Del 798: Christopher Rådlunds kritik

Christopher Rådlund skriver i en kommentar följande:

”Idealiseringen av föregående epoker är en synnerligen central aspekt av den västerländska konsthistorien. Underskattad bland dagens konstkritiker, som uppfattar ett aktivt intresse för tex. antikens kultur för reaktionärt.”

Det är väl att ta i. Inte bråkar dagens konstkritiker om ett aktivt intresse för antikens kultur. Däremot har man, och med all rätt, en kritisk inställning. Att idealisera föregående epoker har sina sidor. Först undrar jag varför det är nödvändigt att idealisera dem. När man idealiserar skapar man ofelbart en helt egen produkt som sannolikt kommer att ha svaga band med den epok man avser. Föreställningen om antiken som en oöverträffbar guldålder dominerar den europeiska kulturhistorien ända fram till senare delen av 1800-talet. En av de mest kända exponenterna för denna uppfattning är Winckelmann vars recept för konsten var att man i görligaste mån skulle imitera de gamle. En något sorglig ideologi eftersom resultatet aldrig kunde nå upp till det ideal man föreställde sig en gång hade funnits.

Rådlund skriver vidare:

”Man kan lätt glömma att symbolismen var ett brott med akademismen för att nå djupare in i traditionen. Gallen Kallela, Sibelius, Shostakovitch, Rilke, Ezra Pound hade inga progressiva föresatser.”

I något friare former är klassicismen ständigt närvarande. Cézanne var t ex djupt reaktionär och ville återupprätta den sanna konsten utifrån Poussin och Lorrain. Det är ändå en egendomlig tanke att räkna honom till reaktionärerna även om han inte hade progressiva föresatser. Men konstnärens intentioner bestämmer inte verket. Konstvärlden skapar såväl konstnären som verket och dess tolkning.

Retrogardisterna behöver en bättre diskursbildning och en långt bättre historieskrivning. Att ständigt racka ned på samtiden med tvivelaktiga argument kan inte vara till deras fördel. Det skulle kunna göras betydligt bättre om man nu var intresserad av en saklig diskussion.

Vidare säger Rådlund:

”Den evolutionistiska kulturuppfattningen placerar konceptkonstnärer överst som homo sapiens sapiens, modernister är neanderthalare, nyklassicister och nyromantiker är lurvigt reaktionära apmänniskor.”

Så välfunnet – och faktiskt en rimlig beskrivning – på två sätt. För så ligger det till. Idag är alla konstnärer konceptkonstnärer eftersom varje verk är ett projekt som handlar om något. Jag kan förstå att en del retrogardister inte vill acceptera detta utan tänker sig att med återupprättandet av den akademiska tekniken och återvändandet till den romantiska estetiken skapa något som skall vara ”the real thing”.

Är det så svårt att ha med sig ett självkritiskt perspektiv, att åstadkomma en distans? Att återupprätta är också ett projekt som handlar om just det.

brown-91-korr.JPG
Christopher Brown (5955) The Painter Van Dyck, 1991

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 798: Christopher Rådlunds kritik

  1. TJ skriver:

    Jag skrattade gott åt C Browns Van Dyck, fick mig att tänka på humorn hos Daumier eller svenske OA. Men anslaget är lite väl pompöst som så mycket av samtida konst är och väl alltid varit innan tidens gång sållat bort. Men en mycket rolig kommentar var det.

  2. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Ja, det var en rolig illustration. Fyndigt…

    Uppskattar att du så enträget tar tag i motargumentationen Lars. Har också insett också att du inte är disponibel för de argument Sandell och Lundberg framför. Inte för att det var förväntat…

    Att du inte har den minsta fingertoppskänsla för att den konstinstitution du talar dig varm för så sakteliga börjat rämna i grundfundamenten är lika lite överraskande. Men att dömma av ditt arbete med Nimis (som jag, liksom majoriteten av de flesta romantiskt sinnade individer gillar) med alla sina ambivalenta konsekvenser, kunde man måhända förväntat en större “romslighet” i umgänget med “retrofigurationen”.
    Du, liksom en del andra idèkonstproselyter, lever gott av den populistiska appell som verk såsom Nimis åtnjuter. Ursäkta mig, jag menar inte detta elakt, men har länge tänkt över detta estetisk-sociologiska faktum: Är den omedelbara känslomässiga affekten inför “pinnabygget” Nimis, som det framstår i den underbart vackra natursituationen (som du så “spekulativt” valt ut), oväsentlig? Turisterna (de småborgeligt inskräkta) älskar Nimis och några glada konstmässebesökare köper dina lika färgglada miniatyriska actionpainting-akvareller. Men deras “konstupplevelser” måste väl av en upplyst konstteoretiker som dig uppfattas ointressanta och korkade? Inom den svenska smartnes-befängda konstdiskursen har dina fantasifulla projekt gärna uppfattats som alltför underhållande. Ytterligare ett utslag för den tristessens estetik som råder, menar jag.
    Om du nu inte uppfattar turisternas kärleksförklaringar till tex. Nimis som korkade, utan avnjuter desamma som något positivt, hur kan du då vidareföra samma gamla visa om konstinsitutionens förfräfflighet (jag konstarerar att du gör det i ett slags “objektivt konstaterande” manèr (som jag känner igen från de underhållande föredragen på Kunstakademiet i Oslo under nittiotalet)) i förhållande till den norska “retrofigurationen”?

    Apropå din efterfrågan: “Retrogardisterna behöver en bättre diskursbildning och en långt bättre historieskrivning”. Tror du verkligen att retrogardisterna, Nerdrumeleverna och kärnan av klassiskt figurativa målare i Norge saknar insikter inom och reflektioner runt konsthistoria och samtidskonst, i mindre grad som förfärande nog ger sig till känna bland de nya generationerna av konstinstitutionservila och kvasi-radikala samtidskonstnärer? Pesonligen har slutat efterfåga konstteoretisk reflektion hos vare sig s.k. “progressiva” eller traditionalistiska konstnärer. Inte för att jag tröttnat, utan för att jag insett att teorisk reflektion inte nödvändigtvis resulterar i intressant konst. Målarens främsta uppgift är inte att läsa filosofi utan att måla. Men visst är det fint när någon ödmjuk hantverkare försökt sig på Kant och Heidegger… Och ändå är min erfarenhet att nyromantikerna i Norge inte på något vis står efter sina konceptualistiska kollegor i konstteoretiska insikter. I tråd med detta: Tror du verkligen att det inte kan existera en hållbar modernismkritisk och traditionsbejakande konsthistorieskrivning?

    Tror faktiskt inte att du inbillar dig detta. Men att du vanemässigt avfärdar “traditionalistiska avfällingar” gentemot den officiella uppfattningen av konstutvecklingen under nittonhundratalet framgår tydligt. Du uppfattar uppenbarligen deras projekt som fruktlösa manifestationer som inte förtjänar större uppmärksamhet.

    Min kommentar till Jacib C`s upppiggande guldålder-utläggning var inte menad som en presentation av något slags imperativ för konstnärlig verksamhet. Ber om ursäkt om det kunde läsas så. Det handlar om inspirationens väsen och dedikerade fanklubb-verksamheter. Hur den/de än uppstår och artar sig är ett intressant konsthistoriskt kapitel. Konceptualister eller popsnörekonstnärer har sina “guldålderepoker” och “-gestalter” (som tex. dada-Duchamp eller popart-Andy Warhol). Webers sociologiska pionjär-analyser av kulturella subkulturer från trettiotalet står sig fortfarande.

    Nimis har på ett underligt vis mer med Lars Hertervig att göra än det samtidskonstmässiga kotteriet kan tåla. Orkar du ta konsekvenserna av en sådan uppfattning? Vågar du ge Sandell och Lundberg ett uns av “cred”?

    Bär gärna ytterligare en planka till stranden av Skälderviken när det kan behövas. Kanske tillsammans med Sandell och Lundberg?

    Högaktningsfullt – Christopher Rådlund

  3. Christopher Rådlund skriver:

    Ber återigen om ursäkt. Nu för min oförmåga att läsa korrektur av mina egna kommentarer: “Pesonligen har slutat efterfåga (…)” borde naturligtvis formulerats “Personligen har jag slutat efterfråga (…)”. Dumma målarkluddar borde hålla sig ifrån bloggosfär-debatter…

    Högaktningsfullt – Christopher

  4. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Du skriver: “Inte bråkar dagens konstkritiker om ett aktivt intresse för antikens kultur. Däremot har man, och med all rätt, en kritisk inställning. Att idealisera föregående epoker har sina sidor. Först undrar jag varför det är nödvändigt att idealisera dem. När man idealiserar skapar man ofelbart en helt egen produkt som sannolikt kommer att ha svaga band med den epok man avser. Föreställningen om antiken som en oöverträffbar guldålder dominerar den europeiska kulturhistorien ända fram till senare delen av 1800-talet. En av de mest kända exponenterna för denna uppfattning är Winckelmann vars recept för konsten var att man i görligaste mån skulle imitera de gamle. En något sorlig ideologi eftersom resultatet aldrig kunde nå upp till det ideal man föreställde sig en gång hade funnits.”

    Klart att en “idealisering av föregående epoker” har sina sidor. Alla typer av idealisering för väl med sig sina särskilda implikationer: Om det så handlar om en utgångspunkt i nihilistisk värderelativistism. Men var går gränsen för vilka epoker som saknar fog i samtiden? När bör en “kritisk inställning” slå till? Du har nog dina egna käpphästar när du slår ner i ett byte.
    Valet av konstnärliga förebilder bör väl i bästa fall fungera som ett uppmuntrande till insikt i (för bildkonstnären) grundläggande och kvalitativt visualiserande (och gärna hantverksmässiga) begripligheter. Alltså: en positiv idealisering av föregående epoker leder hän mot mer välartikulerade konstnärsskap.

    “När man idealiserar skapar man ofelbart en helt egen produkt som sannolikt kommer att ha svaga band med den epok man avser.”
    Sannolikt? Det brukar numera mest bero på uttolkarens (subjektiva eller ideologiska) behov för att spåra originalitet vs. konformitet. Klart är att ett slags nytt “uttalande” alltid föreligger.

    Lars, du manövrerar som om att vissa retro-ideal förtjänar större intresse än andra. Antagligen utifån den sedvanliga föreställningen att avantgardismen står för en särskild sanningsenlighet. På så vis framstår tex. Fluxus-rörelsen som mer vederhäftig än tex. Andrew Wyeth.
    Att “imitera de gamle” innebär inte nödvändigtvis ett definitivt och slaviskt knäböjjande inför gammalmodiga “gulsålderideal”. Även om konstnären verkligen försöker sig på något slikt. Något “nytt” uppstår oväntat hos också de mest inbitna traditionalister. Andrew Wyeth`s måleri illustrerar just detta.
    Om man inte befinner sig överens ligger det gärna om en konstpolitisk agenda bakom.

    På MOMA blir Wyeths huvudverk “Christinas world” bortsorterat till en avsidesliggande korridor. Symptomatiskt nog. Eftersom hela hans konstnärliga verksamhet bestrider modernismens historiska anspråk. Men det hänger ändå uppe som ett slags offer i pluralismens tecken…
    Anmärkningsvärt är det brev som Guggenheim`s boss under sextiotalet sände till Wyeth, där han uttryckligt ursäktade sig över att överhuvudtaget tagit kontakt med en sådan konstinstitutionell paria som Wyeth.

    Konstkritikerna och samtidskonstkuratorerna börjar bråka när antikintresset blir allvarsinnat aktiverat i ett tydliggjort konstnärskap. Inte med tanke på Wyeth. Men exempelvis med tanke på den svenske skulptören Peter Linde.

    Winckelmann bidrog till en viktig kulturimpuls, som ändå betyder ganska lite för skandivaviska retrogardister som hellre går till källorna före honom.
    Men apropå en revitaliserad klassicistisk kanon i samtiden rekommenderar jag skulptören Alexander Stoddart`s hemsida: http://www.alexanderstoddart.com .
    Nyklassicisten Stoddart argumenterar i sina föredrag och texter (och skulpturala verk) lika retoriskt välformulerat som postmodernisten Ernst Billgren någonsin klarat med sitt ironiskt undanglidande svammel (och fyndiga figuration). Med den grundläggande skillnad att Stoddart (liksom Nerdrum, Wyeth, Linde och Sandell) låter sina ideal prövas mot våra livsupplevelser. Medans Billgren svävar viktlöst i en simulationskåt offentlighet.

    Wyeth beundrade Nerdrum. Ingen beundrar Billgren-nappen.

    Högaktningsfullt – Christopher

  5. Pingback: Svepande gester « Nya Babylon

  6. BA AB skriver:

    MÄNNISKAN ÄR SIG LIK I DEN VISUELLA KULTUREN

    Den gamle naturvetaren, filosofen, Aristoteles lär visst ha uttryckt att: Konsten är en yttring av det mänskliga affektlivet. Och, när man tar del av Vilks-bloggen de senaste dagarna om gammalt, nytt, och förunderliga förnybara konstverk i konstens namn i vår gemensamma samtid. Så är jag, beredd att hålla med den gamle antik-gubben. Vad är vett och sans i diskursen… ju mindre populär en konstnär är, allmänt svårbegriplig, desto bättre är han/hon bland konstfilosofer. Kan det även gälla konstteoretiker? En liten anhängarskara för det “teoretiska bygget”, möjligtvis konstfilosofen har, och det är analogt med väsentliga sanningskriterier i diskursens sakliga saklighet.
    En gång: Såg jag en konstnär stå på ett ben i en lerpöl på ett stadstorg, ropandes, “Fåfänglig är fåfängligheten”, varefter han tog en visselpipa i sin mun och blåste hårda högljudda signaler, sedan skrek han högt: “Spring åt höger.” Än idag har jag svårt att tolka konstnärens intentioner av essensen i verket, men det gav mig ett minne, ett minne att bevara i mitt hjärta – Och, så fick jag något att tänka på, ibland har jag tänkt på om performencen bara var en skicklig illusion, och bara handlade om riktning, riktningen i samtidskonsten. Konsten ställer frågor, svaren ger livet!
    En annan gång (på det ljuva 80-talet), så läste jag en aforism författad av en författare och konstnär:

    “Självkritik.Självkritik är ingenting för en kritiker. För det får han inte betalt.”

    För övrigt: Så tycker jag att de senaste dagarnas blogginlägg har varit välskrivna, lärorika och tänkvärda. Det som står still dör, för som den gamle antikgubben jag refererade till inledningsvis i detta inlägg, också lär ha yttrat, är följande: “En död katt är ingen katt.”

  7. Jacob C skriver:

    Lars Vilks. Poängen med mina reflexioner om konstnärliga guldåldersföreställningar i en kommentar under “Del 794: Retro i dubbel bemärkelse” i denna blogg, var bara att sådana föreställningar mycket väl kan leda till alldeles utomordentliga konstnärliga resultat, och detta oavsett om den bild man gör sig av “guldåldern” är sann eller inte. Ingen har påstått att det är “nödvändigt att idealisera dem”. Inte Rådlund heller tror jag.

    Skälet till mitt påpekade, som borde vara ganska okontroversiellt, om man nu inte vill avfärda stora delar av den konst och litteratur som skapades före modernismens genombrott, var att du skrev: “Retrofigurationens svaghet är att den vill återvända till en som man tänker sig förlorad guldålder, den tid då Caravaggio och Rembrandt levde och verkade.”

    Jag kände mig för det första inte särskilt övertygad om att retrogardisterna verkligen vill, som du skriver, “återvända”. Naturligtvis går det aldrig att återvända, och det framgår också av Rådlunds och Sandells kommentarer att det inte är deras tro. Men även om så hade varit fallet, fann jag den premissen föga övertygande, att detta nödvändigtvis skulle vara en svaghet, konstnärligt sett. Kanske var jag onödigt petig, men jag upplevde din formulering som en modern stereotyp.

  8. Lars skriver:

    Jacob C. Jag är inte klar över vad retrogardisterna vill och uppenbarligen finns det inte något enhetligt program. Att återvända till guldåldrar är en möjlighet men med stora svårigheter. Tänk bara på en som har försökt. Turner ville möta och överträffa Lorrain på hans egen mark och gjorde en målning som han önskade upphängd tillsammans med en bestämd Lorrain. Så att man skulle kunna se att han hade lyckats.

    Ett återvändande blir alltid en fråga om något som är ålderdomligt för vår egen tid. Självklart innebär en sådan förskjutning att en imitation aldrig kan genomföras. Retrogardisterna tycks emellertid inte ha några funderingar kring ett sådant projekt. Vad jag kan förstå vill man uppnå en estetisk kvalitetseffekt genom en teknik tagen från en viss period eller eventuellt från några perioder.

    Nerdrum fick uppmärksamhet under 80-talet just därför att projektidén om att “till synes” återgå till en tidigare stilepok var intressant då. Nerdrum var inte alls med på detta, han ville gå hela vägen och hämta hem den kvalitet som låg nedgrävd i historien och som tydligen kunde väckas till liv med rätt teknik och inställning.

  9. Håkan Sandell skriver:

    Vilks för nu an så ensam i det här lilla slaget, att j själv mest av allt inges lust att gå över på hans sida. Fastän att hans fanatiska fasthållande vid en ganska enkel men tydligen fungerande konstteoretisk modell – var konturer klarnat fram – emellanåt förfaller till ren smartness, en världsklok bildhandlarfilososofi, som är lätt att irritera sig på, som när han skriver “Nerdrum fick uppmärksamhet under 80-talet just därför att projektidéen om att “till synes” återgå till en tidigare stilepok var intressantare då” (osv. Kommentar VII). I sin förbittrande önskan om att inte låta sig luras och att i varje läge genomskåda konstvärldens mekanismer glömmer Vilks – j tror inte att han förstår det – att Nerdrum också är en visionär, av format, som i vilken epok som helst Förr eller kanske Senare hade nått ett igenkännande (vad nu sedan det igenkännandet kan vara värt, en visionärs “tid” kommer aldrig utan lever kvar i det oinfriade).
    H. S.

  10. Håkan Sandell skriver:

    “förbittrade” ska det vara, så “förbittrande” har det ännu inte blivit 🙂
    h.s.

  11. Lars skriver:

    Håkan. Onekligen en fängslande tanke om den oinfriade visionären. Tydligen räcker det med några få röster från ett esoteriskt sällskap för att bekräftelsen skall vara tillräcklig. På så sätt blir det gott om oinfriade visionärer. Och då bör ju också samtliga intressenter vara nöjda med tingens ordning.

  12. Håkan Sandell skriver:

    Inte en oinfriad visionär, Vilks, en visionärs oinfriade “tid”, du som var så stolt över filosofiska distinktioner;
    kom någonsin van Goghs “tid” (hans hopp, hans ideal)?, alltså: kom Gauguins tid med hans popularitet? (Nej.)
    H. S.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.