Vilks.net

Jacob C. citerar i en kommentar ett avsnitt ur Denis Duttons bok The Art Instinct (2009)

”Although there may be any number of difficult cases, from Lascaux caves to Andy Warhol’s Brillo boxes ti the amazing cattle markings Dinka herders so enjoy, there are also enough indisputable examples to give art an intelligible place to begin. In this respect, art is like the sciences: physics, linguistics, or medicine. As mature disciplines these sciences have developed hard-won theories that cover phenomena remote from mundane encounters with physical objects, ordinary speach, or the experience of headaches, but they nevertheless begin with such experiences. There was, for instance, human awareness of good health and physical well-being, and with it a contrasting acquiaintance with broken legs, indigestion, and death, long before there was a theory of disease, double-blind placebo testing, or any THEORY of health at all.”

Jo, den har vi hört många gånger förr. Och i konstvärlden har man benägenheten att föra konsten tillbaka till Lascaux.

Svagheten i Duttons tankegång, som han för övrigt delar med de allra flesta i konstvärlden, är hur man känner igen konsten. Detta igenkännande brukar vara osofistikerat: När det är någon som ritar eller målar så är det konst. Problemet med konsten är att den gör något av det som ritats och målats till konst. När konsthistorien ser på äldre tider tenderar allt krafsande med stift och penslar att bli konst. I vår egen tid är större delen av bildproduktionen inte konst. Så frågan kvarstår, hur får vi syn på konsten? En möjlighet är självklar: genom att utgå från det moderna konstbegreppet och att se vad konstvärlden uppfattar som konst. Försöker man på andra sätt får man bara en teknisk produkt som kan vara konst men som inte nödvändigtvis är det.

I fallet Lascaux är grottmålningarna konst eftersom konstvärlden har utnämnt dem till konst. Men det är en sen utnämning från tidigt 1900-tal och säger naturligtvis inget om vilken status dessa objekt hade under förhistorisk tid.

Jacob C skriver vidare att den institutionella konstteorin enbart är beskrivande. Jag vill bara skjuta in att det inte finns någon genomarbetad och fungerande institutionell teori. Men tar vi den i grova drag kan man mycket enkelt göra den värderande: Kvalitet i konsten är det som konstvärlden kallar för kvalitet i konsten. Hur enkelt som helst.

Jacob C. tar också upp en diskussion om att utgå från ett antikt ideal. Han nämner då barocken som ett exempel. Barocken hade naturligtvis inte tillgång till det moderna konstbegreppet utan hade istället de sköna konsterna, en gruppering med skiftande sammansättning. Att antiken var ett generellt ideal är välkänt. Man får komma ihåg att den antik man tänkte sig var en egen uppfinning eftersom man på den tiden hade mycket bristfälliga kunskaper om vad antiken innebar.

En återgång till ett äldre ideal som tydligen retrogardisterna företräder är naturligtvis alltid en möjlighet. Jag har inte fått klart för mig vad man vill återgå till eller vad detta ideal skall utgöra för slags alternativ. Mitt intryck är att det rör sig om en missförstådd idé om de gamla mästarnas traditioner (vilka de nu är och vilka tidsperioder det kan handla om). Naturligtvis kan en sådan tanke fungera på så sätt att den levererar intressant resultat men det är inte heller någon garanti. Retrogardisterna tycks sakna en genomtänkt teori och inte minst undrar man vilket förhållande de intar till målare som Gerhard Richter och Leipzigskolan. Och vad är det man egentligen kritiserar i samtidskonsten? Vilka konstnärer är det som kännetecknar ett samtidens förfall?

Tack till alla kommentatorer som har inkommit med synpunktsrika inlägg. Det retrogradistiska skall jag snart återkomma till. Liksom Jacob C:s inlägg där han berör Dennis Duttons darwinistiska estetik. Äntligen lite konstteoretisk debatt det som den internationella samtidskonsten har försvinnande lite av.

Men först till min käre trätobroder Johan Lundberg som berör två grundläggande frågor i konsten. Han skriver:

”Lars, Du har förläst dig på konstruktionistisk litteratur, vilket har fått dig att tro att folk inte hade estetiska upplevelser före år 1800.”

Folk hade sannerligen estetiska upplevelser före år 1800, men även efter. Emellertid är det inte upplevelsen i sig själv som är signifikant. Det går inte att ”känna efter” om en upplevelse är skön på ett speciellt sätt. Skönhetsupplevelser uppträder i mångfalder, på olika nivåer och med markanta skillnader. Tänk bara på den klassiska uppdelningen av skönhet i det idealsköna, det burleska, tragiska, komiska, pittoreska m fl. Drar vi sedan in religion, eller religioner, får man ytterligare förvecklingar av skönhetsupplevelserna; Guds skönhet.

Om man försöker isolera konsten hamnar man i nästa svårighet: Vilken konst då? På 1600-talet betraktades mekaniken som en skön konst, fäktning och dressyrritt hörde också dit. Visst förmedlar dessa verksamheter upplevelser som kan kallas för skönhetsupplevelser.

Men med det moderna konstbegreppet skapas den särskilda kategorin av upphöjd, andlig skönhet vilken omedelbart blir tilltrasslad av att den är uttrycksfull och i många fall alls inte skön, snarare överskridande och utmanande. Därför föredrar man att inte tala om skönhet utan om det vidare begreppet ”det estetiska”. Vad som håller samman det konstestetiska är den diskursiva nivån som garanterar en existentiell grund för både verksamhet och upplevelser. Något sådant har vi inte före Kant och Kant måste dessutom kompletteras med åtskilliga tillägg innan modellen är färdigstöpt.

Johan Lundberg berör dessutom en intressant fråga som rätt sällan diskuteras. Hur är förändring möjlig i en konstvärld som alltid styrs av dem som har den symboliska makten:

”Lars, Du stångar dig verkligen blodig i ditt eviga försvar för dem som har makten. Med ditt resonemang skulle givetvis hela den modernistiska rörelsen ha varit en omöjlighet. De som satt på makten år 1870 hade ju definitionsmässigt RÄTT. Med den logiken är all form av någotsånär drastisk förändring egentligen en omöjlighet.”

Drivkraften till förändring finns i behovet av ny och överskridande konst. När en rådande agenda blir alltför konventionell och upprepande ökar behovet av förändring. Dessa förändringar sker alltid inom den institutionella ramen. Den franska salongen satt på makten 1870 men den var inte mer homogen än att den under en längre period hade tillåtit avvikande förnyare som t ex Delacroix och Courbet att exponera sina verk. Också impressionisterna visades i viss utsträckning på salongen. Vid den här tidpunkten hade kritiken växt sig så stark att den relativt snabbt kunde överta den symboliska makten.

Förändringar sker inte snabbt, de har sin historia som både är parallell med och som sammanfaller med den rådande konventionen. Uppgörelsen med modernismen som främst knyts till 1980-talet har ju sina rötter i Duchamp och Dada, surrealismen och senare i Pop, Minimalism och konceptkonst. Att övertagandet av den symboliska makten kom under 1980-talet är inte särskilt märkligt. Konstvärlden var inställd på att något måste förändras när modernismen inte längre kunde leverera något tillräckligt nytt och intressant. ”Drastiska förändringar” finns egentligen inte, de är förberedda. Det drastiska uppträder när de skall överta den symboliska makten – men då är saken redan klar. Så var det t ex på 1980-talet.

Den situation som råder just nu kännetecknas inte av ett absolut behov av förändring. Det går t ex fortfarande att åstadkomma biennaler som är tillräckligt intressanta. Konstvärlden är i det stora hela nöjd med den väldiga manifestation som Venedigbiennalen visar upp. Vad man saknar är något verkligt nytt och utmanande men behovet är inte akut.