Del 797: Håkan Sandell och populärkulturen

Visserligen har det här varit på tapeten tidigare, men väl värt att uppmärksamma. Håkan Sandell skriver i en kommentar bland annat:

”Men, Vilks, paradigmskiftet har redan skett, om än inte alla hunnit uppfattat det, institutionskonst och konstmusik etc är en döende utkant, uppdelningen i högkultur och populärkultur i realiteten redan passerad. I framtiden kommer det endast att finnas en populärkultur. Du är själv redan en del av den, med pinnabyggen och muhammedhundar, tillsammans med indisk filmindustri, Michael Jackson och Arvo Pärt. Och retrogardet och retrofigurationen har inte bara också den beredvilligheten men även alla förutsättningar att lyckas.”

Hur är det egentligen med denna profetia? Visst har vi hört det där med kulturernas omfamning, inkludering och demokratisering men hur ser det ut? Den internationella samtidskonsten lånar gärna in populärkultur med det käcka påståendet att det rör sig om en förbrödring. Ser man lite närmare på saken visar det sig vara kortsiktiga lån, främst i samtidskonstens favör. Ta bara en titt på vår kära Venedigbiennal. Var finns det populära, vad tyder på att samtidskonsten skulle vara utdöende?

Mot påståendet ”I framtiden kommer det endast att finnas en populärkultur” kan man placera kravet på fördjupning. Det är inte sannolikt att samtidskonsten skulle kasta hela sin teoridel överbord: att strunta i den spekulativa estetiken eller de senaste hållpunkterna som Agamben, Ranciére eller Boris Groys. Nivån på sådana texter är ett ytterst effektivt medel mot popularisering. Så effektivt att de aldrig kan förenas. Vilken bred publik vill sätta sig in i en komplicerad text av Deleuze?

Det som kan ske är att projekt kan läsas på flera nivåer. I mitt pinnabygge kan ett gäng 10-åringar finna tillfredsställelse utan att intressera sig ett dyft för konst. Men deras uppfattning är bara en av flera möjligheter.

Håkan Sandells optimistiska tongångar om tänkta framgångar för retrofigurationen hamnar i en snålblåst om den förutsätter en samling kring populärkulturen. Det lär mest vara fiktioner, retrofigurationen får ställa in sig på samma tågordning som för andra konstriktningar: Att bekräftas av den symboliska makten.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 797: Håkan Sandell och populärkulturen

  1. Håkan Sandell skriver:

    Minst ett öga hålls på den här debatten, och j blev uppringd, men vill lämna debatten; därför att Vilks i ordförandestolen f tre-fyra möjliga riktningar f debatten var gång leder ordet vidare i den minst spännande. J hänvisar till mitt och till Carl Forsbergs svar här på site:n under “del 796” och till Carls blogg Nya Babylon. De är om sammanlästa tydliga nog, eller kanske snarare så pass tydliga som vi i sammnanhanget önskar att bli.

    Här senast /ovan skiljer inte Vilks på “profetia” och önskemål, vad j själv hade önskat tar inte tidens tsunami hänsyn till. Vad j saknar i hans resonemang vore framförallt ngt visst Jan Myrdalskt vad gäller bredare och folkrikare kulturperspektiv på världen (först då kan j själv bli förstådd rätt vad gäller “populärkultur”); det låter gärna som om Lars Vilks tillbringat hela sitt liv på venedigbiennalen (jo, j ser det framför mig: i ett litet tält), för honom ett centralt sammanhang, för mig ngt helt perifert.

    Förresten undrar j om inte Vilks verkar underskatta hur också flera nivåer är tänkbara i en 10-årings avläsning av hans bygge(n). Lek möter förgänglighet, havets närvaro mullrar i bakgrunden (tsunamin?). Men får man då också anta att det kunde gå att enas om att de kvaliteter som finns i Odd Nerdrums målningar (det sublima, det tragiska, det om man så vill: Macbethska, kanske inte eller näppe inte återfinns i Vilks egna verk.

    H. S.

  2. Lars skriver:

    H.S. Jag förstår att du har ett behov av att spela rollen av den överlägsne underlägsne. När jag hänvisar till Venedigbiennalen är det naturligtvis ett exempel på hur den symboliska makten markerar sin agenda. Där, och naturligtvis i andra biennaler och liknande tillställningar, utgår och bekräftas vad som gäller i den internationella samtidskonstvärlden. Så kan man förstås försöka spela upp sin egen obekräftade överlägsenhet: Det där struntar jag i, det betyder ingenting.

    Jag skall alltså nu förstå att det rör sig om ett önskemål. Emellertid tror jag inte att önskemålet närmar sig sitt förverkligande genom det överlägsna föraktet.

    Vidare skall man kanske inte överdriva 10-åringarnas avläsningar. Det finns måmnga kategorier som kan föra fram diverse uppfattningar.

    En sak är säker, det är inte svårt att visa fram kvaliteterna sublimt och tragiskt i Vilks verk….

  3. Johan Lundberg skriver:

    Lars, Jag tror ändå att Håkan har en poäng i att du och dina meningsfränder bland gallerister och curatorer bortser från det faktum att konstens värdehierarkier ändå ytterst setrt måste vila på en socio-ekonomisk bas, det vill säga att de måste slå an något i de breda massorna. Är det ändå inte ytterst sett detta som genererar värde? Givetvis i kombination med att där finns en ideologisk överbyggnad. Madeleine Pyk har därmed problem. Andy Warhol inte.
    Dock är det svårt att se den etablerade konstens utveckling på annat sätt än att man är på väg att alltmer isolera sig i diverse enklaver som Magasin 3, utan kontakt med bredare folklager. Jag tror att man blir en smula hemmablind om man ser det hela från Venedig-bienalens perspektiv, då man lätt kan få intrycket att konstscenen fortfarande är extremt publikdragande, men jag mistänker att intrycket blir ett helt annat om du ställer ut de tio första svenska namnen på den internationella konstnärliga rankinglistan, på låt oss säga Edsviks konsthall.
    Och se på konstkritikens förändring sedan bara 1980-talet då fortfarande kritiker kunde hjälpa eller stjälpa en utställning / ett konstnärskap. Nu handlar det ju mer om att göra välvilliga referat, åtminstone om det handlar om just den konst som finns med på nämnda rankinglista.
    Man är ju lite naiv om man inte kan se eller vill känas vid denna marginalisering.

  4. Lars skriver:

    Johan. Att jag drar fram Venedigbiennalen är främst för att jag menar att den är representativ för den konst vi har idag. Jag vill inte påstå att den är någon stor publikdragare i bred bemärkelse. Detta gäller även Documentautställningarna. Den senaste drog 750 000 besökare men det är den bildade medelklassen som åker dit.

    Du är säkert klar över paradoxen: Konstvärlden önskar nå en stor publik men om det blir en stor publik betraktas det med största misstänksamhet. Visst ligger det något i det, för att bli publikdragande får man antingen spela på traditionell konst eller provokationer. Damien Hirst och de andra i Sensation fick verkligen ett brett intresse men som alltid är i sådana fall handlar det om enkla knep.

    Museerna känner väl till detta och har sin stadiga utställningsmodell: Brett och smalt.

    Hur man än vrider och vänder på saken är det kvalitet som är saken och kvalitet blir obönhörligen smal enär konsten kräver en hel del av publiken.

    En sak är naturligtvis att konsten representerar ett symboliskt värde som både länder och städer har intresse av: T ex är en internationell biennal status.

    Du har rätt i att kritikerna inte längre har samma makt att utöva sitt inflytande på konstnärernas karriärer. Likafullt är de nog så väsentliga, de skriver eller skriver inte. Vad de skriver är av mindre betydelse men att de skriver spelar stor roll. Det direkta inflytandet på konstnärernas karriärer finns istället hos curatorerna.

  5. Håkan Sandell skriver:

    Vilks blir så uppretad på mig att han helt glömmer att hålla ordning på diskursen sin. Det var säkert sunt 😉

    Men han har, förstås, rätt f sig om Documentas popularitet. Befolkningsunderlaget har förändrats. J återkommer t detta i september-nr:et av tidskriften Aorta, i ett förord till Pier Paolo Pasolinis sista intervjuv.
    (I samma nummer – temanummer:Tradition – minns Carl Henrik Svenstedt dramatiken i Rom morgonen efter att Pasolini hittats mördad.)

    H. S.

  6. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Att “retrofigurationen”, som du kallar den, kommer att vinna i omfång och intresse är ofrånkomligt. Orsakerna är många. Det kan handla om en stor konstintresserad publik med “småborgeliga förväntningar” (en allmänmänsklig längtan?) till vad konsten skall förmedla och representera, och som äntligen känner att de möter konstverk som talar till dem. Eller unga talangfulla tecknare, som inte har lust att följa konsthögskolornas påbud om ett konceptualism-bejakande avancemang inom konsthierakierna. Utan som istället har lust att fördjupa sig i just de hantverksmässiga tekniker och de visualiserande metoder som det figurativa bildskapandet krä.ver.

    Man kan verkligen fundera över om det är möjligt att klassiskt figurativa konsten kan rymmas rum inom konstinstutitionen så som den fungerar idag? Jag tror inte det. det bästa för alla vore om man kunde etablera parallella instutitioner: högskoleutbildningar, konsthallar, fackföreningar, bokutgivningar etc. Detta skulle nog förbättra arbetssituationen för alla, inklussive samtidskonstbyråkrater och installationsivrare.
    Först måste bara dagens konstinstitutionella elit släppa på tolkningsmonopolet: vänja sig vid att den klassiska konsthistorien inte längre endast kan begripas inom ramarna för en evolutionistisk kulturförståelse i modernismens tecken. De måste också vänja sig vid mindre statliga tillskott, eftersom medel från kulturbudjetten kanaliseras in i de nya konstinstutionerna.
    Bildkonsten har allt att tjäna på att liksom musiklivet etablera olika scener för ideomatiskt olikartade uttrycksformer. Liksom inom musikkritiken måste konstrecensioner huvudsakligen utföras av experter inom respektive uttrycksfält. Det verkar idag lika olämpligt att sända en hiphop-fanatiker att bedömma Opera, som att be en yngre “konst-kritiker” att bedömma klassisk figurativt samtidsmåleri. Recensionerna om “Figurationer” på Edsvik i Expressen och Aftonbladet illustrerarar med störst tänkbara tydlighet detta fenomen.

    Att argumentera mot figurativa utbildningsalternativ (som du Lars gjorde under akademistriden 1995-96) är det samma som att vara motståndare av jazz- och folkmusiklinjer på musikhögskolorna. Att jämföra konstinstitutionens monopol med musiklivets pluralism belyser många absurditeter inom bildkonstfältet.
    Venedigbiennalen är för en klassisk figurativ målare lika intressant som en hiphop-biennal är för Arvo Pärt.
    Ett besök på Moderna Museet eller MOMA är för mig en nödvändig del av allmänbildningen, men deras konstideologiska samlingar har inget med mitt eget måleri att göra. Det är kyrkor för en annan religion, med sina egna ikoner, präster och religiösa förklaringsmodeller. Kanske kristne Pärt hade diggat en muslimsk hiphop-koncert? Ett par minuter… På MOMA uthärdar jag några timmar, nyfiken, imponerad och förfärad. Lämnar alltid med stor lättnad detta Festung Modernismus bakom mig. Frick collection är till fullo templet för mig. Här vederkvickas den klassisk-figurativa själen.

    Unga begåvade tecknare, målare, grafiker och skulptörer förtjänar specialiserade konsthögskoleutbildningar, där de inte dagligen måste förklara sitt val av uttryck inför skeptiska lärare (som inte ens klarar av att teckna en hand anatomiskt korrekt!). Att klassisk-naturalistisk bildkonst fortfarande måste problematiseras i modernistiskt perspektiv bygger på en seglivad totalitär kulturförståelse. Att de nutida konstutbildningarna fortsätter en slik praktik måste betraktas som en ren anakronism. Det finns andra teoretiska perspektiv som stödjer en vidare fruktbar utveckling och utforskning av det hantverksbaserade figurativa bildskapandet. Det finns ju också en annan konsthistorieskrivning som belyser dessa föresatser.
    Att argumentera mot konstpedagogiska alternativ i figurativ riktning hör naturligtvis till ett demokratisk debattklimat, men en sådan kritik bär spår av totalitära anspråk.

    Dagens situation för traditionsbejakande figurativa bildkonstnärer kan påminna om apartheid. Nyromantiker och nyklassicister är svarta, realister är färgade och konceptualister är vita. De svarta nekas högre utbildning, saknar rösträtt och karriärmöjligheter. De färgade har vissa möjligheter, men kan omöjligt nå upp till elitskiktet där de vita delar ut hedersbetygelser och stipendier till varandra.

    Egna utbildningar och konsthallar, naturligtvis finansierade av staten, är nödvändiga för att bryta upp den modernismtotalitära konstinstitutionen.

    Högaktningsfullt – Christopher Rådlund (klassisk figurativ målare och grafiker)

  7. Lars skriver:

    Christopher. Det vore intressanta att närmare få veta var skorna klämmer för retrogardismen. Vill man gå tillbaka till Michael Frieds postulat om att konsten inte skall vara temporal? Vilken skönhetsestetik vill man söka sig till. Vilka epoker är förebildliga? Om det rör sig om antiken, är det den arkaiska, högklassiska eller hellenismen? Eller handlar det bara om en självskapad bild av klassicism som inte har någon bestämd ort?

    “Den modernismtotalitära konstinstitutionen”. Du inser väl att detta är felaktigt. Modernismen har en position liknande retrogardismen, även den har hamnat i bakvatten. Förvisso finns det gott om modernister, men de har definitivt förlorat den symboliska makten. Bland modernisterna finns hela den rörelse som strävar efter måleriets återkomst. Modernismen har inte mycket till övers för klassicistisk figuration. Den internationella samtidskonsten har däremot inte något problem med stilformen men undrar vad det går ut på. Och det har man väl anledning att fundera på.

    Det du nämner är att det finns en stor publik som önskar sig retrogardism. Här får man tillägga att den stora publiken också önskar sig modernism. Målare som t ex Kandinsky, Miro eller Pollock drar otroligt mycket folk.

    För övrigt får man också fundera på hur väsentligt det är att konsten i sin nyskapande fas samtidigt skall tilltala en stor publik. Konsten bygger, och jag antar att vi är överens om detta, på att överskrida. Retrogardismen vill väl också på sitt sätt det. Men det förefaller mig som om du talar ensidigt för att konsten skall bekräfta det publiken har i sin förväntan.

  8. Håkan Sandell skriver:

    Vilks fråga under kommentar VII, om kulturhistoriska epoker av särskilt intresse innanför retrogardismen, har självfallet många gånger getts- olika – svar, i många sammanhang. Men hans övergripande fråga klingar så alltför gulligt “Vill man gå tillbaka till..vill man söka sig till..?”; vi har redan förklarat också f honom att det inte existerar ett sådant “gå tillbaka till”. Det fanns inte under renässansen. Det finns inte i Odd Nerdrums måleri – (vilket f ö i hög grad utfäller sig i framtiden, ngt t o m hon tantan på DN pejlade)..
    H. S.

  9. Håkan Sandell skriver:

    forts. J ser i kommentarfält under andra del-rubriceringar att Vilks faktiskt begripit det omöjliga i “att gå tillbaka”, han vill bara vara lurig som katten och Låtsas att han inte förstått det,,
    Det vore annars frestande att skriva in en lista över kulturhistoriska perioder vår retrogardism intresserat sig för, det vore ju roligt att skriva en sådan lista, lång och mångskiftande under loppet av år; men j kan inte se att detta är forumet t att publicera den
    h. s.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.