Del 799: Mer debatt med Christopher Rådlund

Tack till Christopher Rådlund för hans inlägg i diskussionen! Jag har några kommentarer. Rådlund skriver:

”Att du inte har den minsta fingertoppskänsla för att den konstinstitution du talar dig varm för så sakteliga börjat rämna i grundfundamenten är lika lite överraskande.”

För mig verkar det här vara en svepande rörelse. Vad är det som rämnar? Att det finns svårigheter att finna nya vägar efter socialkritiken kan man med visst fog påstå. Men att grundfundamentet skulle rämna… Ser man på utställningar och nya konstnärer är det djupt orättvist att mena att allt detta skulle vara misslyckat och dåligt. Jag skulle vara tacksam att få någon form av precision (vem, vad, vilka, när) av detta utspel.

”…för att jag insett att teorisk reflektion inte nödvändigtvis resulterar i intressant konst. Målarens främsta uppgift är inte att läsa filosofi utan att måla.”

Så har vi detta med diskurs. Jag håller med dig om att konstnärernas uppgift främst är att skapa konst och inte att teoretisera. Att vara i stånd att framträda kvalitativt professionellt inom två områden är att begära för mycket. Teoretikerna tar hand om teorin och vi kan igen ställa den gamla frågan om teorins nödvändighet. Den romantiska uppfattningen om att konstens uttryck klarar sig själv är en uppfattning, alltså att det inte behövs något mer: Bra konst kommer att uppfattas som bra konst – i princip av alla. Det är den romantiska uppfattningen som dock – dock – avskrev teoribehovet med hjälp av en ofantlig mängd teori.

Jag vill mena att konst är teori, teorin är ett nödvändigt krav – men inte tillräckligt eftersom det måste finnas något som teorin kan knytas till. Något som konstvärlden uppfattar som värdigt eller intressant nog för att bära upp teorin. Och vi talar om avancerad teori, om sådant som rör de välkända stora frågorna, det existentiella: Vad-det-är-att-vara-människa som konstnärerna ofta uttrycker det.

Rembrandt är t ex en utmärkt bildskapare. Det är lätt att argumentera för den saken. En designer av högsta rang. ”Designer” är ändå inte ordet man förväntar sig. Rembrandts bilder skall upp ett snäpp, upp till konst i den allra högsta skolan.

Men vad är det som gör Rembrandt till konst och inte enbart en överväldigande designer? Är det något som är synligt eller osynligt? Det vanliga svaret är att hänvisa till upplevelsen som bekräftelse på att något som är synligt men inte formulerbart finns för handen. Och här blir det svårt: Vem skall bekräfta upplevelsen? Fungerar den för vissa människor och bara ibland? Finns den överhuvudtaget?

När konsten i vår mening framträdde under 1800-talet dök idén om det osynliga upp. Det skulle finnas en översinnlig ande som endast kunde uppfattas genom upplevelsen. Därmed skiljer sig konsten från design, den senare har inte tillgång till den existentiella anden.

Och hur är det med upplevelsen? Produceras den spontant eller kräver den en bestämd förutsättning? Jag menar att det är teorin om konsten som skapar förutsättningen för den särskilda konstupplevelsen.

I detta får vi också svaret på konsten och den breda publiken. Konst förutsätter en konsthistoria. Om någon utför en exakt kopia av ett av Rembrandts självporträtt innebär detta inte att man har skapat en motsvarande kvalitet. Stoppklossen är att det redan finns ett sådant. Kopian kan ändå ha kvaliteter eftersom det kan finnas intressanta orsaker till att den görs en gång till i en annan tid. Vi erinrar oss J L Borges Pierre Menard, Author of Don Quixote från 1939.

Att förstå poängen med Menard som ordagrant skriver av Cervantes kräver en del av mottagaren. Och det går igen i all konst. Konst bygger på konsthistoriska referenser där man inte kan upprepa det som redan gjorts utan avsevärda tillägg.

De poänger som kan finnas i det retrogardistiska landskapet handlar inte enbart om att återvinna klassisk figuration utan även om varför det är nödvändigt just nu. Och i detta just nu innebär det också ett ställningstagande i samtidskonsten och dessutom en kritik av modernismen. För en vanlig betraktare är detta alltför avancerat men den vanliga betraktaren kan självklart uppleva på sitt sätt. Men sakens kärna är att det finns mer att uppfatta och förstå. Den känslighet som en konstnär utvecklar och allt det som läggs till konsthistorien är inget man lär sig på en kafferast.

mengs-parnassen-mind.JPG
Winckelmanns favoritmålare Rafael Mengs Parnassen 1761. Ett försök att återupprätta det antika idealet så gott det var möjligt.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

29 svar på Del 799: Mer debatt med Christopher Rådlund

  1. Johan Lundberg skriver:

    Lars, men poängen med Borges text är ju just att inget avsevärt tillägg görs. Och icke desto mindre är det enl Borges ett rikare verk än ursprungsverket. Därmed inte sagt att slaviskt kopierande är ngt eftersträvansvärt. Dock är du lustigt nog inne på själva den väsentliga förutsättningen för en traditionsbaserad konst, där jag vill mena att Borges text utgör en väsentlig nyckel till förståelsen.

  2. Sven i Herrljunga skriver:

    Så bra, då vet jag det: Att bildgenetiken gör sina mutationer och ger avtryck i samtiden.
    Denna “träta” på bloggen om retro-perspektiv med mera, har lärt mig en hel del, om det där att avbilda avbilden nästan som originalet. (Platons fasa!)
    Och visst har du rätt i sak, Lars Vilks, att det krävs många kafferaster för att lära sig den västerländska konsthistorien – Gärna långa sådana raster, med bra jobbarkompisar… finns det något roligare än att falsifiera teorier om konst?
    Livet är kort, konsten är lång – inget Wincklemann-citat.

    Och någon filosof på 1800-talet pratade om att: Världen är min föreställning. Handlar allt om fenomen? Fenomenala konstnärer…

  3. Lars skriver:

    Johan. Vi är väl eniga i det. Det blir ett komplicerat projekt när traditionen återanvänds. Dessutom osynligt. Om någon nu skulle ge sig på ett sådant företag.

  4. Pingback: Liten uppdatering « Nya Babylon

  5. Håkan Sandell skriver:

    När Vilks skickligt leder debatten vidare – alltså skickligt mot sina egna mål, dvs hans älsklingsbarn hans Stora Teori, så avsnopas ibland debattörer som har mer på hjärtat,

    j tänker på Jacob C:s omsorgsfulla innerliga inlägg under Del 795 kommentar XV. Vilks svarar “Jacob C j vill understryka att Dutton inte är någon särdeles intressant konstteoretiker. Hans teorier och kritierier är en traditionell sörja”,

    jaha, så var det med det, och J. C. kunde ha besparat sig bryet. Nedtystande kan man kalla det. För vad skrev han egentligen? Han skrev:

    -“Om man, som jag, tror att konst (alt. någon sorts prototypisk konst) även finns i förmoderna samhällen, inklusive icke-skriftliga kulturer..”

    -Helt fel! helt fel” konsten skapades på 1800-talet ! Eller av Kant !

    -“Därtill är det känt att människors universiella förmåga och intresse för konst även kan användas för andliga syften…”

    Va? va sa han? Vilks låtsas som ingenting…an..and..andl… En mänsklig röst, i Märklin-landskapet, där ta-mig-min-führer tågen går som de ska, på vägen mot den Stora Teorin, det har j visst redan sagt,

    men läs hela Jacob C:s omfattande inlägg, det är det väl värt, under Del 795, Kommentar XV

    /Håkan Sandell

  6. Lars skriver:

    Käre Håkan. Tack för ditt visade intresse för Denis Dutton och Jacob C:s kommentarer. Eftersom det tydligen är värt att uppmärksamma skall jag gärna ta itu med det. Kommer mera.

    Att jag håller fast vid det du kallar för min stora teori har sina skäl. Konst är antingen essentiell eller institutionell. Retrogardisterna, kan jag förstå, går in för att den är essentiell, den samtida konstvärlden satsar på att den både är essentiell och institutionell. Mitt bud är att den är enbart institutionell.

  7. TJ skriver:

    Sanningen ligger nånstans emellan heter det ju och att konstvärlden nu alltså skulle hålla på båda hästarna verkar nästan uppblåst sunt och förnuftigt …

  8. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Teori är viktigt och bra. Några konstnärer behöver det, andra inte. Men det sporrade dig till ytterligare ett litet sporadiskt föredrag. Tack tack…

    Hur hade det varit om Nimis-romantiken (det poetiska i konstverket som undflyr konstinstitutionens obligatoriska tristess och skönhetsfobi) analyserades gentemot retrogardismen (sökandet efter det poetiska som undflyr konstinstitutionens tristess och skönhetsfobi)?

    Det som börjat rämna är monopolet. I framtiden kommer man att förstå att det finns valmöjligheter. Håkan Sandell pekar också på detta när han talar om populärkulturen. Eftersom det är intressant och givande att måla figurativt så är det återigen ett växande kulturfenomen. Den klassiska konsttraditionen fungerar så sporrande och inspirerande att alltfler unga begåvningar kommer att slå in på banan.
    Konstutbildingarna kommer inte att klara av att undertrycka intresset. Om de (av ideologiska) inte klarar tillfredställa studiebehovet för figuration, kommer det helt enkelt startas nya utbildningar.
    När den första rent figurativa skolan erhåller ekonomiskt stöd från det offentliga och studenterna erkänns batchelor, då bäste Lars, då är det igång: utvecklingen mot en alternativ konstdiskurs.

    Efter ett tag kommer de figurativa konstnärerna och deras publik kräva en omtolkning av nittohundratalets konsthistoria. Utvecklingslinjen Duchamp, Beuys, Kossuth, Hirst osv. kommer att förlora terräng. Medans arvslinjerna av figurativa bildkonstnärer genom nittonhundratalet med exponenter som Balthus, Freud, Wyeth, Nerdrum, kommer att vinna terräng. Idèbaserad konst m.m. kommer naturligtvis fortsätta existera, liksom nonfigurativt måleri, videokonst (konstinstitutionen har investerat pengar och anseende i den modernistiska konstideologin).
    Det kommer egna konstinstitutioner, offentligt finansierade konsthallar, bokutgivelser etc. En ny konsthistoria kommer att skrivas, inte som den enda giltiga (à la modernistisk tolkningshegemoni), men som just ett alternativ.
    Så kan de som inte helt har smak för konceptkonst, videoinstallationer osv. men fascineras mer av det samtida figurativa bildskapandet (mer eller mindre klassisk och traditionsbaserad bildkonst: måleri, teckning, grafik och skulptur). Det kommer att bli möjligt att få detta intresse tillfredställt utan att upplevelsen måste relateras till någonslags avantgardefundamentalistisk eller tendensiöst kuratormässig konstverklighet.

    Så blir det. Ingenting att frukta. Det är ju fint att konstfältet expanderar. Det kommer att bli bra.

    Arkitektursynen kommer också att förändras, så att man får lov att bygga både intressanta och vackra byggnader – klassiskt med andra ord.

    Högaktningsfullt – Christopher

  9. Jacob C skriver:

    I) Håkan och Christoffer.
    Jag är glad att ni uppskattade mina kommentarer! Jag har aldrig direkt deltagit i några debatter av detta slag tidigare, och hade inte planerat det heller.

    II) Lars Vilks.
    Jag noterar att mina kommentarer “tydligen” är värda att uppmärksamma och att du ska “ta i tu” med det. Dock skall sägas att jag mycket väl kan förstå om du inte hinner besvara allt lika noga när aktiviteten på din blogg är så hög som den är just nu.

    Vidare: Du skriver i dina kommentar ovan: “Konst är antingen essentiell eller institutionell. Retrogardisterna, kan jag förstå, går in för att den är essentiell, den samtida konstvärlden satsar på att den både är essentiell och institutionell. Mitt bud är att den är enbart institutionell.”

    Och i själva bloggposten skriver du: “Jag vill mena att konst är teori, teorin är ett nödvändigt krav – men inte tillräckligt eftersom det måste finnas något som teorin kan knytas till. Något som konstvärlden uppfattar som värdigt eller intressant nog för att bära upp teorin. Och vi talar om avancerad teori, om sådant som rör de välkända stora frågorna, det existentiella: Vad-det-är-att-vara-människa som konstnärerna ofta uttrycker det.”

    Dessutom minns jag att du har sagt att konst är ett uttryck för den symboliska makten. Ett villkor för att vara med i konstvärlden tycks alltså var att man har symbolisk makt, och därmed blir detta ytterligare en bestämning av vad konsten är.

    Utifrån dessa deklarationer undrar jag: Om konsten alltså “är enbart institutionell”, hur kan den då samtidigt ha den nödvändiga bestämningen “teori, avancerad teori om sådant som om sådant som rör de välkända stora frågorna, det existentiella”? Och dessutom, om mitt resonemang nu är korrekt, ytterligare en bestämning, nämligen “kommer från den symboliska makten”. Är det måhånda denna motsättning du ämnar redogöra för, och helt enkelt dumpa det där med teorin och det existentiella (+uttryck för den symboliska makten) för att enbart behålla “konst är det som de som håller på med konst anser är konst”?

    III) Lars, Håkan, Christer m.fl.
    En del av vad jag tänkte på när jag skrev att “skönhet och andlighet för mig går hand i hand”, kanske snarast är en trosfråga. Möjligen borde jag också tillägga att mina trosföreställningar, eller kanske borde jag snarare säga trosakter, är tämligen vaga och vacklande. Dock är eventuellt mina personliga funderingar om detta irrelevanta i sammanhanget.

    Skälet till att jag nu ändå tog upp andlighet i samband med konst var annars, som ni nog förstod, att jag ville prova idén om inte de “filosofiska diskurser” som Vilks talar om, för honom (?) och andra inom “konstvärlden”, har ersatt religionen/andligheten som grund för vad som kvalificerar som bra/fin/hög konst (en värdering av konst som ibland tenderar glida över i att detta är den egentliga konsten, alltså vad som bör kallas konst överhuvudtaget). Frågan jag ställde mig var vidare om en sådan hänvisning till “diskurs” eller “högdiskurs” strängt taget är sådär väldigt mycket mindre essentialistisk än referensen till exempelvis andlighet/religion. (Skillnaden jag kan se mellan Vilks konstbegrepp och ett mer traditionellt synsätt är dock att företrädare för det senare inte förefaller främmande inför tanken att “anden”, genom omsorgsfull bearbetning av materien, kan ge upphov till objekt och uppträdanden (performances) av ett alldeles särskilt slag. Jag frestas här att ta ordet inkarnation i min mun. Eller också så skulle jag vilja uttrycka det såhär: Den andliga konsten skänker betraktaren den estetiska blicken genom sin speciella, utarbetade form (eller kanske: det finns vissa objektutformningar som statistskt korrelerear med en estetisk, intresselös blick). De diskurser som Vilks hänvisar till förefaller mer bara referera till objektet, och möjligen på så sätt, genom vad som sägs, forma det sätt som betraktaren ser objektet på.

    Jag är dock ingen företrädare för retrogardet, bara någon som är intresserad av retrogardet. Jag är även intresserad av Vilks, såväl av hans diskursiva framställningar (bloggen) som av hans konstverk.

    Ja, så kontrasterade jag vidare, i den kommentar som HS nämner:
    1) Diskursen, eller som Vilks ibland säger “högdiskursen” (=vilken jag alltså förstår konstens essens förlagd utanför verket och som något vars auktoritet förefaller vila på ett antal kontinentala filosofer) samt 2) en mer traditionell essentialistisk konstsyn (som bl a skulle kunna hänvisa till andlighet, vilket jag tror att retrogardisterna gör ibland?) med 3) olika evolutionspsykologiska förslag på vad konsten skulle kunna vara. Dessa skulle man också kunna kalla essentialistiska. Detta eftersom evolutionsbiologer inte är främmande att arten homo sapiens besitter gemensamma egenskaper. Vi föds inte som tomma blad, och olika förstadier till konst, som exempelvis barns låtsaslekar (jag citerar här endast ett exempel) förekommer i alla kulturer.

    Dock är det nästan så jag frågar mig om inte Duttons klusterdefinition av konsten (som bara är en av flera inom detta fält) är mindre essentialistisk (eller i vart fall mindre reduktiv) än Vilks hänvisningar till högdiskursen och det nödvändiga samband som konsten, enligt honom, för alltid måste ha med en specifik vidareutveckling av Kants estetiska teori. “Essenser”, ja kanske kan de vara av många slag: fysikaliska, biologiska, sociologiskt/diskursiva, andliga… ? Själv laborerar jag i min trevande människoförståelse med en kombination av dessa nivåer (och jag betraktar här konsten som ett delfenomen av fenomenet människa).

    IV Lars Vilks.
    Jag började åter skriva på en lång mera systematisk presentation av Duttons bok, men jag är inte säker på att du är så intresserad av den i din blogg, och eftersom jag (utifrån mina i och för sig begränsade kunskaper) tyckte att det var en ganska intressant bok så ville jag dessutom göra det bra och försöka rendera den rättvisa, varför jag struntade i att posta den. Eventuellt får jag anledning att återkomma. Hursomhelst har det för mig varit mycket lärorikt och intressant att läsa vad du (och de andra) skriver.

  10. Jacob C skriver:

    Ursäkta mig Christopher Rådlund, att jag stavade fel till ditt namn.

  11. Lars skriver:

    Jacob C. Skriv du gärna mer om Dutton, jag läser mer än gärna det.

    Du har några funderingar kring “symbolisk makt”. Socialt och politiskt uppfattas konst (och kultur) som status för t ex ett land. Det torde vara tämligen okontroversiellt. Dessutom ytligt, sådana uttalanden är i regel politiska och de som uttalar sig har ingen aning om vad det är för innehåll i den konst man framhäver.

    I konstvärlden innebär symbolisk makt den del av konstvärlden som har tolkningsföreträde och som anger samtidskonstens agenda. Jag har tjatat om Venedigbiennalen för att den är ett exempel på en manifestation av dagens symboliska makt i konstvärlden. Den kan knappast kallas någon egenskap för konsten, symbolisk makt finns lite överallt.

    Konstvärlden är för övrigt ett svårhanterligt begrepp. Ser man generöst på den är de flesta människor medlemmar och ser man snävt avser man den del som just har den symboliska makten.

    En av svårigheterna för den institutionella teorin är hur konsten börjar. I de resonemang som förs om teorin kan dagens konst förklaras som en fortsättning på gårdagens, tillräckliga likheter garanterar att något ses som konst. Osv bakåt i tiden. Men hur kommer det igång? De bud som har givits har hamnat långt nere i förhistorien utan att därför verka särskilt övertygande. Mitt bud är att konsten skapades genom den utvecklingslinje i den tyska filosofin som jag har skrivit om.

    För det är klart att konsten måste ha något innehåll och någon motivering. Att konstvärlden kallar något för konst skapar omedelbart frågan om varför den gör det. Högdiskursen är, som jag ser det, ett nödvändigt villkor men konstvärlden är inte medveten om att den rör sig med en sådan. Emellertid är det högst rimligt att använda sig av egenskapen högdiskurs när man beskriver konstvärldens beteende. Du kan själv ser hur vi debatterar… Om den här bloggen hade handlat om fotboll skulle vi inte haft samma slags diskussion.

    Det går naturligtvis att dra i “konsten som essentiell” och för a in egenskaper som då gör att man kan tala om essentialism. Huvudfrågan är dock om konsten finns i sig. Det är den essentialismen som är den intressanta. Konsten som uppstår spontant under alla tider och på alla platser och som (långt senare) kan kännas igen av känsliga européer med intresse för filosofi. Eller så har vi en överenskommelse, ett tomt begrepp som fylls med det innehåll som konstvärlden bestämmer sig för.

  12. Sven i Herrljunga skriver:

    Lars (X).

    Tack för ditt sista inlägg, pusslet börjar bli färdiglagt, för min del, en förståelseprocess om vad dagens konst är och vad sen s a s står för i ett (multi)-teoretiskt perspektiv. Handlar allt om spel, likt familjespel som den gode Wittgenstein talade sig varm för (i sin logiska “språklära” i början av förra seklet!)?
    Fotboll som “aktivitet” eller konst som “aktivitet” kan analyseras och ges likvärdiga förklaringsmodeller i teoretiska framställningar. Aktörer, makt och inflytande, med mera, involveras i ex. högdiskursiva (kulturstudier/konstforskning… name it!

  13. Håkan Sandell skriver:

    Stort tack, Jacob C, j skall skriva ut och läsa ditt nya omfattande inlägg en andra gng i eftermiddag; så har det ivartfall en läsare; kanske också Vilks läst det, han “svarar” ivartfall på det, hans institutionella konstbegrepp är verkligen extrem-historiematerialistiskt. Men tänk om denna site konstruerats f att skänka hans verk teoretisk legitimitet, då har man kanske också lurats in i ett konceptkonstverk, där vart (mot)inlägg får det att växa? På återhörande på annat håll.
    Håkan S.

  14. Johan Lundberg skriver:

    Det är väl rätt uppenbart att denna sajt konstruerats för att skänka Vilks verk legitimitet i den bemärkelsen att hela sajten är ngn sorts web-motsvarighet till Nimis. Jag finner dock inte detta speciellt problematiskt, då Vilks skiljer sig från majoriteten av dogmatiska professorer på konsthögskolor genom att ändå inbjuda till samtal och dialog.

    Sedan att han har fel i mkt är en annan sak. Med bildkonsten är det som med skönlitteraturen: inte minst i Sverige är man fångad i en i grunden modernistisk historiesyn: man tror att det kommer att fortsätta vara såsom det varit under hela 1900-talet, det vill säga att kultur utvecklas genom en serie gränsöverskridanden vilka får sin status och legitimitet genom ett intrikat samspel mellan teoretiska utläggningar, filosofisk-ideologisk överbyggnad och publiktillströmning.

    Det har fungerat så fram till 1960-talet (Warhol) men redan en bit in i 1980-talet började det gå trögt. Gränsöverskridandena började gå på tomgång, vilket har gjort att det publika elementet sakta börjat erodera. Etablerade strukturer gör dock att det senmodernistiska projektet lär kunna gå på tomgång ett tag till. Kritikerna sitter ju fast i gamla förståelseformer som innebär att ingen vill gå till historien som motståndare till något nytt och bli uthängd i framtida litteraturhistorisk och konsthistorisk forskning som tondöv reaktionär knäppgök.

    Därigenom försvinner dock den dynamik som måste känneteckna kritiken: när kritiken bara stryker det etablerade medhårs, och recensionen blir förvillande lika galleristernas marknadsföringstexter, minskar det publika intresset ytterligare. En ond cirkel således.

    Men all kultur fordrar i längden en publik. Kultur kan inte hur länge som helst segla runt i ett vakuum av förläggare-gallerister-kritiker-utövare-producenter. Kultur måste alltid ha en socio-ekonomisk bas någonstans. Man kan naturligtvis fortsätta att se ner på dem som skapar denna bas och häckla som kulturfiender, de som i Anna Odells alla försvarare tycker sig se kejsarens nya kläder. Men det leder bara till att man går ytterligare längre in i vakuumbubblan.

    Folk är och kommer alltid att vara intresserade av färg och form och idag kanaliserar de sitt intresse i vurm för design, eftersom konsten i så stor utsträckning har vänt dem ryggen. Men det kommer alltid att finnas många som vill ha mer av djup och komplexitet än vad som formgivare förmår framställa. Därför kommer den traditionella bildkonsten tillbaka i någon form.

    Problemen är väl snarast två: 1. att traditionella kunskaper förtvinar som en konsekvens av att de inte underhålls. 2. att kulturen/civilisationen i stort förtvinar som en konsekvens av en allmän fördumning, vilken i sin tur är en konsekvens av medieutvecklingen, internetvanor etcetera, vilka gör att folk inte kommer att efterfråga seriös kultur överhuvudtaget utan nöjer sig med gladiatorspel, droger, pornografi osv.

    Sådant har ju skett tidigare i mänsklighetens historia.

  15. karin hasselberg skriver:

    Lars- hej å glad sommar!!!

    christoffer rådlund- något jag reagerade på speciellt bara; “Eftersom det är intressant och givande att måla figurativt så är det återigen ett växande kulturfenomen.” varför skulle det vara intressant och givande? som någon slags terapi? det har väl endå inte med konst att göra över huvud taget? det som är bra för människan är inte nödvändigtvis bra för konsten. snarare skulle jag vilja påstå att det figurativa måleriets plats i samtidskonsten, som endå inte är super stor, beror helt och hållet på teroetiskt och conceptuellt resonemang. fast jag vill också påstå att det figurativa måleriet är på väg ut och på väg in är expressionism och abstraktioner. (med oundvikliga konstanta referenser och approprieringar)

  16. karin hasselberg skriver:

    nej förlåt christoPHer menar jag

  17. Håkan Sandell skriver:

    Ja, uppenbart.. Vilks är duktig innanför sin ytterst smala lilla teoretiska randzon. Johan Lundberg har lyckligtvis bredare anligganden. Diskuterar man civlisationsprocesser ska man bara inte bli för dagsliberal, för liberalkonservativ. Man kan inte underskatta pornografins historiska el. kulturella el. drogernas civlisatoriska betydelse (se t ex Gordon Wassons studier), om man ska ta saker så bokstavligt som j tydligen gör inte heller gladiatorspelens. Professor Kathleen Coleman har en intressant avhandling kring gladiatorspelens (närmast) dagliga iscensättning av den romerska civilisationens självsyn, dess militära övermakt, tämjande av det vilda och barbariska. Just en fråga om “den symboliska makten”, som Vilks skriver, om han nu kunde mena ngt utöver sammanhanget av sitt patetiska lilla konstreservat. Som så många i, det moraliska el. omoraliska, folket bytte j m lätt hjärta ut det allra mesta av samtidskonsten mot en storskärmsvisning av Kurosawas “Ran”, ett gladiatorspel av ett slag, men inte utan sin moral.
    H. S.

  18. Carl skriver:

    Jag har följt den här debatten lite från sidan, från min egen blogg eftersom den inledningsvis enbart verkade handla om figurativt måleri. Men nu när diskussionen alltmer börjar gälla konst- och kulturanalys i bredare bemärkelse vill jag ändå ge en kommentar, särskilt som begreppet retrogardism kommit att användas ganska flitigt.

    Något som har slagit mig är Vilks och Brodow Inzainas kritik av den samtidskritik som kommit till uttryck genom boken Figurationer. Det är en anklagelse som också drabbat retrogardet flera gånger tidigare i kritiska receptioner och debatter och jag tror, lite självkritiskt, att man inte har helt fel här. Retrogardet bör för övrigt förstås som en ganska bred internationell idéströmning som inte begränsar sig till konstsfären utan som även har exponenter inom design, poesi, arkitektur, filosofi, musik m.m. Se gärna tidskriften Aorta (www.retrogarde.org) för mer information om det.

    Jag har endast hunnit bläddra i Figurationer ännu men tycker mig ändå se att den följer mönstret från tidigare presentationer från vår sfär. Djupa och insiktsfulla presentationer av den egna konsten och mer svepande kritik av annan samtidskonst. Så ser det åtminstone ut – i bästa fall – för kritiker som kommer från den symboliska maktens (om vi nu ska använda det uttrycket) institutioner. Ja, här tänker jag mer specifikt på Brodow Inzaina och Vilks i just den här debatten. Men det har ju funnits många andra. Minns du Castenfors i SvD, Christopher? Minns du Fioretos i DN, Håkan?

    Men om man vänder på kikaren och tittar på tillbaka på kritikerna så ser de ju pyttesmå ut. De är nämligen väsentligt grövre i sin svepande kritik. Minns några osnygga uttalanden som hörts i den här debatten hittills: “obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner.” (Brodow Inzaina). “Mitt intryck är att det rör sig om en missförstådd idé om de gamla mästarnas traditioner”. (Vilks). Det första uttalandet är förstås det värsta och Brodow Inzaina har redan hunnit, halvt om halvt, att be om ursäkt. Men hon ser fortfarande inte att hon är del av ett större problem – en enögd konstkritik som inte förmår, eller inte vill, öppna sig för nya möjligheter och alternativ. Som enbart fungerar bekräftande på det redan etablerade. Och som inte drar sig för att hårdhänt sabla ner det som inte passar in eller utmanar.

    Vilks å sin sida tar sig friheten att döma ut ett begrepp han precis hört talas om i ett kommentarsfält på sin egen blogg. Det är skrattretande. Du, Vilks, som verkar kräva av alla andra att de har läst sin idéhistoriska läxa, har uppenbarligen inte läst en enda rad om retrogardismen tidigare. Då kanske du hade sett den omfattande diskussion vi fört i bland annat tidskriften Aorta om till exempel traditionsuppfattning, hantverksteknik och inspiration. Hade du läst något av det där kunde du ju fortfarande ha valt att döma ut oss för en svag diskurs. Men på grundval av några blogginlägg? Nja, det verkar väl inte så genomtänkt…

    När man gång på gång möter den här typen av dåligt underbyggd argumentation och svepande anklagelser från det etablerade kulturlivet – jag tänker här främst på dagspress – är det inte så konstigt att ens egen retorik radikaliseras. Samtidigt tror jag att vi gjort oss själva en stor otjänst genom att spela offer i debatten. Och då menar jag inte bara den här debatten. Jag vill tro att en retrogardistisk kultursyn är större än ett korrektiv till samtidens uppburna stilar. Idéströmningen bär med sig humanistiskt och andligt tankegods av omvälvande karaktär. Den klarar sig alldeles utmärkt utan att vi tar på oss martyrrollen. Vi skulle då dessutom slippa den dubbla bördan av att samtidigt vara kritiker och pionjärer.

    En avslutande kommentar vill jag också ge till Jacob C – debattens moraliske vinnare genom sitt stoiska lugn. Jag, som inte läst Dutton, tycker att han verkar intressant. Om du ändå tänkt skriva om honom skulle du kanske vilja göra det till Aortas kommande nummer som har just Tradition som tema? Särskilt intressant skulle det vara att läsa om kopplingen mellan andlighet och konstnärliga upplevelser, något som vi varit inne på tidigare exempelvis i översättningsarbetet med Patrick Cotters dikter. Men om du skulle kunna tänka dig att skriva en text ber jag dig att ta kontakt med mig så fort som möjligt – deadline är redan tidig augusti… Oavsett kan du gärna maila mig (nyababylon[at]gmail.com) din adress så sänder jag ett gratisnummer av Aorta på posten.

  19. Pingback: Som profet blir jag inte rik « Nya Babylon

  20. Jacob C skriver:

    Till Carl (i all hast, då jag nu står i begrepp att lämna stan och internet under ett helt dygn).

    Tack för din avslutande kommentar! Kopplingen mellan andlighet och konstnärliga upplevelser är ju mest mina egen, och har kanske ytterst sin grund i att jag personligen kan uppleva det så, eller kanske snarare: jag är öppen för en sådan tolkning. Men jag är också intresserad av relationen mellan religionen/andligheten och det romantiska, sedemera det modernistiska konstbegreppet. Därtill tror jag kanske att numera ofta dekonstruerade begrepp som autenticitet, intention och röst har beröringspunkter med andlighet. En annan beröringspunkt mellan konst och religion är, tycks det mig, att man försöker förena känsla och förnuft med hänvisning till “något högre”, något som är viktigt och alldeles centralt för människan (i Vilks fall högdiskursen, men de religiösa har Gud och vissa konstnärer idéer om verket och transcendentala estetiska värden).

    Som du förstår så har dock dessa tankar inte omedelbart så mycket med Duttons evolutionsbiologiska konstförståelse att göra (det biologiska perspektivet på konsten är nog, om inte ateistiskt, så i alla fall agnostiskt: i grunden strikt rationella och kausala resonemang även om Dutton också försöker belysa traditionella humanvetenskapliga begrepp med biologins hjälp). Nå, Dutton använder jag ju mest för att ifrågasätta Vilks i mitt tycke något underliga konstbegrepp, plus att hans bok rent allmänt var klargörande och inspirerande läsning för mig. Ibland när jag läser Vilks funderar jag över om han inte menar om inte motsatsen till det han säger, så ändå något annat än det han säger. För mig pekar hans väldigt utpräglat institutionella konstsyn på nödvändigheten av nya perspektiv (och ja, varför inte retrogarde?).

    Jag vet egentligen ingenting om konsvärlden, inte mer än lekmannen. Men det intressantaste som Vilks säger är, tycker jag, att konstvärlden håller sig med både en essentialistisk och en institutionell konstteori. I vis mån stämmer ju detta med Dutton, för hans klusterdefinition innehåller båda dessa komponenter (och en rad andra, t.ex. är konstnärens hantverksskicklighet också relevant). En viktig skillnad mellan konstvärlden och Dutton verkar dock vara att konstvärlden av idag förefaller ganska socialkonstruktivistisk, och föga intresserad av mänskliga universalier. Hursomhelst: Vad jag frågar mig är om inte konstvärlden kommer att förlora sin tro på konsten om de antar Vilks rent institutionella konstteori: Kan man liksom bara tro på sig själv och den symboliska makten, och fortfarande anse att det man gör är viktigt, funkar det? Detta får mig att undra om Vilks eventuellt tänker sig att Konsten (så som han förstår den) nu är död, eller snart kommer att dö.

    Slutligen: angående essentialism så skriver Vilks:

    “Det går naturligtvis att dra i ‘konsten som essentiell’ och föra in egenskaper som då gör att man kan tala om essentialism. Huvudfrågan är dock om konsten finns i sig. Det är den essentialismen som är den intressanta.”

    Jag vet inte riktigt hur man ska förstå detta med “konsten i sig” och undrar om särskilt många tror att “konsten finns i sig” på det sätt som du kanske tänker dig (?) att folk tror. Dock så verkar ju själv du anse att konsten finns och att den faktiskt är något specifikt, ehuru tydligen rent kulturellt konstruerat som bara moderna västerlänningar som läst filosofi egentligen kan förstå, och som, förmodar jag, ändå är viktigt, men bara för västerlänningar (?) (eller kanske bara för de västerlänningar som ingår i subkulturen konstvärlden?).

    Hm, nu skrev jag mycket längre än jag hade tänkt. Hoppas jag inte skrev något som lät dumt.

  21. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Karin

    Att måla figurativt är intressant för att man visuellt kan bearbeta intryck av naturen och livet. Det är mycket intessant att studera och arbeta i förlängelsen av en så rikt mångfasseterad och väldokumenterad tradition.
    Att måla klassiskt figurativt är givande för att man får måla sköna ting och fenomen (eller vackert gestalta hemska saker), Det är givande att ha appell ut till en stor publik och kunna leva av måleriet.
    Figurativt måleri är också givande och intressant för att det är en komplicerad konst med höga krav till insikter och färdigheter. Det tycker man om…

    Därför finns det ingen risk för att figurativt måleri (på klassisk grund) kommer att dö ut. Risken är bara att det blir mer och mer diletantisk. Det vore synd…
    Därför måste nya figurativa utbildningar upprättas. Så att vi snarast får duktiga porträtt- och stillebenmålare ut på marknaden!!!

    Högaktningsfullt – Christopher

  22. karin hasselberg skriver:

    hej Christopher! ja da menar vi nog helt olika konster, sammanhang och varldar. men jag tror att det finns en hel del klassiska malarskolor i tex ryssland och italien. kollegor jag har som forst utbildat sej dar verkar ha fatt en mer klassisk skolning, eller vad man ska saga. och tanker man efter sa ar det nog enda sa att majoriteten utav varldens konstskolor som uppskattar och sysslar med det.

    jag tycker dock att konstens framsta uppgift ar att fortsatta konstens utveckling. och da ser jag tyvarr inte stillebenmaleriet som speciellt bidragande om det levereras utan diskussion, i relation till sin samtid och datid och det ar val just formagan att kunna reflektera sa som kommer fran konceptkonsen.

  23. Lars skriver:

    Jacob C. Du uttalar en viss oro för en institutionell konst:

    “Vad jag frågar mig är om inte konstvärlden kommer att förlora sin tro på konsten om de antar Vilks rent institutionella konstteori: Kan man liksom bara tro på sig själv och den symboliska makten, och fortfarande anse att det man gör är viktigt, funkar det? Detta får mig att undra om Vilks eventuellt tänker sig att Konsten (så som han förstår den) nu är död, eller s nart kommer att dö.”

    Ingalunda! Tänk bara på jultomten. Jag tror inte att han snart kommer att dö. Konsten fylls dessutom ständigt med nytt innehåll och har redan sina lagrade traditioner. Ingen rädder för konstruktionen här.

    Ytterligare en av dina invändningar:

    “Jag vet inte riktigt hur man ska förstå detta med “konsten i sig” och undrar om särskilt många tror att “konsten finns i sig” på det sätt som du kanske tänker dig (?) att folk tror. Dock så verkar ju själv du anse att konsten finns och att den faktiskt är något specifikt, ehuru tydligen rent kulturellt konstruerat som bara moderna västerlänningar som läst filosofi egentligen kan förstå, och som, förmodar jag, ändå är viktigt, men bara för västerlänningar (?) (eller kanske bara för de västerlänningar som ingår i subkulturen konstvärlden?).”

    Konsten i sig finns t ex med all tydlighet hos Denis Dutton. Den springer fram ur våra förhistoriskt programmerade gener.

    Jag menar att konst är ett praktexempel på social konstruktion. Att förstå detta kräver västerländsk filosofi men självklart har denna filosofi och dessutom denna konst spridit sig över hela världen. Diskussioner om sociala konstruktioner är i regel inte något som allmänheten engagerar sig i. Det är för de intellektuella. Och alltså inte enbart subkulturen konstvärlden.

  24. Jacob C skriver:

    Christoffer. Jag tycker att det du säger låter spännande. Jag har därför beställt er bok.

  25. Jacob C skriver:

    Vilks. Haha, Jultomten:

    “Ingalunda! Tänk bara på jultomten. Jag tror inte att han snart kommer att dö. Konsten fylls dessutom ständigt med nytt innehåll och har redan sina lagrade traditioner. Ingen rädder för konstruktionen här.”

    Även om jag inte alltid håller med dig, så tycker jag att du är humoristisk. Ständigt nytt innehåll, ständigt nya paket. Bakom min kanske lite drastiska fråga (som fick ett något kryptiskt svar) ligger bl a en intervju jag hörde med dig i radion för några år sedan. Det var när dina rondellhundar var aktuella, och jag kommer inte ihåg exakt vad du sade, eventuellt missuppfattade jag dig eller så övertolkade jag vad du sade. Men mitt intryck var i alla fall att du hade skapat rondellhundarna lika mycket för att skoja med konstvärlden, som för att bedriva religionskritik. Ja jag tolkade dig som någon sorts dubbel- eller trippelironiker, vars avsikt var att driva med konstvärlden och det samtida konstbegreppet, i minst lika hög grad som med religiösa fundamentalister.

    Sedan vad gäller detta med “konsten i sig”. Du skriver att den “konsten i sig” finns med all tydlighet hos Denis Dutton. Den springer fram ur våra förhistoriskt programmerade gener.

    Javisst, det är ju alldeles riktigt att Dutton ser det så, och det är ju fullständigt grundläggande för boken. Det var också just därför som jag tidigare sa att hans teori kan betraktas som essentialistisk i någon mening, vilket väl strängt taget ungefär skulle kunna förstås som att han försöker säga något om “konsten i sig”. Jag kan förstås hålla med om det.

    Samtidigt tycker nog ändå jag (och här ska jag erkänna att jag inte är filosof) att det hela är lite mer intrikat än så. Saken är ju den att Duttons definition av konst, genom att vara en klusterdefinition (vilket jag förstås som en sorts prototypteori för konsten), i praktiken är ganska långt från att peka ut en exakt “essens” med tydliga nödvändiga egenskaper.

    Möjligen skulle jag förstå det som att “essenserna”, om man med det menar de riktigt väldefinierade begreppen med förmodade väl avgränsade korrelat i verkligheten, snarare finns på den biologiska nivån. Men Dutton rör sig ju också på en humanvetenskaplig nivå, där han använder sig av begrepp från filosofi och estetik. En av själva poängerna med poängen med boken är som jag ser det just att han försöker säga något om dessa begrepp med hjälp av biologi, men det görs inte på ett så enkelt sätt att de estetiska begreppen restlöst omformuleras till naturvetenskapligt språk. Och resultatet blir faktiskt att konstbegreppet, och hans definition av konst, framstår som mer komplex och mindre reducerande än den jag uppfattar att du rör dig med Vilks. Så frågan vem av er som är mest essentialistisk är kanske inte sådär alldeles given…

    Möjligen skulle jag säga att för Vilks är det antingen eller: Antingen kan man definiera konst på ett väldigt enkelt sätt som gör att det omedelbart är fullständigt självklart exakt vad som är konst, eller också så återstår endast den institutionella konstteorin (som i praktiken innebär: konst är enbart). Vad Dutton (och andra biokulturalister) däremot försöker göra är, tror jag, att studera estetiska spörsmål och se hur olika nivåer inom människan samverkar: biologi, psykologi, antropologi, sociologi, estetik osv.

    Jag skall än en gång tillstå att jag inte är filosof och att min användning av begreppen måhända kan framstå som något klumpiga för en filosof av facket, men jag hoppas att det skall vara någorlunda tydligt hur jag tänker.

  26. Pingback: Figurationer-debatten, 101 « Nya Babylon

  27. Pingback: Kritik av kritiken « Nya Babylon

  28. LaGaffe skriver:

    Ett litet sidospår, men dock: I Borges lilla historia skriver inte den fiktive Menard av Don Quixote:

    “He did not want to compose another Quixote —which is easy— but the Quixote itself. Needless to say, he never contemplated a mechanical transcription of the original; he did not propose to copy it. His admirable intention was to produce a few pages which would coincide—word for word and line for line—with those of Miguel de Cervantes.”

    En väsentligen annorlunda övning än att kopiera.

  29. Lars skriver:

    LaGaffe. Tack för påpekandet. Men jag tror inte att det förändrar den principiella diskussionen. Även om man ordagrant skriver av Cervantes blir texten ny i en annan tid. Precis som Sherrie Levines bilder av Walker Evans bilder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.