Del 802: Singulariteter och rättvis kritik

Håkan Sandell och jag drar inte riktigt jämnt i debatten. Vare det hur det vill, fäktandet har ändå nått en del intressanta resultat. I och för sig är det inte okända områden, men värda att uppmärksammas.

Konsten är en konstruerad institution, så långt är vi överens. Men det som görs skall vara något annat. Det skall vara konst, alltså en form av singulärt tillägg. I konstruktionen av konsten är även detta ett bekant tillägg men därmed inte infångat, bara en benämning på något som avviker, det oåtkomliga. Diskursen bildar det teoretiska ramverket, en bakgrund, men kan inte fånga in singulariteten. Diskursskrivningar och kritik kan naturligtvis framhäva ramverket och eventuellt göra det till dominerande. Ofrånkomligt kommer också frågan om konstens singularitet verkligen finns i verket. Vad som är givet är att såväl konstnären som den initierade mottagaren förutsätter den. För hur skall singulariteten kunna visas?

Understundom och esomoftast har vulgärkritiken mot samtidskonsten ironiserat över att dess utövande konstnärer hellre borde skriva filosofiska essäer eller ge sig in i politiken eller journalistiken. Det förekommer fall där en sådan hänvisning kan vara motiverad men det är inte vanligt. Normerna är mycket klara, konsten skall förhålla sig fritt till sitt teoretiska eller ideologiska ramverk.

Ett av Johan Lundbergs retoriska knep är att framhäva hur förtjust den svenska konstvärlden är i Odell. Men det är inte rättvist. Odell har fått ett blandat mottagande och betraktas inte som någon storhet. Skall man välja ut en samtidskonstnär där hela den församlade svenska konstvärlden (och man kan tillägga att det gäller också internationellt) ger stående innovationer är det naturligtvis Natalie Djurberg. Jag antar att Djurberg är tämligen okontroversiell också i de läger som eljest är starkt kritiska mot den symboliska maktens företrädare. Djurbergs diskurs går ut på råa, verkliga känslor: ”she exposes the innate fear of what is not understood and confronts viewer with the complexity of emotions”.

En annan kritikerfavorit är Ulla von Brandenburg vars verksamhet beskrivs:

”Von Brandenburg is attracted to the sophistication, escapism, extreme aestheticism, world-weariness, and fashionable despair that characterized the literary and artistic climate of the European fin de siecle (though in practice she looks equally to German Romanticism and the baroque metaphor of theatrum mundi). Rather than longing for ideological absolutes, the apparent impetus.”

Anständigtvis bör man nog inse att det finns en hel del utrymme i den symboliska maktens högkvarter. Socialkritikens överdrifter tycks numera ha kommit i bakgrunden.

stasiodalla_storia_segreta_edipo2005.jpg
Stefano Di Stasio (14.011) har visats på Venedigbiennalen 1984 och 1995. Möjligen är spiralen (dock vriden medsols) en blinkning till Robert Smithson. Dalla storia segreta di Edipo 2005

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 802: Singulariteter och rättvis kritik

  1. Johan Lundberg skriver:

    Lars, Jag har fullkomlig koll på Odells status. Inte minst diskuterade du och jag den i samband med debatt på TV4. Jag är inte helt senil och glömsk än.

    Dock: Hon är ovedersägligen en mycket tidstypisk produkt av det rådande svenska konstsystemet / konstklimatet. Och: man kan inte komma ifrån att DN lät varenda konstintresserad medarbetare få möjlighet att skriva en krönika till Odells försvarefter debaclet i julas. Och som grädde på moset så fick Jessica Kempe i två långa artiklar förklara varför kritik mot provokationsestetik är förbunden med nazismen, både igår och idag.

    Nu kan man replikera att DN:s samlade kritikerkår förvisso inte heller den är representativ för “konstvärlden”, men det är icke desto mindre publikationer som DN som ger legitimitet åt “konstvärlden”.

  2. Lars skriver:

    Johan. Odell blev en stor nyhet och det blev omöjligt för kulturmedarbetarna att hålla sig utanför. Att de försvarade Odell var deras enda möjlighet. Jag tror vi båda var överens om att fördömandet blev alltför måttlöst. DN:s kritikerstam är blandad. Dan Jönsson är deras starkaste kort, Milou Allerholm korrekt och representativ medan Jessica Kempe är betydligt tunnare.

  3. Johan Lundberg skriver:

    Visst, Natalie Djurberg går inte att anklaga för att ha ett enkelt politiskt socialt budskap men att hon höjs til skyarna visar knappast på ngn som helst vidsynthet i konstkretsar utan hon faller ju väldigt väl in i de trender som har rått sedan 60-talet: alla figurer ska se crazy ut, utforskande (= halvtaffligt tekniskt kunnande) utforskande av “nya medier”, utforskande av “dolda sidor” (=våld, sexualitet). Jag har väldigt svårt förstå på vilka grunder man kan argumentera för att hon är en bättre “konstnär” än, låt oss säga Tim Burton. Eller jag förstår att man då argumenterar för att han inte värler för det banala och sentimentala, men då undrar jag varför banalitet och sentimentalitet till varje pris ska undvikas i konsten idag. Stor konst har aldrig räds det banala och sentimentala.

  4. Johan Lundberg skriver:

    “inte väjer”, skulle det stå, naturligtvis.

  5. Ben U Anderse´n skriver:

    ALLMÄNT OM KONSTKRITIK

    Röster vill bli hörda, och det svåraste som finns är att inte göra någonting när sakfrågor avhandlas. En kritiker har aldrig semester, inte ens under högsommaren, och anser nog att all konst är omoralisk och alla tankar farliga. Och tycker att kritiken är mer kreativ än skapandet, och som kan läsa in något i konstverket som inte konstnären varit medveten om – Den sanne kritikern är varken rättvis, uppriktig eller förnuftig.

    “Konsten är i sig en form av överdrift, och urvalet, som är konstens innersta kärna, är ingenting annat än ett sätt att ytterligare fördjupa betoningen”. (N.N.)

  6. 12.24 skriver:

    Tim Burton smeker medhårs, det gör inte Djurberg

  7. Johan Lundberg skriver:

    Min poäng är just den motsatta – att Djurberg i allra högsta grad smeker medhårs – just genom att hon ger EXAKT det som konstpubliken förväntar sig få sig till dels…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.