Del 772: Biennalen: Kömetoden

Nu blir det ordning på skrivandet igen efter ett antal löpdagar på Venedigbiennalen. Tillställningen har definitivt sprängt de fysiska gränserna för det överblickbara men antagligen ändrar det inte så mycket på helheten. Min tes ligger med största sannolikhet fast: Konstvärlden har sin konsensus och det spelar ingen roll hur många utställningar det bjuds på. Är det bara rätt sort, alltså internationell samtidskonst, är den typisk. Valmöjligheterna rör sig längs linjen socialkritik – estetik utan att ytterkanterna renodlas. Och en stilla förskjutning mot den estetiska sektorn har varit uppenbar under de senaste åren.

Årets konsthändelse är det hur som helst och den bör därför studeras närmare. Min summerande artikel kommer inte förrän i augusti i Axess. Men innan dess blir det åtskilliga tillfällen att se lite närmare på vad som skedde och fortfarande sker. I konsten är det som vi alla vet lätt att fastna i konstverken och glömma bort att det verkligt intressanta är konstvärlden. Det är vad de har för sig som gör hela saken, eller åtminstone nästan.

Vad som intresserar mig är som vanligt kvalitet och konstens förändring. Idag tänkte jag nöja mig med att visa några exempel på biennalsk kvalitet enligt en enkel mätmetod: Köbildningen. Där köerna är långa finns också kvaliteten. Ryktet bland konstvärldens utsända kommer snabbt i omlopp och så samlas de förtröstansfullt väntande. Den inledande kvalitetsuppgörelsen stod mellan The Collectors, den nordiska och danska paviljongen, av Elmgreen & Dragset och Bruce Nauman (Topological Gardens) i den amerikanska. Tätt följda av Steve McQueen i den brittiska med filmen Giardini – en film om biennalparken under vinterhalvåret. McQueen höll också en förnämlig pressvisning om sin film: ”Varför nosar hundarna omkring?” – ”De letar efter något att äta?” – ”Vad skall det betyda?” – ”De är hungriga”.

Inte oväntat tillföll ett av guldlejonen Bruce Nauman och USA medan Elmgreen & Dragset kammade hem ett särskilt omnämnande. Att Bruce Nauman är det säkraste kortet i konstvärlden är nu ytterligare bekräftat – och att Elmgreen och Dragset (175) är att räkna med trots en stadigt fallande kurva. The Collectors är intressant såtillvida att utställningen är ett exempel på hänsynslös konstnärscuratering: Konstnärerna skapar konst genom att bygga upp verk av andra konstnärers arbeten. I den nordiska paviljongen hölls under pressdagarna rundvisningar av en fingerad mäklare. Jag hade svårt att finna mig tillrätta med den lustigheten men konstvärlden tyckte tydligen att det var roligt.

En svaghet med teorin kvalitet efter kö är att det finns undantag. Tämligen överraskande har Roman Ondak (275) från Slovakien fått en stor kritikerframgång utan kö i den Tjeckoslovakiska paviljongen (där existerar det landet ännu). Hans Loop är en gång mellan planterade buskar och växter inne i paviljongen och den löper takt genom. Ingen stannar upp eftersom det är samma buskar som växer framför och bakom huset. Ehuru utan pris har Ondak lyckats med att producera uppmärksammad kvalitetskonst.

Å kritikerkårens vägnar vill jag be om ursäkt för några felaktiga uppgifter. I Håkan Nilssons artikel i DN ser man på bilden inte ett arbete av stjärnskottet Tomas Saraceno utan istället legenden Lygia Papes (816) (1927 – 2004) Ttéia. Ej heller finns det några silverbjörnar som man kan vinna i Venedig vilket Mårten Arndtzén påstår i Kulturnytt. Nathalie Djurberg har erövrat ett välförtjänt silverlejon.

bourriaud-v-mind.JPG
Nicolas Bourriaud och bloggförfattaren

usa-pavmind.JPG
Kö utanför den amerikanska paviljongen

forlaggmind.JPG
Förläggaren David Stansvik (Nya Doxa) en av sponsorerna till The Collectors. Också min förläggare samt medresenär.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009, Venedig 09 | 1 kommentar

Del 771: Dags för kritik och biennal

Nu är det dags för konstkritiken. Den 4 juni inleds pressdagarna i Venedig. Jag skall själv ta mig dit för att beskåda konstvärldens stormöte och vad som där kommer att skapas. Paletten kommer också ut med ett nytt nummer om konstkritik. Redaktör Allgårdh berättar för oss om hur konstkritiken är:

”Mycket är briljant, annat håller kanske en mer ojämn nivå.”

Med ett sådant löfte har vi alla att se fram emot kritikernas rapporter från Venedig med högt ställda förväntningar.

Hur skall det gå för Birnbaum? Curatorer och kritiker befinner sig i samma konsensuslandskap, det man kan kritisera är antingen avvikelser från konsensus (oftast leder detta till negativ kritik) eller hur ett konsensusmaterial curateras. Venedigbiennalen 2007 blev inte någon kritikerframgång för Robert Storr. Hans konservativa hållning och oförmåga att fånga upp samtidskonsten skapade av förklarliga skäl inte någon större entusiasm. Samma gällde för Documenta och Roger M. Buergel, ett lite lamt försök att få estetiken tillbaka. Birnbaum är klokare men vad finns att spela ut i en tid med avvaktande stiltje? Problemet med ”Worldmaking” kommer säkert att betonas av kritikerna: Nästan alla samtidskonstnärer kan inkluderas. Kommer några av de deltagande att överraska mer än man kan förvänta sig?

Men Birnbaums utställning är bara en del i ett gigantiskt spektakel och med så mycket igång blir det omöjligt att inte finna något som kan tilldelas extra kritikerbonus.

mir-alexandra.jpg
Aleksandra Mirs vykort, hennes bidrag i Worldmaking, som distribueras gratis, är redan klart. Bättre än så blev det inte.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Venedig 09 | 7 kommentarer

Del 770: Antropologiskt konstbegrepp på Konstfack

Vad har man för konstteorier på Konstfack? Kanske skulle man tro att man där håller sig till den institutionella teorin men så är det uppenbart inte. I dagens Expressen lägger Magnus Bärtås ut texten. Vi kan där igen se att konstvärlden ägnar sig åt mångfald även vad gäller konstteori. Att man erkänner den institutionella teorin är självklart. Konstvärldens företrädare brukar i trängda lägen enstavigt upprepa att det som kallas för konst är konst. Men se det räcker inte. Man vill ha en teori till och då är valet enkelt: Den antropologiska. Som sagt, konsten är en social konstruktion och samtidigt är den inte det.

Orsaken till Bärtås utläggning är en del av diskussionen kring Odells projekt. Han går i svaromål mot ett inlägg av Jesus Alcalá. Men det är i sammanhanget mindre intressant. För att underbygga sina funderingar drar Bärtås fram Arnold Hauser vars arbete från 1951 Konstarternas sociala historia en gång togs på fullt allvar. Hauser börjar gräva i det han kallar för konst nere i grottmålningarna och fortsätter sedan genom hela historien. Vad han försöker göra är att skriva om bilden och formgivningens historia och med möjliga relationer till den sociala och politiska utvecklingen.

Bärtås skriver:

”Arnold Hauser föreslår i The social history of art det exakta genombrottet för den romantiska konstnärsrollen. Året var 1548. Den tysk-romerske kejsaren Karl V besökte Tizians ateljé. Han ville se hur arbetet med hans porträtt framskred. Tizian tappade sin pensel på golvet och kejsaren drog sig inte för att böja sig ner för att ta upp den.
Den knäböjande renässanskejsaren fann det plötsligt naturligt att passa upp på en konstnär. Det är alltså inte längre konstnären som prisar härskaren utan härskaren som prisar konstnären, säger Hauser.

Långt tidigare, under antiken och i de gamla högkulturerna, hade inte sådana omflöden mellan konst och makt varit tänkbara. I det antika Grekland var det dödsstraff på att spela falskt. I Kina bytte man längden på flöjterna när en ny kejsare installerades. Det ljudande materialet måste vara i resonans med makten. Makten var gudomlig och dissonanser ett brott mot gudarna.”

Bärtås menar att konstnärsrollen på Konstfack inte längre är sådan. Men den har alltså varit sådan. Historien om Tizian och Karl V är en praktfull skröna återgiven i Carlo Ridolfis bok om Tizian 1648, alltså hundra år efter att den skulle ha inträffat.

Vad man så lätt rör ihop är att de enskilda målarnas och arkitekternas framgångar kunde medföra ett visst mått av socialt erkännande. En hel del av dem var eftersökta eftersom de kunde förse de härskande klasserna med åtråvärda lyxprodukter som skänkte status. Mest manifesteras det här i penningsummor. I Vasaris bok om renässanskonstnärernas liv excelleras i vilka belopp som betalades. Någon konst i modern bemärkelse existerade inte. Vid den här tiden fanns enskilda tekniker men inget sammanhållande konstbegrepp med en estetiskt andlig identitet. Den tidpunkt då härskaren prisade konstnären får nog skjutas åtskilligt framåt i tiden. För det krävdes en fransk revolution och ett stycke in på 1800-talet.

Konstvärlden älskar dock att ha sin mäktiga historia intakt och för att få det att gå ihop håller man sig med två konstbegrepp som motsäger varandra.

Som sagt, Magnus Bärtås vill understryka att man inte längre har den romantiska konstsynen och inte kräver någon särbehandling av konstnären. Så brukar det låta. Saken är naturligtvis att den status som konsten uppnått, vilket så lätt känns igen när den deklarerar sina gränslösa ambitioner, finns med per automatik. Det romantiska geniet blir löjligt, den allvarsamme konstnären som vill påverka samhället, ja, den vill konstvärlden gärna att samhället skall ta på största allvar.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2009 | Lämna en kommentar