Vilks.net

Håkan Sandell och jag drar inte riktigt jämnt i debatten. Vare det hur det vill, fäktandet har ändå nått en del intressanta resultat. I och för sig är det inte okända områden, men värda att uppmärksammas.

Konsten är en konstruerad institution, så långt är vi överens. Men det som görs skall vara något annat. Det skall vara konst, alltså en form av singulärt tillägg. I konstruktionen av konsten är även detta ett bekant tillägg men därmed inte infångat, bara en benämning på något som avviker, det oåtkomliga. Diskursen bildar det teoretiska ramverket, en bakgrund, men kan inte fånga in singulariteten. Diskursskrivningar och kritik kan naturligtvis framhäva ramverket och eventuellt göra det till dominerande. Ofrånkomligt kommer också frågan om konstens singularitet verkligen finns i verket. Vad som är givet är att såväl konstnären som den initierade mottagaren förutsätter den. För hur skall singulariteten kunna visas?

Understundom och esomoftast har vulgärkritiken mot samtidskonsten ironiserat över att dess utövande konstnärer hellre borde skriva filosofiska essäer eller ge sig in i politiken eller journalistiken. Det förekommer fall där en sådan hänvisning kan vara motiverad men det är inte vanligt. Normerna är mycket klara, konsten skall förhålla sig fritt till sitt teoretiska eller ideologiska ramverk.

Ett av Johan Lundbergs retoriska knep är att framhäva hur förtjust den svenska konstvärlden är i Odell. Men det är inte rättvist. Odell har fått ett blandat mottagande och betraktas inte som någon storhet. Skall man välja ut en samtidskonstnär där hela den församlade svenska konstvärlden (och man kan tillägga att det gäller också internationellt) ger stående innovationer är det naturligtvis Natalie Djurberg. Jag antar att Djurberg är tämligen okontroversiell också i de läger som eljest är starkt kritiska mot den symboliska maktens företrädare. Djurbergs diskurs går ut på råa, verkliga känslor: ”she exposes the innate fear of what is not understood and confronts viewer with the complexity of emotions”.

En annan kritikerfavorit är Ulla von Brandenburg vars verksamhet beskrivs:

”Von Brandenburg is attracted to the sophistication, escapism, extreme aestheticism, world-weariness, and fashionable despair that characterized the literary and artistic climate of the European fin de siecle (though in practice she looks equally to German Romanticism and the baroque metaphor of theatrum mundi). Rather than longing for ideological absolutes, the apparent impetus.”

Anständigtvis bör man nog inse att det finns en hel del utrymme i den symboliska maktens högkvarter. Socialkritikens överdrifter tycks numera ha kommit i bakgrunden.

Stefano Di Stasio (14.011) har visats på Venedigbiennalen 1984 och 1995. Möjligen är spiralen (dock vriden medsols) en blinkning till Robert Smithson. Dalla storia segreta di Edipo 2005

Håkan Sandell har några intressanta rader som berör mitt eget projekt Nimis:

”Kvarstår gör att det finns kvaliteter i Odd Nerdrums bilder vilka för Vilks egna uttrycksmedel är onåbara och ouppnåbara. Liksom det hos Baudelaire finns kvaliteter som var onåbara för Zola – J. Lundberg håller säkert med. Detta något som Robert Graves med ett uttryck lånat från Hopkins kallat att ”det får håren att resa sig på armen”. Just detta går inte att känna inför Nimis, vågar j hävda.”

Här hamnar vi väl ändå i subjektiviteten. Jag tror säkert det finns människor som har fått upplevelser av Nimis i linje med resande hår. Liksom det finns folk som får hårresningar när de ser fotbollsartister göra sina osannolika nummer. Sedan kan man förstås lägga till att det skulle röra sig om särskilda kvaliteter och särskilda känsligheter som inte är allom givna. Osv.

Min bristande entusiasm för Denis Dutton och hans The Art Instinct (2008) tänkte jag fylla ut något. Jacob C. har i en rad kommentarer talat sig varm för Dutton. Jag kan förstå att han är en tänkbar resurs för retrogardistisk teori men min uppfattning är att man bör söka sig en bättre.

I korta drag går Duttons estetik (det bör påpekas att han är en stor beundrare av Clive ”significant form” Bell) ut på att våra estetikgener har utvecklats under förhistorien och inte ändrats märkbart under den senare, mycket kortare tidsperioden. Våra estetiska reaktioner är därför betingade av de anblickar som fängslade våra förfäder för någon miljon år sedan. Vi tycker framför allt om savanner. Och vi tycker om träd eftersom de är bra att klättra upp i om vi behöver söka skydd. Vatten gillar vi också, det är bra att ha tillgång till. Därför är människorna än idag mest fängslade av landskap och alldeles särskilt landskap av savanntyp.

Dutton menar vidare att vi alltid föredrar det handgjorda. Ingen maskin kan ersätta detta. Den synpunkten stämmer inte helt överens med samtidskonstens inställning men det är å andra sidan en del av Duttons program, konstens förfall. Och skicklighet som naturligtvis är en fallenhet nedärvd från förhistorien:

”…our intense interest in artistic skill, as well as the pleasure that it gives us, will not be denied: it is an extension of innate, spontaneous Pleistocene values, feelings, and attitudes.… Our admiration of skill and virtuosity itself is an adaptation derived from sexual selection off the back of natural selection.”

Konst är för Dutton estetiska verksamheter ur ett brett perspektiv. Varje gång det dyker upp målade bilder, skrivna texter, musikstycken, dans etc. har vi att göra med konst. Här skiljer han sig inte från de flesta andra teoretiker som brukar ha samma utgångsläge. Tillskottet från Duttons sida är att den estetiska reaktionen är en universal, en instinkt som människan bär med sig. Därmed kan konsten aldrig vara institutionell/en social konstruktion. Det där med vad konstvärlden kallar för konst är konst gäller inte hos Dutton. Han har inte mycket till övers för modernismens experiment och ser Dada, minimalism och konceptkonst som exempel på att konsten har ”gone down the wrong track”.

Dutton har en samling av kritierier (de är välkända aspekter i den traditionella estetikteorin):

1.Direct pleasure
2.Skill and virtuosity
3.Style
4.Novelty and creativity
5.Criticism
6.Representation
7.Special focus
8.Expressive individuality
9.Emotional saturation
10.Intellectual challenge
11.Art tradition and institutions
12.Imaginative experience

Skall omedelbart tilläggas att han menar att nr 11 varken är nödvändig eller tillräcklig. Detta tycks gälla för samtliga, men bara ibland. Som man lätt ser är det möjligt att tänja och dra i merparten av de andra, någon användbar definition får man inte. Den har han som sagt redan gett genom att bestämma att estetiska uttryck är konst. Duchamps readymades blir i vanlig ordning ett besvärligt kapitel. Det verkar som om Dutton menar att Fountain ”despite its reluctance, can’t help being a work of art” eftersom det uppfyller kriterierna 1, 2, 5, 7, 10, 11. – “challenge our evolutionary response-system for art: where’s the emotion, the individuality, the skill, the beauty? Duchamp set himself…against the adaptive structure of art. Fountain är “an art-theoretical gesture . . . of an incandescent genius.”

Hur som helst motsätter sig Dutton tanken att konstvärlden kan bestämma vad som är konst genom att kalla något för konst. Men med sitt sinnrika kriteriesystem kan han ändå få praktiskt taget allting att gå in i sin generösa ”konstdefinition”.

Om man skall söka efter universella egenskaper i det mänskliga psyket är Duttons knaggliga teorier inte särskilt övertygande.

Denis Dutton med sin retorik på YouTube.

Vi längtar till savannen, den savann som är en arketyp enligt Dutton. Men han har förmodligen aldrig mött en inpiskad smålänning som vill ha tät skog runt varje knut.