Filosofer som skriver om konst är nästan alltid en mindre lyckad kombination. I dagens DN är det Thomas Anderberg som prövar lyckan. Han finner han en oväntad och intellektuellt analytisk ingång till Odells projekt.
Att hans bidrag är originellt är det ingen som helst tvekan om. Anslående konstverk innebär, enligt hans teori, en spridningsrisk. Det torde vara allmänt bekant att konst, liksom det mesta som kan beskrivas i trender, sprider sig. Anderbergs teori går dock mycket djupare: Farlig och mindre rekommendabel konst kan leda till svåra konsekvenser. Hans teori bygger förstås på ett mycket litet material, faktiskt bara på ett fall. Den legendariske konceptkonstnären Chris Burden lät 1971 skjuta sig i armen med hjälp av en assistent. Bösskalibern var finstilt men i alla fall, det blev ett sår och man kan följa det på YouTube.
Anderberg har lagt märke till att det 2004 uppstod en incident på den välkända konstskolan UCLA i Los Angeles där Chris Burden har arbetat. En student kom till en lektion med en pistol eller ett pistolliknande objekt och genomförde en akt av rysk roulett. Inget skott gick av men det blev stor uppståndelse. Chris Burden, som inte var närvarande, avgick. Anderberg konkluderar att konstverk av detta slag kan få en farlig spridning och leda till självmord.
Inkubationstiden är påfallande lång. Händelsen inträffade närmare 35 år efter Burdens Shoot performance. Detta hindrar inte Anderberg att dra slutsatsen att Odells konstprojekt kan leda till att någon konstelev kan stiga upp på och ”slunga sig över broräcket”.
Ett fängslande bidrag till konstteorin. Teorin är, i begränsade kretsar, inte ovanlig. En ofta framförd kritik mot mitt Nimisprojekt var att det skulle leda till okontrollerbar efterföljd. För allt i världen vet vi inte om det kommer att bli så med den överraskande långa väntetiden. De negativa konsekvenserna av Odells projekt torde alltså inte bli akuta förrän efter 2040.
Upprepningsrisken är annars inte särskilt stor i konsten. Det som är gjort är gjort och kan det inte stjälas obemärkt är det inte mycket värt. Citatmöjligheterna används dock flitigt men då handlar det om ironiska blinkningar – och man kan anta att incidenten på UCLA var en ironisk, ehuru smaklös, parodi.
Anderberg har mer att lära ut om konsten: ”I den konstvärld där konstnärligt värde i allt högre grad kommit att jämställas med ekonomiskt värde (också nutida konst bedöms utifrån auktionssiffror) och där uppmärksamhet är ett minimikrav på framgång måste också konstskolorna anpassa sig.”
Så enkelt är det inte. Visserligen är det riktigt att samtidskonst numera säljer för höga priser (eller gjorde det tills helt nyligen). Men konstvärlden bedömer inte kvalitet efter prissättning. De bästa samtidssäljarna är långt ifrån de bästa konstnärerna. Problemet är att köparna inte följer de kvalitetskriterier som konstvärlden har. Och vad gäller uppmärksamhet finns det två sorter. Sådan som äger rum i konstvärlden och sådan som har sin främsta spelplats utanför. Det är ingen hemlighet att den senare betraktas med påtaglig skepsis av konstvärlden.
Egendomligt nog har ännu inte några fatala konsekvenser blivit kända av Chris Burdens Transfixed från 1974. Inga på bilar korsfästa konststudenter har kunnat registreras. Det enda vi har är en hyllning från David Bowie, 1977.
Ha ha, det där var det roligaste jag läst idag. Håller också med; moralisk panik är enbart löjlig. Vilket inte på nåt sätt förhindar mig från att vara ytterst skeptisk mot Odells spektakel. Ingenting av det jag läst och hört och sett föranleder mig att se på det här som mer än ett idiotiskt tilltag. Hon borde skämmas.
Ett annat exempel är är den (som jag minns det österrikiske konstnär) som självstympar sig. Vad jag vet har de stympade kroppsdelarna från denne konstnär varit till salu och också köpts in. Här gissar jag att man kan klistra vid en högdiskurs eftersom syftet med en sådan aktion verkligen kräver sin filosof. Extremt obehagligt är det hursomhelst.
Man kan tycka att folk borde skämmas både här och där. Det kan Ni, Mamalujojj, var säker på att folk gör också så det räcker och blir över, hela vår kultur är byggd runt lutheranskt betingad skam.
Att problematisera hela konstsamhället på dessa grundval är däremot väl drastiskt. Om det är något problem i svensk konst är det snarare brist på mod och innovation än att konstnärer i någon större utsträckning bryter mot lagen. Att så mycket uppmärksamhet ägnas dessa två urartade verk är inte heller konstsamhällets fel, ansvaret kan snarast läggas på kulturministeriet och kvällspressen. Större delen av konstsamhället må försvara de moraliska aspekterna av konstnärlig frihet, men behöver inte därför uppskatta produkterna av den.
Men skämmas för att man gör ett otillräckligt kandidatprojekt, vet inte om det leder till något konstruktivt. Vad tycker du Lars Vilks?
TJ, det var en konstnär, jag tror i slutet av 80-talet, som ställde ut sitt aidsblod. Vad tycker du om det? Också extremt obehagligt?
Cilla, jodå, men inte speciellt obehagligt. Ett inlägg i aidsdebatten, inte så mycket mer.
Vad menar du med inlägg i aidsdebatten? 80-talet var, trots sin glättighet, ett decennium präglat av en synnerligen pompösa kulturella teoribildningar. Att illustrera aidsjouren kan inte ha varit tillräckligt.
Tror du inte att avhuggna kroppsdelar på ett fruktbart sätt kan belysa någon samhällsaspekt?
Cilla, nej jag tror inte det. För övrigt var det väl Andres Serrano han med blodet hette.
Nej, det finns ingen anledning att skämmas för ett studentprojekt som fått stöd av skolan. Man kan t o m säga att genom att det blev fel blev det också intressant, men blev då något annat än konstnären och hennes handledare hade tänkt sig.
Den österrikiske konstnären som TJ antyder skulle kunna vara Rudolf Schwarzkogler. Det finns en myt om att han stympade sig själv även genom kastrering. Tämligen spridd men helt felaktig eftersom Schwarzkogler visade fejkade bilder.
Tj: Mkt möjligt. Däremot tror jag att avhuggna kroppsdelar visst kan ha ett värde som konstverk, fejk eller inte. Så länge man inte hugger fötterna av andra människor borde det inte finnas några moraliska betänkligheter heller.
I vissa kulturer är det normalt att hugga av extremiteter, det kanske är det konstverket handlar om?
Alltså Lars, stöd av skolan och stöd av skolan. Hon har väl förmodligen fått sin projektbeskrivning godkänd och hade en handledare, vilket är skolans plikt att upplåta. Skolan gör ju inget kvalitativt utlåtande av projektet innan examenn givits. Inte ens examen kan i egentlig mening sägas vara en kvalitetsstämpel, då underkännande tillhör undantagen. Om man får stipendium och liknande kan man börja tala om stöd från skolan.
Oerhört intressant! Anderbergs teorier påminner om den sena 1800-talets idéer om smittsam hysteri och epilepsi.
Däremot blir jag nyfiken på ’Sarah Thorntons antropologiska studie om konstvärlden, ”Seven days in the art world” (Norton, 2008)’, som Anderberg nämner.
Sarah Thornton kan vara vass som forskare. Någonting du känner till, Lars?
Cilla. Odells projekt var såpass komplicerat att det inte bara blev en formell passage. Efter skandalen har skolan fullföljt sitt ansvar. Men det spelar egentligen ingen roll, skolan har ändå sagt sitt ja och bär huvudansvaret.
Rasmus. Jag har skrivit om Thorntons bok tidigare https://www.vilks.net/?p=1662
Rasmus: har för mig att Dan Jönsson skrivit om den i DN. Kan ha varit någon annan med, är inte helt säker.. Den uppfattning jag fått (av att läsa om den) är att det mest är anekdoter från konstvärlden. Men, men.. Bättre att läsa själv förstås. Det var något liknande projekt av en ekonom som verkade hyffsat intressant.
Oavsett vilket så verkar Thornton få vara med på partaj i konstvärlden efteråt – se artforum.
Ah, där kom, genom Lars artikel, Dan Jönssons artikel också, och Don Thompsons ”The $12 Million Stuffed Shark”, som jag hade i åtanke.
Jag är inte riktigt med dig där Lars, om du ursäktar. Skaparen av ett verk måste väl ändå ha huvudansvaret, tillika upphovsrätten, till sitt verk. Eller menar du att skolan fungerar som ansvarig utgivare? Jag har alltid trott att handledning var en service skolan bistår med, inget som innebär att man tar slutgiltigt ansvar för studentens verk. Under dessa premisser är det hög tid för löneförhandlingar för konstskolelärare!
Lågkonjukturen verkar ha drabbat DNs faktagranskning:
http://www.artinfo.com/news/story/699/ucla-student-who-staged-russian-roulette-suicide-says-it-was-a-test/
Eller ska kanske Anderberg ensam hållas ansvarig? Fick inte en risk för smittspridning av falsk information?
Cilla. När skolan är inblandad är det den som avgör om ett projekt är acceptabelt som examensarbete. Det är den institutionella ramen och därmed kommer också garanti. Man kan väl jämföra med ett vanligt examensarbete. Den som skriver en avhandling gör det med godkännande av handledaren. Om arbetet inte blir lyckat drabbar kritiken handledaren.
Hej Lars, inga big news för dig, men kanske är du intresserad av att ladda ner den här intervjun ändå: http://www.abc.net.au/rn/philosopherszone/stories/2007/1887565.htm
Barton Benes ”Letal Weapons” öppnade i Lund och gjorde skandal i media på välkänt maner. Det var alltså vattenpistoler fyllda med hans HIV-positiva blod, om jag minns rätt. Och 90-tal.
Tack Yngve! Jag har försökt komma på namnet på Benes alltsedan igår. Jag minns hans utställning hos Anders Tornberg i Lund.
Så om verket är lyckat är det också handledarens förtjänst? Nej så är det verkligen inte Lars, varken innan eller utanför institution. Handledaren ledsagar studenten under arbetet, kan säga vad som är mer eller mindre lämpligt, men kan inte annat än i undantagsfall, på synnerliga grunder, göras ansvarig för resultatet. I ditt system blir ansvaret en metafråga som hela tiden kan föras upp till en högre nivå.
Självfallet krävs det att handledningen håller en nivå som motsvarar utbildningens mål, men så länge handledaren gör sitt jobb som den skall så är det studentens ansvar att förhålla sig till detta.
Cilla. Handledare kan inte tillgodogöra sig ett arbetes förtjänster. Systemet rör sig på andra hållet, det är den nedre gränsen som skall bevakas. Om det finns problem med kvalitet eller etik faller sådant på institutionen. Och som du har kunnat se i debatten har man gjort handledaren ansvarig vilket också institutionen har godtagit.