Vilks.net

Tack till Christopher Rådlund för hans inlägg i diskussionen! Jag har några kommentarer. Rådlund skriver:

”Att du inte har den minsta fingertoppskänsla för att den konstinstitution du talar dig varm för så sakteliga börjat rämna i grundfundamenten är lika lite överraskande.”

För mig verkar det här vara en svepande rörelse. Vad är det som rämnar? Att det finns svårigheter att finna nya vägar efter socialkritiken kan man med visst fog påstå. Men att grundfundamentet skulle rämna… Ser man på utställningar och nya konstnärer är det djupt orättvist att mena att allt detta skulle vara misslyckat och dåligt. Jag skulle vara tacksam att få någon form av precision (vem, vad, vilka, när) av detta utspel.

”…för att jag insett att teorisk reflektion inte nödvändigtvis resulterar i intressant konst. Målarens främsta uppgift är inte att läsa filosofi utan att måla.”

Så har vi detta med diskurs. Jag håller med dig om att konstnärernas uppgift främst är att skapa konst och inte att teoretisera. Att vara i stånd att framträda kvalitativt professionellt inom två områden är att begära för mycket. Teoretikerna tar hand om teorin och vi kan igen ställa den gamla frågan om teorins nödvändighet. Den romantiska uppfattningen om att konstens uttryck klarar sig själv är en uppfattning, alltså att det inte behövs något mer: Bra konst kommer att uppfattas som bra konst – i princip av alla. Det är den romantiska uppfattningen som dock – dock – avskrev teoribehovet med hjälp av en ofantlig mängd teori.

Jag vill mena att konst är teori, teorin är ett nödvändigt krav – men inte tillräckligt eftersom det måste finnas något som teorin kan knytas till. Något som konstvärlden uppfattar som värdigt eller intressant nog för att bära upp teorin. Och vi talar om avancerad teori, om sådant som rör de välkända stora frågorna, det existentiella: Vad-det-är-att-vara-människa som konstnärerna ofta uttrycker det.

Rembrandt är t ex en utmärkt bildskapare. Det är lätt att argumentera för den saken. En designer av högsta rang. ”Designer” är ändå inte ordet man förväntar sig. Rembrandts bilder skall upp ett snäpp, upp till konst i den allra högsta skolan.

Men vad är det som gör Rembrandt till konst och inte enbart en överväldigande designer? Är det något som är synligt eller osynligt? Det vanliga svaret är att hänvisa till upplevelsen som bekräftelse på att något som är synligt men inte formulerbart finns för handen. Och här blir det svårt: Vem skall bekräfta upplevelsen? Fungerar den för vissa människor och bara ibland? Finns den överhuvudtaget?

När konsten i vår mening framträdde under 1800-talet dök idén om det osynliga upp. Det skulle finnas en översinnlig ande som endast kunde uppfattas genom upplevelsen. Därmed skiljer sig konsten från design, den senare har inte tillgång till den existentiella anden.

Och hur är det med upplevelsen? Produceras den spontant eller kräver den en bestämd förutsättning? Jag menar att det är teorin om konsten som skapar förutsättningen för den särskilda konstupplevelsen.

I detta får vi också svaret på konsten och den breda publiken. Konst förutsätter en konsthistoria. Om någon utför en exakt kopia av ett av Rembrandts självporträtt innebär detta inte att man har skapat en motsvarande kvalitet. Stoppklossen är att det redan finns ett sådant. Kopian kan ändå ha kvaliteter eftersom det kan finnas intressanta orsaker till att den görs en gång till i en annan tid. Vi erinrar oss J L Borges Pierre Menard, Author of Don Quixote från 1939.

Att förstå poängen med Menard som ordagrant skriver av Cervantes kräver en del av mottagaren. Och det går igen i all konst. Konst bygger på konsthistoriska referenser där man inte kan upprepa det som redan gjorts utan avsevärda tillägg.

De poänger som kan finnas i det retrogardistiska landskapet handlar inte enbart om att återvinna klassisk figuration utan även om varför det är nödvändigt just nu. Och i detta just nu innebär det också ett ställningstagande i samtidskonsten och dessutom en kritik av modernismen. För en vanlig betraktare är detta alltför avancerat men den vanliga betraktaren kan självklart uppleva på sitt sätt. Men sakens kärna är att det finns mer att uppfatta och förstå. Den känslighet som en konstnär utvecklar och allt det som läggs till konsthistorien är inget man lär sig på en kafferast.

Winckelmanns favoritmålare Rafael Mengs Parnassen 1761. Ett försök att återupprätta det antika idealet så gott det var möjligt.

Christopher Rådlund skriver i en kommentar följande:

”Idealiseringen av föregående epoker är en synnerligen central aspekt av den västerländska konsthistorien. Underskattad bland dagens konstkritiker, som uppfattar ett aktivt intresse för tex. antikens kultur för reaktionärt.”

Det är väl att ta i. Inte bråkar dagens konstkritiker om ett aktivt intresse för antikens kultur. Däremot har man, och med all rätt, en kritisk inställning. Att idealisera föregående epoker har sina sidor. Först undrar jag varför det är nödvändigt att idealisera dem. När man idealiserar skapar man ofelbart en helt egen produkt som sannolikt kommer att ha svaga band med den epok man avser. Föreställningen om antiken som en oöverträffbar guldålder dominerar den europeiska kulturhistorien ända fram till senare delen av 1800-talet. En av de mest kända exponenterna för denna uppfattning är Winckelmann vars recept för konsten var att man i görligaste mån skulle imitera de gamle. En något sorglig ideologi eftersom resultatet aldrig kunde nå upp till det ideal man föreställde sig en gång hade funnits.

Rådlund skriver vidare:

”Man kan lätt glömma att symbolismen var ett brott med akademismen för att nå djupare in i traditionen. Gallen Kallela, Sibelius, Shostakovitch, Rilke, Ezra Pound hade inga progressiva föresatser.”

I något friare former är klassicismen ständigt närvarande. Cézanne var t ex djupt reaktionär och ville återupprätta den sanna konsten utifrån Poussin och Lorrain. Det är ändå en egendomlig tanke att räkna honom till reaktionärerna även om han inte hade progressiva föresatser. Men konstnärens intentioner bestämmer inte verket. Konstvärlden skapar såväl konstnären som verket och dess tolkning.

Retrogardisterna behöver en bättre diskursbildning och en långt bättre historieskrivning. Att ständigt racka ned på samtiden med tvivelaktiga argument kan inte vara till deras fördel. Det skulle kunna göras betydligt bättre om man nu var intresserad av en saklig diskussion.

Vidare säger Rådlund:

”Den evolutionistiska kulturuppfattningen placerar konceptkonstnärer överst som homo sapiens sapiens, modernister är neanderthalare, nyklassicister och nyromantiker är lurvigt reaktionära apmänniskor.”

Så välfunnet – och faktiskt en rimlig beskrivning – på två sätt. För så ligger det till. Idag är alla konstnärer konceptkonstnärer eftersom varje verk är ett projekt som handlar om något. Jag kan förstå att en del retrogardister inte vill acceptera detta utan tänker sig att med återupprättandet av den akademiska tekniken och återvändandet till den romantiska estetiken skapa något som skall vara ”the real thing”.

Är det så svårt att ha med sig ett självkritiskt perspektiv, att åstadkomma en distans? Att återupprätta är också ett projekt som handlar om just det.

Christopher Brown (5955) The Painter Van Dyck, 1991

Visserligen har det här varit på tapeten tidigare, men väl värt att uppmärksamma. Håkan Sandell skriver i en kommentar bland annat:

”Men, Vilks, paradigmskiftet har redan skett, om än inte alla hunnit uppfattat det, institutionskonst och konstmusik etc är en döende utkant, uppdelningen i högkultur och populärkultur i realiteten redan passerad. I framtiden kommer det endast att finnas en populärkultur. Du är själv redan en del av den, med pinnabyggen och muhammedhundar, tillsammans med indisk filmindustri, Michael Jackson och Arvo Pärt. Och retrogardet och retrofigurationen har inte bara också den beredvilligheten men även alla förutsättningar att lyckas.”

Hur är det egentligen med denna profetia? Visst har vi hört det där med kulturernas omfamning, inkludering och demokratisering men hur ser det ut? Den internationella samtidskonsten lånar gärna in populärkultur med det käcka påståendet att det rör sig om en förbrödring. Ser man lite närmare på saken visar det sig vara kortsiktiga lån, främst i samtidskonstens favör. Ta bara en titt på vår kära Venedigbiennal. Var finns det populära, vad tyder på att samtidskonsten skulle vara utdöende?

Mot påståendet ”I framtiden kommer det endast att finnas en populärkultur” kan man placera kravet på fördjupning. Det är inte sannolikt att samtidskonsten skulle kasta hela sin teoridel överbord: att strunta i den spekulativa estetiken eller de senaste hållpunkterna som Agamben, Ranciére eller Boris Groys. Nivån på sådana texter är ett ytterst effektivt medel mot popularisering. Så effektivt att de aldrig kan förenas. Vilken bred publik vill sätta sig in i en komplicerad text av Deleuze?

Det som kan ske är att projekt kan läsas på flera nivåer. I mitt pinnabygge kan ett gäng 10-åringar finna tillfredsställelse utan att intressera sig ett dyft för konst. Men deras uppfattning är bara en av flera möjligheter.

Håkan Sandells optimistiska tongångar om tänkta framgångar för retrofigurationen hamnar i en snålblåst om den förutsätter en samling kring populärkulturen. Det lär mest vara fiktioner, retrofigurationen får ställa in sig på samma tågordning som för andra konstriktningar: Att bekräftas av den symboliska makten.