Så har vi en intressant diskussion där Sinziana Ravini kommit med ett inlägg på Aftonbladets Venedigblogg. Hon är inte riktigt förtjust i min uppdelning av konstens ytterkanter som social kritik – estetik utan vill hellre tala om det reala och det irreala. Kanske är det hugget som stucket men ”det irreala”, alltså ”fantisera mera” har ingen plats i konstsystemet utan måste läsas en gång till och placeras, vanligtvis som en eller annan form av kommentar till den sociala verkligheten. Ravini sammanfattar sin optimistiska ståndpunkt på följande sätt:
”Konstens styrka ligger i inte bara i dess löfte om politisk förändring, utan också i dess förmåga att frigöra människan från hennes omedelbara omgivning. Om konsten handlade om ”connecting people” under 1990 talet, handlar den numera om ”disconnecting people”, så att var och en kan hitta sin tid framför ett konstverk. Denna reindividualisering är ingalunda en återgång till ett borgerligt kontemplativt seende, utan ett framsteg mot en större tro på individers kapacitet att finna sin egen väg till konsten.”
Dessförinnan har hon skrivit att ”Cynikern är inget annat än en sårad romantiker.” Möjligen syftar hon på mig men jag har svårt att identifiera mig med den beskrivningen. Att jag relativiserar samtidskonsten har sina skäl. Texten ovan torde dock vara en romantikers fromma förhoppningar: ”var och en kan hitta sin tid framför ett konstverk”. Jo tack, inte ens kritikerna har tid att stanna upp i det pulserande utbudet och utanför konstvärlden lär man inte fästa något avseende vid Ravinis programdeklaration.
Varför jag ständigt påpekar relativiseringen i konstvärlden beror på att det inte finns någon annan ordning än den trend som råder. Skall man definiera vad internationell samtidskonst är för något, och det är hög tid, skall man naturligtvis se på vad konstvärlden samfällt formulerar. Man skall hålla i minne att saken trasslar till sig genom att konstvärlden håller sig med två konstbegrepp som omedvetet låter vara operativa samtidigt: Institutionellt och Antropologiskt.
Men hur blir man då internationell samtidskonstnär? Genom att bli upptagen i den kategori av konstnärer som konstvärlden tilldelar betyget ”intressant”, ”gäller”. För att uppnå detta kan en konstnär inrikta sig på att tillhöra den gruppen och att göra projekt som är relevanta och som visas på relevanta platser och skapa sitt nätverk med likaledes relevanta kontakter. Inget märkligt, svårare är det att uppnå kvalitet, att bli ”intressant”. Att göra projekt som är bra nog är inte särskilt svårt, svårigheten ligger i att få dem bekräftade. Igen är det nätverksarbete eller att röra sig på sådana platser att man kan bli lagd märke till. Lyckas man komma ett stycke på väg hjälper omgivningen till genom att översätta konstnären och konsten till den internationella samtidskonstens språk.
Ravini tar för sig en del konstnär i biennalen och är en rimlig representant för det som gäller i konstvärlden. ”Rimlig” därför att hennes panegyriska hyllningsepos till Birnbaums biennal inte helt stämmer med övriga recensenters mera avvaktande uppfattningar om biennalens förträfflighet. Nästan alla konstnärerna på Birnbaums utställning gäller och är redan inskrivna och bekräftade. Här blir frågan om de skall kunna spetsa till sin kvalitet. Nathalie Djurberg, som Ravini nämner, varför är hon relevant? I och för sig kan man säga att hon är relevant för att hon redan är det, det har gång på gång bekräftas av rätt personer på rätt platser. Går man på innehållet, alltså hur det formuleras kan man se i katalogen ”she exposes the innate fear of what is not understood and confronts viewer with the complexity of emotions”. Ingen utpräglad socialkritik men inte heller någon fri fantasi eller renodlad estetisering. Socialt eftersom det kommer att handla om en undersökning av komplexiteten i vårt känsloliv: “Her clay animation videos (with wildly inventive soundtracks composed by her collaborator Hans Berg) appear sweet and idyllic at first glance, but the action generally takes dark, twisted and disturbing turns as her characters act out wild revenge fantasies and other violent scenarios. Djurberg continues to stretch her imagination with inventive storytelling and pushes her brutally honest portrayals of raw, real emotion further and further.” Text från hennes utställning i Hammer Museum i Los Angeles 2008-09 med ett innehåll som är ungefär detsamma som biennalkatalogens. Kvalitetssäkrad och i det närmaste certifierad. Ravini har vidare en favorit i Pavel Pepperstein:
”Jag såg hans alster i Moskva på Stella Art Foundation för några år sen. Då handlade hans skira teckningar mest om rysk USA-paranoia. Nu verkar han ha tröttnat på det och lämnat det hetsiga samtidskommenterandet mot en å ena sidan mer folkloristisk sagoestetik, och å andra sidan mer futuristisk politik.”
Jodå, precis enligt mall. Liksom många andra har det socialkritiska perspektivet mjuknat i riktning mot fantasi och mer estetik. För några år sedan lät det om Pepperstein och den grupp han tillhörde: “…in a situation of new candor and public opinion following the collapse of the Soviet state, intentionally cut themselves off from the outside world in order to preserve a sub-cultural form of art and to distance themselves critically from a new era they regarded as lacking viable alternatives.” I Venedigkatalogen skriver man “Image and text refer to one another to generate a ‘Supersaga’”. Precis samma förlopp som Ravini “upptäcker”.
Tendenserna i konstvärlden är klara och relativt enkla, framför allt typiska. Och dess medlemmar är i stort överens.
Med konstvärldens två konkurrerande konstbegrepp är det högst väsentligt att framhålla konsthistorien. Med en konst som pendlar iväg i alla riktningar är denna heliga skrift en sammanhållande lektyr vilken rekommenderas till ständiga nyläsningar och referenser. Senaste Documenta skisserade konsthistorien i hela dess antropologiska bredd och kronologiska längd, Birnbaum nöjer sig med att, som det nu har blivit brukligt, visa några av hållpunkterna för samtidskonsten (Gordon Matta-Clark, André Cadere, Öyvind Fahlström) och Gutai-gruppen som han menar är underskattad. Döda konstnärers sällskap är också populärt på större biennaler vi möter legenden Blinky Palermo som odisputabelt är en del av den moderna konstens hagiografi.
Det här är några synpunkter på vad samtidskonst är. Det handlar om att skrivas in, beskrivas och bekräftas i ett fortlöpande trendprogram med relativt långsam förändringspotential.
Ytterligare ett par av Sinziana Ravinis favoriter (de är många) på Venedigbiennalen, Elena Elagina och Igor Makarevics i samtal med besökare vid sin installation i Arsenalen.
