Nils Forsberg ger sin syn på Birnbaums Making Worlds i två artiklar i Expressen. Hans slutbetyg att ”alltför mycket är alltför blekt” är nog en rimlig slutsats. Forsberg menar att Birnbaum inte har med de stora kanonerna som ”Ryman och Richter, Bacon och Twombly”. Om han menar målarkanoner är det riktigt men annars får man erkänna att Birnbaum har den konventionella biennaluppställningen: Stora kanoner (Baldessari, Gilbert & George, Tillmans, Yoko Ono, Pistoletto, Tiravanija, Philippe Parreno – samtliga rankade från 101 och uppåt på artfacts), en lång rad mellankanoner och en betydande grupp av mindre kända konstnärer.
Det blir ändå blekt eftersom merparten av deltagarna presterar lite mindre än vad man kunde förvänta sig. Spencer Finch och systrarna Khedoori kan vara exempel. Som vanligt är en hel del gamla saker eller smärre variationer (t ex Ceal Floyer, Madelon Vriesendorp, Sheela Gowda, Joan Jonas, Chu Yun). Flopp kan det också bli som för Arto Lindsay som skulle liva upp pressdagarna med en parad. I Frankfurt tidigare i år regnade den bort och så blev det också i Venedig. Miranda July är en utmärkt filmare och komiker men i konsten går det betydligt trögare, hennes skulpturinstallation för publik medverkan är föga minnesvärd. Å andra sidan är situationen i konsten numera sådan att det är ytterst svårt att åstadkomma en överraskning. Den som följer med vet redan ungefär vad som skall komma. Temat är det inte heller mycket med. Allt skapande som har en smula signifikans kan falla in under rubriken; även en såpopera är Making Worlds.
Socialkritiken har fått sina begränsningar. Dels har det blivit uppenbart hur kraftlös den är och dels finns det inga passande konflikter av tillräckligt format. Konstnärer är inte förtjusta i att göra ett projekt om pensionsförsäkringar eller övervikt. USA kan man inte längre ge sig på som Ulrika Stahre påtalar i Aftonbladet. Återstår att göra som man brukar göra med profilerade trender: integrera i estetiken, vilket är vad som sker just nu och så även på biennalen.
Men hur har då alla dessa konstnärer hamnat i Birnbaums utställning? Ett intressant exempel nämns av Forsberg, Amy Simon. Precis som han säger tisslades det en del om henne: ”Det finns en svensk till, hur hamnade hon där?”
Jag har intresserat mig för hur konstnärerna hänger samman med Birnbaum och så långt jag har hunnit finns det en del raka förbindelser. Kunsthochschule i Frankfurt har bidragit med lärare, gästlärare och elever. De flesta av deltagarna har också ställt ut på Portikus, konsthallen som är kopplad till skolan. Så förstås det givna Birnbaumstallet; han återanvänder konstnärer som funnits med på hans tidigare insatser på Manifesta eller på Yokohamabiennalen för att ta ett par exempel. Amy Simon har en mycket kort cv och befinner sig utanför dessa mallar. Det är mycket möjligt att Forsberg är korrekt i sin rättframma uppfattning.
Vi lever i den bästa av världar: Allt kan bytas ut och konstnärerna på Birnbaums utställning kan alla ersättas med en annan uppsättning utan att resultatet skulle bli sämre. Vår konstberedskap är god.
Ett av Spencer Finchs två fönster
Miranda July: del av Eleven Heavy Things