Martin Aagård skriver i Aftonbladet om konsten som har blivit åtalad och fälld. Han ger en del exempel bland annat att jag fick betala över 90.000 kr för borttransporten av Omfalos 2002. Dock missar han att jag innan dess fällts två gånger för olaglig konstnärlig verksamhet. Böter för uppförandet av Nimis 1986 och böter för uppförandet av Arx 1994.
När det nu blir åtal för Anna Odell är det bara till hennes fördel. En del kortsynta kommentatorer får för sig att det skall bli fängelsestraff. Något sådant kommer inte att vara aktuellt. Hon kommer att dömas till böter, förmodligen ett relativt blygsamt belopp. Den summan är en god investering eftersom den kommer att toppa avdelningen ”hurusom samhället straffar Odell”. För övrigt kan vi se fram emot rättegången som en enda lång medieshow.
Under gårdagens kvällsöppet i TV4 fick jag tillfälle att växla några ord med Anna Odell. Jag påpekade entydigheten i hennes arbete. Hon vill dock förneka det med hänvisning till någon av recensionerna. Om man läser recensionerna kan man finna några glidningar. Recensenterna är ju inte alltför imponerade av hennes arbete och framför allt inte av idén om att påtala brister i psykvården. Det skrivs att det snarare är ett personligt verk. Men det ändrar inte mycket. Odell framhärdar i sin psykvårdsintention och samtidigt som ingen betvivlar detta förefaller det allt mindre troligt att det blir något av det. Skall en sådan granskning komma igång krävs att medierna sätter in sina resurser för att leta fram några graverande fall och det verkar inte finnas någon entusiasm i den riktningen.
Per Gudmundson i SvD ger sig ut på för honom tämligen hal is:
”För det mesta har konstnärer väldigt lite att tillföra om sina verk, annat än i rena hantverksfrågor. Likväl vinklas debatten efter Anna Odells utsagor.”
Visserligen är det inte konstnären som styr verken, som bekant är det betraktaren som gör det mesta. Så är det också i det här fallet. Utan medierna och reaktionerna hade det inte varit något speciellt med det. När det gäller intentionen är det svårt att komma undan Odells egen plan. Det finns inga lämpliga alternativ, det finns inte heller någon orsak att inte tro att hon faktiskt önskar det.
Sedan kommer Gudmundson in i besynnerliga spekulationer:
”Hur vet ni [Konstfack] att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?”
I gårdagens TV4-debatt blev det inte så mycket sagt om konsten. Intresset i frågan ligger i tilltaget och dess berättigande. Som jag många gånger har sagt är konsten effektiv just i detta: att göra något till rimligt intressant konst och få det berättigat. I Odells fall har det blivit så. Konstvärlden har gått med på det men utan riktigt stor entusiasm. Ändå är det den frågan som är het. Konstnärer lägger gärna fram att de vill starta en diskussion. Det sker också och nästan alltid i konstvärlden. Frågor om psykvården, om gränsdragning mellan friskt och sjukt är inte på något sätt främmande för konsten. Att Foucault är en central gestalt i det sammanhanget är väl känt. Diskussionerna brukar emellertid ligga inom ramen för högdiskursen, alltså en abstrakt och filosofisk historia som inte lämpar sig för allmänhetens bruk. Det är alltid besvärligt att släppa in lågdiskursens allmänhet.
I TV4-debatten fick också Johan Lundberg komma till tals och han passade på att meddela sin käpphäst om att det figurativa måleriet inte var acceptabelt. Magnus Bärtås inflikade då att det figurativa måleriet var på väg tillbaka. Jag tror inte alls han har rätt. ”Måleriet är på väg tillbaka”, resp. ”det figurativa måleriet kommer tillbaka” är en återkommande mytologi. Må vara att det på lite lägre nivåer och under högkonjunkturens goda ekonomiska villkor skapas en ökad produktion av dylikt men det märks inte i de mera avancerade sammanhangen. Biennalerna som, trots allt, är de platser där konstens normer skapas och bekräftas, visar inga spår av någon återkomst. Det enda undantaget är Pragbiennalen som faktiskt öppnar idag. Eftersom man förlorade sina sponsorer fick gallerierna ta över. Och då blir det en massa måleri, i det här fallet av mer eller mindre okända konstnärer från Östeuropa.
hej Lars!
Jag tycker inte alls att Anna Odells konst kan reduceras till en tolkning och socialkritik av psykvården. Antar att du tillämpar din instituionalism även här och att det alltså är ”konstvärldens” tolkningar som gäller och inte min eller Annas.
Men jag tror att konstvärlden fattar långsamt och att detta verk kommer att mogna med tiden. En intressant aspekt är Gudmundsson (omedvetet) inne på. Om Anna beter sig på ett sätt som föranleder tvångsomhändertagande, är hon då inte enligt en institutionalistisk syn per definition psykist sjuk? Psykiatri- och ordingsmaktsvärlden har ju definierat henne som psykotisk.
Jämför med att en persons arbete accepteras av konstvärlden med lågt nummer på artfacts, men att den föregivna konstnären sedan deklarerar att allt var en bluff, och att personen inte alls var konstnär utan bara en psykiskt sjuk människa. Vems tolkning ska då ha företräde? Konstvärldens eller den psyksjukas?
Hampus. Det får sägas vara rimligt att utgå från konstvärldens syn på hennes verk. Och den håller också fast vid hennes egen uppfattning. Konstvärlden fattar knappast långsamt, den agerar utifrån sina villkor och det är precis de villkor som gäller. Men villkoren förändras ofta, det finns otaliga exempel på det. Det unika med Odells verk är uppmärksamheten och reaktionerna. Jag kan mycket väl tänka mig att just det blir det intressanta.
Psykvården agerar inte utifrån en institutionell teori. Den utgår ifrån att det finns sådant som kan kallas för psykiska sjukdomar. I konsten skapas allt av konstvärlden utan att det finns i sig.
Det finns en hel del exempel på psykiskt sjuka människor vars skapande betraktas som konstnärligt intressant. Adolf Wölflli har t ex 2012 på artfacts. Jag har lite svårt att få ihop din framställning. Vad var det som var en bluff? En psykiskt sjuk människa kan knappast vara i stånd att bluffa.
Lars.
Jag håller inte med om att Anna Odells uppfattning är som du beskrivit den. Men eftersom det är konstvärldens uppfattning som gäller kan vi bortse från vad jag eller hon anser.
Eftersom konstvärlden många gånger kommit fram till definitiva omdömen först efter lång tid måste konstvärlden sägas fatta långsamt. Man kan ju inte först hävda att ett konstnärskap är ointressant och sedan hävda att det är konsthistoriskt revolutionerande (eller tvärtom) utan att medge att man ändrat uppfattning, och då har man alltså fattat långsamt.
Men nu gällde det Odells verk.
”Psykvården agerar inte utifrån en institutionell teori” skriver du. Låt mig först observera att du trasslar in dig en del med den formuleringen. Agerar konstvärlden utifrån en institutionell teori? Uppenbart inte, eftersom det inte finns en enhetlig uppfattning inom konstvärlden om att den institutionella teorin är den riktiga. Du och många andra har en institutionell teori, men inte konstvärlden som helhet.
Men jag tror jag förstår din poäng trots den olyckliga formuleringen. Du menar att psykiatrin bygger på att det finns en essentialistisk, eller åtminstone naturalistiskt objektiv, tolkning av psykisk sjukdom. ”Att det finns sådant som kan kallas för psykiska sjukdomar”. Men där misstar du dig. Den vetenskapliga psykiatrin (till skillnad från den administrativa) förhåller sig helt neutral i denna fråga och undviker helst att använda sjukdomsbegreppet överhuvudtaget. Diagnosmanualen DSM-IV använder genomgående begreppet ”mental disorders”, alltså ”mentala störningar”. Det finns heller ingen vetenskapligt objektiv grund för tvångsomhändertagande, utan detta är helt institutionellt baserat. Reglerna för tvångsomhändertagande är politiskt och socialt definierade.
Det intressanta är att ideologin kring tvångsomhändertagande gör gällande att man på basis av en persons beteende kan avgöra om personen ska omhändertas eller ej. Man har inte tillgång till psykoskop med vars hjälp man kan avläsa mentala tillstånd. Det man utgår från är beteendet. Alltså blir det väldigt problematiskt att hävda att man inte alls besitter denna förmåga, utan att det går att ”bluffa”. I så fall måste det ju finnas någat annat vid sidan av beteendet som är avgörande. Och i så fall kan inte psykiatri- och ordningsmaktvärlden bedöma vilka som ska tvångsomhändertas.
Slutligen mitt exempel med en psykotisk människa som fått för sig att hon är konstnär och sedan, då hon blir frisk, inser att det var fel. Detta är väl inte principiellt annorlunda än en person som tror att han är Messias och sen inser att han varit psykiskt sjuk. Men bl.a. i Sibirien lever en person som tror att han är i Messias och har ett stort antal efterföljande som försörjer och tar hand om honom. Om konstvärlden på liknande sätt underblåser den psykotiske i hans vanförställningar om att han är en stor konstnär kan det ju, enligt den institutionella teorin, inte längre handla om vanföreställningar. Det handlar alltså inte om en psykiskt sjuk som bluffar, men självklart kan även psykiskt sjuka bluffa. Ett tvångsmässigt bluffande kan t o m vara ett diagnoskriterium.
Man kan inte säga att konstvärlden fattar långsamt. Det är ju så att det som gäller det gäller vid en viss tidpunkt enligt kvalitet just nu. Om konstvärlden skulle göra bedömning som prognos skulle det naturligtvis inte bli bättre. Det är betydligt svårare att avgöra vad som kommer att uppfattas som kvalitet längre fram än vad som gäller just nu.
Olycklig formulering. Låt mig säga att det är komplicerat och kräver utrymme att beskriva. Modernismen var esssentialistisk och i den postmoderna världen är man inte det. I praktiken avvisar den internationella samtidskonstens företrädare essentialismen och då borde den institutionella teorin gälla: Konsten är en social konstruktion. I praktiken stämmer detta inte och det är därför jag så många gånger har fört fram att samtidskonsten präglas av ett både och. Sedan har vi ju de många ännu verksamma modernisterna som också är en del av konstvärlden, men det är en annan femma.
Även om jag förstår dina synpunkter om psykiatrin vill jag ändå mena att det finns en skillnad. Psykiatrin har spelat en betydande roll i konsthistorien och jag var särskilt inblandad i fallet C F Hill. Hans konst grupperas i två delar, hans friska och då sjuka tid. I Antipsykiatrins anda fanns det forskare som inte ville acceptera den uppdelningen. Men då går inte att komma förbi att det finns en skillnad. Problemet är hur den skall beskrivas och vad den skall leda till. I Hills fall var störningen mycket uppenbar eftersom han uppträdde mycket besynnerligt och förde stort oväsen. Efter sjukdomsutbrottet var han t ex aldrig förmögen att föra ett vanligt samtal.
Man skall inte blanda samman konstvärldens institutionella teori med den medicinska. Konstvärlden tar inte ställning till vem som är si eller så psykiskt. Man tar ställning till vad som är bra konst.
Förstår inte påståendet att måleriet inte skulle höra till högdiskursen? När man ögnar igenom artfacts top 300, så verkar minst 50% om inte mer vara målare.
Men jag kan hålla med om att många gallerier förser sig med målare för att få kassan att gå ihop och då väljer målare som de ”tror” kan sälja. Det är synd.
Det bästa för måleriet var om det skapades två världar: konstvärlden och målerivärlden. För måleriet mår inte bra av att hävda sig i DIS. Det kan inte spela på samma vilkor. Först måste det hävda sitt berättigande och sen dessutom berätta något. Målare är ett släkte för sig, lite som att utöva klassisk musik. Måleriet pekar alltid innåt och beundrar sig själv, och det måste det göra för att det överhuvudtaget ska bli nåt. Jag tycker om måleri, men måste alltid sätta på mig ”måleriglasögonen” när jag ser det på ex. bienaler.
Så, om du Lars kunde dra ur målarna från kontvärlden och skapa en separat ”målerivärld” vore en stor tjänst och dessutom ett ganska häftigt verk!
22:31 Jag har aldrig påstått att måleriet inte skulle höra till högdiskursen. Konst är högdiskurs. Men den intressanta frågan är vad som gäller i samtidskonstens spetsfunktioner. Där finns också måleri men i betydligt mindre utsträckning än förr. Ett problem som man står inför är om man finner det meningsfullt att fortsätta genreindelningarna. En konstnär är ofta lite av varje, t ex också målare. Skall man t ex säga att Jonathan Meese målare?
Om man vill göra en uppdelning kommer man att få enorma problem att skilja ut vilka som skall räknas dit och vilka som inte får vara med.
Axess-kverulanten heter Johan Lundberg, inte Lindberg.
Tack v. Jag vet, det var bara feltryck på tangent.
Såg den bedrövliga Odelldebatten på TV4. En kommunalpolitiker från det i detta sammanhang föraktade folkpartiet var enda deltagaren modig nog att påpeka att odelldiskursen står komplett naken och utan några andra attribut än Odells oetiska handlande.
Pingback: Anna Odell and Her Artwork – The H is O « Why We Do It
Jag ska inte neka till att jag mellan varven skiljer måleri från samtidskonsten som den ser ut just nu. Men den kan naturligtvis vara en del av den. Och på andra hållet. En genrelös konstvärld vore att föredra. En verklighet fri från kategorier. Omöjlig. Underbar.