändningen:

”Om några till äventyrs inte håller med, utan tycker att konst för länge sedan har sprängt alltför många gränser, så har de givetvis rätt till sin åsikt. Den rätten skyddas, precis som konsten, av yttrandefrihetsprincipen.”

Man kan undra varför yttrandefriheten skall blandas in. Alla är inte intresserade av konst. Skulle man inte vara intresserad av t ex sport vore det besynnerligt att säga att en sådan uppfattning skulle skyddas av yttrandefriheten.

Men det ligger naturligtvis en hund begraven, en traditionell uppfattning om att konst är väldigt bra:

”Det är helt sant att jag ibland blir illa berörd av denna våldsamma aggressivitet och motvilja mot att försöka förstå. Men jag vet också att starka negativa reaktioner kan vara en försvarsmekanism, och ibland faktiskt vändas, om man ger människor tid. Och om konsten finns kvar.”

Här läser man om det oförstående folkets försvarsmekanism. Ibland skrivs det att folk blir rädda och då svarar med aggressivitet. Dessa gamla klyschor kan man klara sig utan.

Så småningom kommer Sandqvist till pudelns kärna om problematiska konstverk:
”Ska ett sådant eventuellt olagligt eller etiskt problematiskt verk godkännas som examensarbete? Här spelar svåra avvägningar in. Traditionellt examinerar konsthögskolor ett konstverk i förhållande till dess konstnärliga relevans. Jag menar att detta är en viktig och nödvändig hållning. Annars riskerar skolorna själva att urholka yttrandefriheten. Vår uppgift är inte polisiär.”
Hon skriver ”polisiär” för att ge mer intryck av en obehaglig handling. Ingen konstskola vill vara polisiär. Dessförinnan har hon slirat med det hala begreppet ”konstnärlig relevans”. Vad kan det vara för något? Var och en som följer konstvärldens kvalitetstänkande vet att den hyser en agenda, politisk och moralisk. Att följa detta är ”konstnärlig relevans”. Naturligtvis är det ingen polisiär examination, bara en given agenda. Agendan ger utrymme att godta Anna Odells projekt. Som bekant är det riktat mot den hierarkiska ordningen och själv blir hon den utsatta. Nog ett klart fall av konstnärlig relevans. Skolan kommer dock i kläm men här vill Sandqvist få till stånd ett undantag. Om det blir problem med ett examensarbete skall skolan inte vara ansvarig. Men frågan är om en sådan politik kan genomföras. Skall konsthögskolorna, som nu har blivit en del av högskolan, hålla sig med särskilda privilegier?
Under tiden fortsätter det odellska dramat. De redan klassiska bilderna från polisens omhändertagande av den performativt aktiva konstnären har rullat några timmar på webb-tv. Kritikerna har också börjat visa sig med recensioner i DN, SvD och SDS. Man lägger märke till att det inte är toppkritikerna som har fått rycka ut. Men precis som man kan förvänta sig förhåller sig konstvärlden sympatiskt avvaktande utan att projektet anmäls som kvalitativt intressant. Som jag nämnde häromdagen länder det till projektets nackdel att tolkningsutrymmet har krympt till praktiskt taget ingenting. Kritikerna talar redan om att det kan bli ett nytt (och då intressantare) projekt av alla händelser. Underförstått att det skall då finnas större tolkningsutrymme. Redan tycks det stå klart att Odell inte heller har någon substantiell kritik mot psykvården. Hon kan blott inbjuda till en debatt i största allmänhet. Torbjörn Tännsjö i DN, som blir motsagd i DN av Bo Madestrand, skriver:

”Avslutningsvis: att försvara civil olydnad med hänvisning till högre konstnärliga mål anser jag är ett ohållbart resonemang. Skälet för den slutsatsen är enkelt. Konst äger inte något värde i sig. Om ett konstprojekt med civil olydnad misslyckas – så att människor blir lidande utan att några verkliga sociala missförhållanden har uppdagats – är handlingen moraliskt felaktig. Här hjälper det inte hur ’god’ konst, i betydelsen hantverksmässigt skicklig, djärvt utformad eller originell i tanke och syfte, som kan ha sett dagens ljus!”

En liten retorisk fint för att ta sig ur resonemanget med äran i behåll. ”Människor blir lidande”, jo det vill jag mena att man utan vidare kan gå med på. Först och främst har vi den odiskutabla tesen om att den vite mannen kan kränkas och behandlas emedan han förtjänar lidande. Dessutom är det inte orimligt att betrakta lidande på grund av en uppdykande rondellhund som acceptabelt.

En sak är i alla fall säker: Anna Odell har gett socialkritiken ett folkligt ansikte.

I morgon är jag med i debatt 22.40 på TV4. Dags för en ny omgång med Anna Odell som förväntas som en av deltagarna jämte populäre dr Eberhard.

Sålunda skall det vara en skandal i år på konsthögskolorna. Också Kungliga Konsthögskolan har stoppat ett verk ”Torn för hemlösa”.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 9 kommentarer