Del 778: Ett alternativ i allmänhet

Curatorn och filosofen Dieter Roelstraete skriver om konst och historia i E-flux. Ett intressant grepp som kan vidareutvecklas på flera sätt. Vår tid, skriver han, söker sig till historien och inte som tidigare till framtiden. Framtiden är ju nuförtiden mindre gynnsam och som ersättning kan man ge sig på historien och utifrån ett samtidsperspektiv kompensera och justera misstag och marginaliseringar.

I konsten är det inte mindre intressant. I grunden handlar konsten om att skapa framtid. Under sin första epok från romantiken till och med modernismen produceras i ständig förnyelse framtidens estetik med den helt nödvändiga tillsatsen av andlighet eller en högre form av tidsanda. Med postmodernismens genombrott avvisas detta system, framstegsoptimismen och avantgardismen har nått slut. Detta mottas som goda nyheter i konsten eftersom den på ett så radikalt sätt återigen kan förnya sig. Självklar blir den postmoderna festen kortvarig och sedan börjar på nytt problemen. Skall jag försöka mig på att säga något om vad konsten och dess förnyelse handlat om efter den postmoderna postfestum kan det sammanfattas med ”alternativ”. Konsten blir ett försök med alternativ politik, alternativ journalistik och alternativ forskning – som naturligtvis kan samlas under rubriken social kritik. Detta mäktiga förslag till nya alternativ har nu havererat. Låt vara att det fortfarande finns en hel del förespråkare för det, det är inte längre vad det har varit.

Vår historia finns kvar och strängt taget är det den man i konsten hela tiden har gett sig på: Att leta fram orättvisor och missgrepp för att ställa krav på kompensation och rättelse, givetvis utan någon effekt, men där följer man den generella trenden.

Vi har nu kommit till den punkt där konsten fortfarande får betraktas som ett alternativ. Frågan är dock: Till vad? Kanske vi får nöja oss med att den är ett alternativ i allmänhet, ett alternativ som söker näring i sin egen allt osäkrare historia men som fortfarande vilar på sin högdiskurs.

Och vart tog Den Andre vägen? Är det bara Nordkorea kvar?

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009 | 2 kommentarer

Del 777: Biennalen ur en fransk vinkling

En intressant detalj i receptionen av biennalen är vad de franska tidningarna skriver. Eller i varje fall vad man finner av konstkritikerna i Le Figaro och Le Monde. Skribenterna är eniga om vad som är höjdpunkten: Den polska paviljongen med Guest av Krzysztof Wodiczko (som jag nämnde igår)

Harry Bellet och Philippe Dagen i Le Monde: ”Man måste gå till…den polska paviljongen för dess komposition av ljus, ljud och skuggor av Krzysztof Wodiczko, troligen den bästa paviljongen i biennalen. Och i Le Figaro delar Valérie Duponchelle ut en prispalm till ”det politiskt inkorrekta”: ”Europa sett av polacken Krzysztof Wodiczko….Invandrararbetarna ’evigt inviterade’ som tvättar fönster och berättar om sina idéer, sina bekymmer på ett språk som inte finns för någon annan. Giardinis chock.”

Ingen annan har blivit chockerad och det är något överraskande att den sociala kritiken i denna form uppfattas som rykande relevant av dessa franska kritiker.

ven-wodiczko-guests-storre.jpg
Krzysztof Wodiczko: Guest

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Venedig 09 | Lämna en kommentar

Del 776: Befruktning, ny publik, opera

Camilla Hammarström rapporterar i Aftonbladet från biennalen. Hon har särskilt fäst sig vid den polske trotjänaren Krzysztof Wodiczko (1.012). ”En av de absolut starkaste paviljongerna”, skriver hon. På ett sätt är jag benägen att hålla med. Ett utmärkt stycke arbete med utanför folk genom de videofönster som man ser emot från insidan. Som den gamle socialkritiker han är ger han sig på ett välbekant ämne ”emi- och immigranterna” med ett citat av Hannah Arendt om att emigranterna är folkets förtrupp. Men vi har liksom hört det förut och det var verkningslöst redan då. Men tjusigt är det.

En intressant fråga som Hammarström behandlar är varifrån konsten skall förnyas. Hon ser konst från Afghanistan, Iran och Pakistan: ”Jag får en bestämd känsla av att det är från de här områdena som samtidskonsten fortsättningsvis kommer att befruktas och vitaliseras.”

Det är nog överord. Befruktningen lär komma från alla hörn av världen och äga rum med genomträngande marknadsföring i New York, Los Angeles, Västeuropa, konstmässor och biennaler. Om inte förr blir de landande konstnärerna då fullvärdiga internationella samtidskonstnärer. Lite exotika skadar dock aldrig, sådant kan konstvärlden inte få nog av.

Alfredo Jaar (260) som är i Venedig med en film om Pasolini har till slut förstått att hans samlade ansträngningar att motverka världens orättvisor bara har lett till en imponerande poängskörd på artfacts. Han uttalar sig nu kraftfullt för att kulturen är ett fängelse ur vilket vi måste bryta oss ut för att nå en ny och större publik. Rentav kan detta bli en trend. Kundvänligt tänkt men vi närmar oss då oundvikligen de svåra stötestenarna underhållning/provokatio. Ett lättsamt och vinnande koncept är t ex musikperformance. Baselmässan, som pågår för fullt, erbjuder en ny uppsättning av 2007 års succé Il tempo di postino med Hans-Ulrich Obrist och Philippe Parreno som curatorer. Stor stjärngala med Pierre Huyghe. Tino Sehgal, Carsten Höller, Anri Sala osv. samt inte minst Rirkrit Tiravanija möter Arto Lindsay. Korta stycken och mycket musik. Baselmässan lider av recessionen men inte alltför svårt och konstmarknaden tycks inte möta det totala sammanbrott som man med viss förhoppning sett fram emot.

På Venedigbiennalen blev det också opera av Cerith Wyn Evans (203) och Florian Hecker (2605). Galapubliken verkade inte helt övertygad eftersom det som bjöds mest bestod av flimmer och knaster (utom all diskussion på hög nivå). Kollisionen mellan förväntan och verklighet förklarades med att det är väsentligt att ge publiken det oväntade.

Ladoniabiennalen har naturligtvis följt upp detta och kan erbjuda en något mer publikvänlig operaversion presterad – i stort sett – av de två storheterna.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt, Venedig 09 | 3 kommentarer