Del 758: Konsttomtarna slår i glasen

Som jag ser det är den väsentligaste faktorn i Odells projekt att det engagerar stora befolkningsgrupper. Konstvärlden har sagt sitt, de flesta avvaktande men med viss sympati. Några undantag finns. I UNT dräper Cristina Karlstam till med:

”Nu får man närmast den lite sorgliga känslan av att iaktta Anna Odells försök att bearbeta ett personligt trauma. Mycket mer blir det inte. Och tveksamheten över det etiskt försvarbara kvarstår. För övrigt är verket föga provocerande, utom i det enda avseendet att det är lätt att förstå upprördheten hos den personal som finner sig vara lurad och förd bakom ljuset.”

Intressant att en av de tunnare kritikerna tar i såpass. Jag uppskattar särskilt frasen: ”föga provocerande”. Helt uppenbart är det förskräckligt provocerande på många sätt. En effekt är att i konsten helt oprövade förmågor försöker få luft under sina obefintliga konstvingar. Så med professor i miljöhistoria Sverker Sörlin som går ut i DN idag:

”När Odell iscensatte det kunde hon bara ana vad det skulle visa sig handla om. Så funkar konst. Famlande i det blott anade, därför upplysande och alldeles nödvändig.”

Sörlin fantiserar vidare om överläkare David Eberhard:

”Eberhard uppträder stilenligt, som spelade han en hemlig roll i Odells manus: harmsen över att ingen tror på doktorn längre. Säger därför upp sig, hänger på Konstfack hela dagen. För där är me¬dierna, den verkliga makt som alla i detta drama är beroende av.”

Eberhard sade upp sig innan Odellincidenten och tjänstgör nu på ett annat sjukhus. Man frågar sig varför Sörlin vill skapa en liten såpopera av konstprojektet.

Ladoniabiennalen spinner vidare. En av deltagarna, återigen även deltagare i Venedig, är Anna Parkina från Ryssland. Hon får beskrivas som ung outsider och blir knappast någon av de mera framträdande konstprofilerna. Hon gör lite av varje, målningar, collage och montage, affischer. Inte minst är hon flitig med performance. Vad man än tycker, och man kan tycka en del om denna relativt oerfarna konstnär, men hon befinner sig i en kraftigt stigande trend.

I bemärkelsen performance framträder hon i Ladonia. Ge Anna Parkina en chans som hon annars nog inte får.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt, Venedig 09. Bokmärk permalänken.

16 svar på Del 758: Konsttomtarna slår i glasen

  1. Christer Eriksson skriver:

    “Eberhard sade upp sig innan Odellincidenten och tjänstgör nu på ett annat sjukhus. Man frågar sig varför Sörlin vill skapa en liten såpopera av konstprojektet”

    Där har du nog en poäng

  2. Anna skriver:

    Så oprövade är dock inte Sörlins konstvingar då han är gift med Gunilla Bandolin. De diskuterar väl vid matbordet och de har väl gemensamt konstumgänge. Är Christina Karlstam tunn kritiker för att hon skriver i UNT eller för att hon har obetydliga åsikter?

  3. Lars skriver:

    Anna. Därav lär vi oss att vägen till konsten inte går via makan och köksbordet. Cristina Karlstam har inte mycket egna åsikter. Hon brukar hålla med och vara imponerad av nästan allting.

  4. denome skriver:

    Hej, Lars.
    Det är inte alls konstigt att det framstår som den väsentligaste faktorn i Odells projekt (att det engagerar stora befolkningsgrupper) för den som ännu inte sett verket, men i långa loppet kommer nog verket själv att te sig som en nog så viktig del. Den förenklade förhandsdiskussionen fick även mig att tro att verket är lika enfaldigt. Men så var inte alls fallet. Hoppas du får tillfälle att konstatera det någon gång.

    mvh

    Se vidare:
    http://rosaberger.blogspot.com/

  5. JOEL SVENSSON skriver:

    Jag minns när Anna Parkina ställde ut på Wilkinson Gallery i London, våren 2008. Hon är en lovande konstnär, som gör bra video.

  6. Lars skriver:

    denome. Jag tror inte du får rätt. Det framlagda materialet är inte så märkvärdigt. Projektet har som sagt inte någon lyckad riktning. Men det uppstod ett otroligt sidospår. Det kommer att bli kvar.

  7. Lars skriver:

    Joel. Du har en imponerande översikt av vad biennaldeltagarna har haft för sig!

  8. denome skriver:

    Har du sett det?

  9. Lars skriver:

    denome. Jag har inte sett det och kan inte se att det skulle vara nödvändigt. Om det hade funnits något alldeles särskilt skulle det framgå hos någon av de många kritiker som har kommenterar materialet.

  10. denome skriver:

    Vilken otrolig tillit!

  11. Lars skriver:

    denome. Den är kalkylerad. Jag känner mina pappenheimare.

  12. Anton skriver:

    Om nu konsten alltid ligger hos bektraktaren, ligger den inte då också hos betraktarens trogna vän som naturligtvis har full tillit för betraktaren och kan man isåfall säga att man har upplevt konstverket som betraktare av en berättelse om en betraktelse av en god vän och betraktare?

    Anton Emanuel Ingvarsson

  13. Lars skriver:

    Anton. En gång i tiden var konsten visuell och det var nödvändigt att se vad det var fråga om. Idag är konsten projekt och består därför av många delar, framför allt kontext och händelser. I fallet Odell är saken inte det visuella eller den materiella installationen. Konstvärldens utsända är eniga om den saken och jag har ingen anledning att betvivla det.

    Att “uppleva konstverket” är ingen lätt uppgift. Vad är det som skall upplevas?

  14. Anton skriver:

    Ja, vart finns det egentliga konstverket? Vad består konstverket av? Är det just idén och tanken på vad konst kan vara som är själva konstverket? De delar jag själv väljer att “se” eller de delar som konstvärldens utsända pekar på och talar om för mig att jag ska titta på?

    Vilka är då konstvärldens utsända? En portföljsläpande, hyperintellektuell cybermutation mellan Marit Paulsen och Hubble-teleskopet?

  15. Lars skriver:

    Anton. Frågan om vilka som är konstvärldens utsända är en intressant historia. Men svaret är tämligen banalt: De tillsammans som etablerar en giltig uppfattning om vad ett konstprojekt handlar om. I Odells fall är det naturligtvis inte klart ännu. När tiden har gått kommer det sannolikt att finnas en bestämd uppfattning som dominerar. Så brukar det alltid sluta med konstprojekt.

  16. Anton skriver:

    De stackars människorna som inte delar den etablerade, giltiga uppfattningen om konst får fint rätta sig i leden. Om konsten ska vara fri? Nej, det låter svårhanterligt. Hantera enligt paragraf, rama in, rätta till, gör om, fäll ner, vik in, vik ut, wax on, wax off och så vips in i ugnen.

    Det finns ingen större anledning att lita på någon som hävdar att konst är vad det borde vara.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.