Filosofer som skriver om konst är nästan alltid en mindre lyckad kombination. I dagens DN är det Thomas Anderberg som prövar lyckan. Han finner han en oväntad och intellektuellt analytisk ingång till Odells projekt.
Att hans bidrag är originellt är det ingen som helst tvekan om. Anslående konstverk innebär, enligt hans teori, en spridningsrisk. Det torde vara allmänt bekant att konst, liksom det mesta som kan beskrivas i trender, sprider sig. Anderbergs teori går dock mycket djupare: Farlig och mindre rekommendabel konst kan leda till svåra konsekvenser. Hans teori bygger förstås på ett mycket litet material, faktiskt bara på ett fall. Den legendariske konceptkonstnären Chris Burden lät 1971 skjuta sig i armen med hjälp av en assistent. Bösskalibern var finstilt men i alla fall, det blev ett sår och man kan följa det på YouTube.
Anderberg har lagt märke till att det 2004 uppstod en incident på den välkända konstskolan UCLA i Los Angeles där Chris Burden har arbetat. En student kom till en lektion med en pistol eller ett pistolliknande objekt och genomförde en akt av rysk roulett. Inget skott gick av men det blev stor uppståndelse. Chris Burden, som inte var närvarande, avgick. Anderberg konkluderar att konstverk av detta slag kan få en farlig spridning och leda till självmord.
Inkubationstiden är påfallande lång. Händelsen inträffade närmare 35 år efter Burdens Shoot performance. Detta hindrar inte Anderberg att dra slutsatsen att Odells konstprojekt kan leda till att någon konstelev kan stiga upp på och ”slunga sig över broräcket”.
Ett fängslande bidrag till konstteorin. Teorin är, i begränsade kretsar, inte ovanlig. En ofta framförd kritik mot mitt Nimisprojekt var att det skulle leda till okontrollerbar efterföljd. För allt i världen vet vi inte om det kommer att bli så med den överraskande långa väntetiden. De negativa konsekvenserna av Odells projekt torde alltså inte bli akuta förrän efter 2040.
Upprepningsrisken är annars inte särskilt stor i konsten. Det som är gjort är gjort och kan det inte stjälas obemärkt är det inte mycket värt. Citatmöjligheterna används dock flitigt men då handlar det om ironiska blinkningar – och man kan anta att incidenten på UCLA var en ironisk, ehuru smaklös, parodi.
Anderberg har mer att lära ut om konsten: ”I den konstvärld där konstnärligt värde i allt högre grad kommit att jämställas med ekonomiskt värde (också nutida konst bedöms utifrån auktionssiffror) och där uppmärksamhet är ett minimikrav på framgång måste också konstskolorna anpassa sig.”
Så enkelt är det inte. Visserligen är det riktigt att samtidskonst numera säljer för höga priser (eller gjorde det tills helt nyligen). Men konstvärlden bedömer inte kvalitet efter prissättning. De bästa samtidssäljarna är långt ifrån de bästa konstnärerna. Problemet är att köparna inte följer de kvalitetskriterier som konstvärlden har. Och vad gäller uppmärksamhet finns det två sorter. Sådan som äger rum i konstvärlden och sådan som har sin främsta spelplats utanför. Det är ingen hemlighet att den senare betraktas med påtaglig skepsis av konstvärlden.
Egendomligt nog har ännu inte några fatala konsekvenser blivit kända av Chris Burdens Transfixed från 1974. Inga på bilar korsfästa konststudenter har kunnat registreras. Det enda vi har är en hyllning från David Bowie, 1977.