Del 763: Trendkapaciteten i socialkritiken

Postat den 2009 22 maj av Lars Vilks

Nejdå, socialkritiken försvinner inte från konsten. I september är det dags för Istanbulbiennalen och curatorkollektivet What, How and for Whom? har valt ett litterärt tema från Brecht ”Denn wovon lebt der Mensch?” Utifrån detta rullar man upp ett storstilat program om konstens analys, relation och möjliga revolutionära kraft i den samtida situationen:

”The similarities between the influence of rapid developments of liberal economy on the disintegration of hitherto existing social consensus in 1928 and in contemporary times are striking. Again we live haunted by the fears of approaching global changes, consequences of which could have lasting disastrous effects, not unlike those that transformed the world after the economic collapse of 1929, and today’s questions about the role of art in instigating social changes are equally pressing as they were in the 1930s, when the Left confronted fascism and Stalinism. Or do we really consider them to be solved within an all-encompassing system of cultural industry and its contemporary malformations, confined to art genres, predictable as cultural trends, and profitable for the purposes of marketing?”

Skam den som ger sig, vi får följa ytterligare ett varv av den ambitiösa socialkritiken i Istanbul. Frågan är dock vad det blir för något som kommer att visas. Någon konstnärlista finns ännu inte presenterad.

Här hemma fortsätter Odelldebatten. Ingrid Elam lade fram sina upplevelser i dagens DN. Hon lyckades få syn på en altartavla. I konstverk kan man med en smula fantasi finna det mesta. I den abstrakta konstens glansdagar var det alltid möjligt att se en liten hund i färgmassorna om man så önskade. Vidare är Elam förundrad över att konstvärlden inte är särskilt entusiastisk. En litteraturkritiker har tydligen svårigheter att förstå den undersökande konstens och socialkritiikens normer. Som sagt är projektet i sitt givna syfte svårt entydigt och dessutom föga framgångsrikt. Dess överskridande potential är själva tillvägagångssättet men det har inte gett särskilt många poäng eftersom det spelade med riskfaktorer för en redan utsatt grupp. Jag tycker nog att Elam kunde vara lite bättre orienterad i samtidskonsten när hon skall uttala sig.

Projektets potential ligger i dess mediala kraft och den överreaktion som har åstadkommits. Men hela det scenariot har tillkommit utanför projektets spelplan.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 13 kommentarer

Del 762: Ekologisk, ekologiskare, ekologiskast

Postat den 2009 20 maj av Lars Vilks

Årets Wanåsutställning blev en ekologisk manifestation. Skall det vara konstekologi är Tea Mäkipää (8.121) oundviklig. Tillsammans med Halldór Ulfarsson (54.341) visar hon ett rött hus som ligger på sned i slottsdammen. Vi skall därav lära oss att vi snart sjunker på grund av den globala uppvärmningen. Fattar man inte det kan man ta del av Mäkipääs 10 budord om hur vi skall leva ekologiskt. Det första budet är ”Du skall icke flyga”. Konst som illustration och propaganda har aldrig fungerat och inte ens den moderiktiga gröna linjen kan ändra på den saken. Som det berättas på konsten.net har ett engelskt konstnärspar startat en kampanj där de erbjuder konstnärer att vägra flyga till utställningar. Det lär inte bli någon större succé.

Tron på att konsten kan gå i spetsen för en förändrad livsstil hos folket har inte mycket för sig. Man kan lugnt säga att den inte ens fungerar som ett komplement. I konstvärlden kan det betraktas som tidsmässigt korrekt men känner man konstvärlden vet man att de snart kommer att tröttna.

Emellertid kan man vända och vrida på temat. I september skall Kungliga Konsthögskolan ta sig ner till Wanås utan att begagna sig av utsläppsmaskiner. Människor och djur räknas inte som utsläppare.

Ett stjärnskott i konstvärlden är också med i utställningen. Tomas Saraceno (1.041) från Argentina och Frankfurt deltar med en av sina svävande konstruktioner. Han har blivit mycket eftersökt, en arkitekt som i stor utsträckning hamnat på konstnärsbanan. Vi kommer också att möta honom i Venedigbiennalen. Dansken Tue Greenfort (2049) är ytterligare en av grönprofilerna i konsten. Kanske minns någon honom från Münster 2007 där hans vattenkastande lastbil handlade om nedsmutsning av vattendragen. På Wanås återanvänder han värmen från korna. Riktigt bra är inte ens det eftersom ”du skall icke äta kött”.

Henrik Håkansson (584) dokumenterar djurlivet i Wanås skogspartier.

Att Wanås gör den här utställningen är nog så förståeligt eftersom de bedriver ekologiskt jordbruk. Men annars har jag svårt att se fördelen med att konsten skall ta på sig duktigheten och det korrekta beteendets mantel. En marginell och överskridande verksamhet har ingen större glädje av självpåtagna begränsningar.

Mer om utställningen i Kristianstadsbladet och Helsingborgs Dagblad.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 1 kommentar

Del 761: Ännu en filosof trasslar in sig i konstteorin

Postat den 2009 19 maj av Lars Vilks

Filosoferna tycks stå i kö för att leverera sina ståndpunkter i konstdramatiken. Det senaste tillskottet är Roland Poirier Martinsson, Expressen, som rumsterar i konstteorin. Hans nyckelord är ”syfte”: ”syftet med verket måste vara konstnärligt”. Jag har försökt läsa ut vad ”konstnärligt” innebär för Martinsson men inte lyckats. Kanske menar estetiskt i största allmänhet vad nu det skulle betyda. Hans famlande tankegods summeras i en liten filosofisk konklusion utifrån frågan ”Vilket var Anna Odells syfte?”:

”Om man söker svar i de ledtrådar som står till buds – Odells eget svar på frågan och (ja, nu är det dags för citattecken) i ”konstverket” – då får man det distinkta intrycket att Odells odelade syfte är att fästa uppmärksamheten på brister i psykvården med det förlängda målet att få till stånd politiska eller terapeutiska förändringar. I sådana fall var det inte konst hon ägnade sig åt utan opinionsbildning i form av en demonstration. Aktionen var konstnärlig i samma mån som en husockupation eller att någon häller klister på trottoaren utanför en pälsbutik.
För mig har den observationen avgörande betydelse för huruvida hennes handlingar var moraliskt godtagbara. Det är konsten som bör tillåtas ett friare förhållande till moralen, inte de politiska aktionerna. Det finns ett viktigt demokratiskt ställningstagande i den distinktionen.”

Som sagt är problemet med filosoferna att de inte följer med i samtidskonsten och i konstteorin. Därför blir också slutledningarna underliga. Det syfte som Odell anger, att diskutera psykvården, är helt legitimt inom ramen för socialkritiken. Det är inte ens nödvändigt att lägga till något utöver en rättfram och målinriktad handling. Konstinstitutionen kommer att göra projektet konstnärligt. Men konstnärerna brukar inte nöja sig med en alldeles enkel form och så inte heller Odell som sedan länge vet att hon bör skruva till saken. Skruvningen finns på flera sätt och inte minst i hennes fakehandling som i videoformat blir överlämnad till betraktaren. Videoupptagningen ger en rad möjligheter att betrakta händelseförloppet utifrån konstens aspekter, alltså att se något annat än ett helt målinriktat förlopp. Så blev det också vilket man kan följa i kritikernas recensioner. En ytterligare sak som Martinsson inte beaktar är att Odells uppgifter om sitt syfte inte är avgörande. Till slut är det alltid konstvärlden som bestämmer vilket syfte det skall vara.

Martinsson slutledning att det inte var bra för att syftet inte skulle vara konstnärligt är en hemmasnickrande filosofs betraktelser och kan ännu en gång bekräfta min tes om filosofernas svårigheter att säga något vettigt om konsten.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer