Nu blir det ordning på skrivandet igen efter ett antal löpdagar på Venedigbiennalen. Tillställningen har definitivt sprängt de fysiska gränserna för det överblickbara men antagligen ändrar det inte så mycket på helheten. Min tes ligger med största sannolikhet fast: Konstvärlden har sin konsensus och det spelar ingen roll hur många utställningar det bjuds på. Är det bara rätt sort, alltså internationell samtidskonst, är den typisk. Valmöjligheterna rör sig längs linjen socialkritik – estetik utan att ytterkanterna renodlas. Och en stilla förskjutning mot den estetiska sektorn har varit uppenbar under de senaste åren.
Årets konsthändelse är det hur som helst och den bör därför studeras närmare. Min summerande artikel kommer inte förrän i augusti i Axess. Men innan dess blir det åtskilliga tillfällen att se lite närmare på vad som skedde och fortfarande sker. I konsten är det som vi alla vet lätt att fastna i konstverken och glömma bort att det verkligt intressanta är konstvärlden. Det är vad de har för sig som gör hela saken, eller åtminstone nästan.
Vad som intresserar mig är som vanligt kvalitet och konstens förändring. Idag tänkte jag nöja mig med att visa några exempel på biennalsk kvalitet enligt en enkel mätmetod: Köbildningen. Där köerna är långa finns också kvaliteten. Ryktet bland konstvärldens utsända kommer snabbt i omlopp och så samlas de förtröstansfullt väntande. Den inledande kvalitetsuppgörelsen stod mellan The Collectors, den nordiska och danska paviljongen, av Elmgreen & Dragset och Bruce Nauman (Topological Gardens) i den amerikanska. Tätt följda av Steve McQueen i den brittiska med filmen Giardini – en film om biennalparken under vinterhalvåret. McQueen höll också en förnämlig pressvisning om sin film: ”Varför nosar hundarna omkring?” – ”De letar efter något att äta?” – ”Vad skall det betyda?” – ”De är hungriga”.
Inte oväntat tillföll ett av guldlejonen Bruce Nauman och USA medan Elmgreen & Dragset kammade hem ett särskilt omnämnande. Att Bruce Nauman är det säkraste kortet i konstvärlden är nu ytterligare bekräftat – och att Elmgreen och Dragset (175) är att räkna med trots en stadigt fallande kurva. The Collectors är intressant såtillvida att utställningen är ett exempel på hänsynslös konstnärscuratering: Konstnärerna skapar konst genom att bygga upp verk av andra konstnärers arbeten. I den nordiska paviljongen hölls under pressdagarna rundvisningar av en fingerad mäklare. Jag hade svårt att finna mig tillrätta med den lustigheten men konstvärlden tyckte tydligen att det var roligt.
En svaghet med teorin kvalitet efter kö är att det finns undantag. Tämligen överraskande har Roman Ondak (275) från Slovakien fått en stor kritikerframgång utan kö i den Tjeckoslovakiska paviljongen (där existerar det landet ännu). Hans Loop är en gång mellan planterade buskar och växter inne i paviljongen och den löper takt genom. Ingen stannar upp eftersom det är samma buskar som växer framför och bakom huset. Ehuru utan pris har Ondak lyckats med att producera uppmärksammad kvalitetskonst.
Å kritikerkårens vägnar vill jag be om ursäkt för några felaktiga uppgifter. I Håkan Nilssons artikel i DN ser man på bilden inte ett arbete av stjärnskottet Tomas Saraceno utan istället legenden Lygia Papes (816) (1927 – 2004) Ttéia. Ej heller finns det några silverbjörnar som man kan vinna i Venedig vilket Mårten Arndtzén påstår i Kulturnytt. Nathalie Djurberg har erövrat ett välförtjänt silverlejon.
Nicolas Bourriaud och bloggförfattaren
Kö utanför den amerikanska paviljongen
Förläggaren David Stansvik (Nya Doxa) en av sponsorerna till The Collectors. Också min förläggare samt medresenär.
