Håkan Sandell har några intressanta rader som berör mitt eget projekt Nimis:
”Kvarstår gör att det finns kvaliteter i Odd Nerdrums bilder vilka för Vilks egna uttrycksmedel är onåbara och ouppnåbara. Liksom det hos Baudelaire finns kvaliteter som var onåbara för Zola – J. Lundberg håller säkert med. Detta något som Robert Graves med ett uttryck lånat från Hopkins kallat att ”det får håren att resa sig på armen”. Just detta går inte att känna inför Nimis, vågar j hävda.”
Här hamnar vi väl ändå i subjektiviteten. Jag tror säkert det finns människor som har fått upplevelser av Nimis i linje med resande hår. Liksom det finns folk som får hårresningar när de ser fotbollsartister göra sina osannolika nummer. Sedan kan man förstås lägga till att det skulle röra sig om särskilda kvaliteter och särskilda känsligheter som inte är allom givna. Osv.
Min bristande entusiasm för Denis Dutton och hans The Art Instinct (2008) tänkte jag fylla ut något. Jacob C. har i en rad kommentarer talat sig varm för Dutton. Jag kan förstå att han är en tänkbar resurs för retrogardistisk teori men min uppfattning är att man bör söka sig en bättre.
I korta drag går Duttons estetik (det bör påpekas att han är en stor beundrare av Clive ”significant form” Bell) ut på att våra estetikgener har utvecklats under förhistorien och inte ändrats märkbart under den senare, mycket kortare tidsperioden. Våra estetiska reaktioner är därför betingade av de anblickar som fängslade våra förfäder för någon miljon år sedan. Vi tycker framför allt om savanner. Och vi tycker om träd eftersom de är bra att klättra upp i om vi behöver söka skydd. Vatten gillar vi också, det är bra att ha tillgång till. Därför är människorna än idag mest fängslade av landskap och alldeles särskilt landskap av savanntyp.
Dutton menar vidare att vi alltid föredrar det handgjorda. Ingen maskin kan ersätta detta. Den synpunkten stämmer inte helt överens med samtidskonstens inställning men det är å andra sidan en del av Duttons program, konstens förfall. Och skicklighet som naturligtvis är en fallenhet nedärvd från förhistorien:
”…our intense interest in artistic skill, as well as the pleasure that it gives us, will not be denied: it is an extension of innate, spontaneous Pleistocene values, feelings, and attitudes.… Our admiration of skill and virtuosity itself is an adaptation derived from sexual selection off the back of natural selection.”
Konst är för Dutton estetiska verksamheter ur ett brett perspektiv. Varje gång det dyker upp målade bilder, skrivna texter, musikstycken, dans etc. har vi att göra med konst. Här skiljer han sig inte från de flesta andra teoretiker som brukar ha samma utgångsläge. Tillskottet från Duttons sida är att den estetiska reaktionen är en universal, en instinkt som människan bär med sig. Därmed kan konsten aldrig vara institutionell/en social konstruktion. Det där med vad konstvärlden kallar för konst är konst gäller inte hos Dutton. Han har inte mycket till övers för modernismens experiment och ser Dada, minimalism och konceptkonst som exempel på att konsten har ”gone down the wrong track”.
Dutton har en samling av kritierier (de är välkända aspekter i den traditionella estetikteorin):
1.Direct pleasure
2.Skill and virtuosity
3.Style
4.Novelty and creativity
5.Criticism
6.Representation
7.Special focus
8.Expressive individuality
9.Emotional saturation
10.Intellectual challenge
11.Art tradition and institutions
12.Imaginative experience
Skall omedelbart tilläggas att han menar att nr 11 varken är nödvändig eller tillräcklig. Detta tycks gälla för samtliga, men bara ibland. Som man lätt ser är det möjligt att tänja och dra i merparten av de andra, någon användbar definition får man inte. Den har han som sagt redan gett genom att bestämma att estetiska uttryck är konst. Duchamps readymades blir i vanlig ordning ett besvärligt kapitel. Det verkar som om Dutton menar att Fountain ”despite its reluctance, can’t help being a work of art” eftersom det uppfyller kriterierna 1, 2, 5, 7, 10, 11. – “challenge our evolutionary response-system for art: where’s the emotion, the individuality, the skill, the beauty? Duchamp set himself…against the adaptive structure of art. Fountain är “an art-theoretical gesture . . . of an incandescent genius.”
Hur som helst motsätter sig Dutton tanken att konstvärlden kan bestämma vad som är konst genom att kalla något för konst. Men med sitt sinnrika kriteriesystem kan han ändå få praktiskt taget allting att gå in i sin generösa ”konstdefinition”.
Om man skall söka efter universella egenskaper i det mänskliga psyket är Duttons knaggliga teorier inte särskilt övertygande.
Denis Dutton med sin retorik på YouTube.
Vi längtar till savannen, den savann som är en arketyp enligt Dutton. Men han har förmodligen aldrig mött en inpiskad smålänning som vill ha tät skog runt varje knut.
Därmed lämnar j – äntligen – Lars Vilks cirkusdirektörspiska pekande mot tälttaket,, så får andra hoppa – häpp – hopp.
(Vilks är påfallande osentimental inför språkliga uttryck som inte utgör detaljistintellektuella kategoriseringar; nej, fotboll och ”hårresningar” är kanske inte riktigt vad Robert Graves försökte beskriva – f ö är inte heller den tidigare här på sidorna använda, men inte negativt använda, synonymen ”rysningar”, med sitt eko i ”det nyas rysning”, helt idealisk. J har tidigare angående Nerdrum antytt det sublimas och det tragiskas möte, i hans konst, i vad j trevande benämnde det Macbethska, inte heller det kanske just det uttryck som söker någon i Vilks verks sammanhang, en skillnad som inte har sin grund i tycke och smak.)
Tack. H. S.
Tack Håkan. Precis är jag påfallande osentimental eftersom jag vet att det finns en värdeskala som skall träda i funktion och åstadkomma de överväldigande upplevelserna i ett högre universum. Frågan är när de dök upp i vår historia och vem som producerar dem.
Då vill du vara mer än en människa.
Hmm, menar Dutton att konstnären ska använda sig av en betingad estetik för att nå bortom denna betingade estetik? Blanda genetik och det sublima? I så fall korkat.
Kanske skall jag ytterligare en gång påpeka (även om det bör ha framgått tidigare) att min avsikt aldrig har varit att upphöja Dutton till något slags teoretiker för retrogardisterna (var det så du förstod det Vilks?). Skälet till att jag lyfte fram Dutton var dels att han säger en del träffande saker om samtidskonsten, dels att jag tycker att hans sätt att analysera konsten ur ett vidare perspektiv fångar fler aspekter än vad Vilks lyckas med.
Som nog redan har framgått, så tycker jag förstås inte att det är frågan om knaggliga teorier, som Vilks skriver. Men känner du till någon annan, bättre teoretiker eller forskare som bedrivit studier inom samma fält med intressantare resultat, så tar jag gärna emot tips!
Dock spänner boken över stora kunskapsfält, och det skall sägas att ett problem för mig som litteraturvetare, när jag ska bedöma sådana böcker som Duttons, är att jag saknar djupare kunskaper i antropologi, psykologi, biologi, med flera discipliner som han hänvisar till. Samtidigt är just det lite av poängen med läsningen för mig. Jag upplever det dock som mycket berikande att försöka integrera andra perspektiv.
En sak som nog bör påpekas är att Dutton inte menar att det finns EN enda ”konstinstinkt”. På sätt och vis är titeln ”The Art Instinct” (förstås inspirerat av Steven Pinksers ”The Language Instinct” från 1994) därför lite olycklig. Dutton säger uttryckligen att det är fråga ”a complicated ensemble of impulses”.
En sista sak vill jag tillägga. Förutom den rika, praktiska klusterdefintion av konsten som Vilks redogör för ovan, försöker Dutton i det sista kapitlet även ringa in kriterier för kvalitet inom konsten. Och han kommer fram till och resonerar kring följande fyra (enligt Dutton kännetecknar dessa alla de världhistoriska mästerverk, klassiker, som ”have withstood Hume’s Test of Time):
1 Complexity
2 Serious content
3 Purpose (authenticity of artistic purpose)
4 Distance
Det är möjligt att jag återkommer, annars hänvisar jag till en annan kommentar som jag just postade under ”Del 799: Mer debatt med Christopher Rådlund”.
Jo, så skulle jag säga också att jag nog tyvärr måste ta det lite lugnare med kommenterandet nu så om jag inte återkommer är det bara pga tidsbrist och andra prioriteringar, plus att jag tycker att debatten kanske nått ett naturligt slut för min del.
Jacob C–, J har lämnat den vidare debatten f mitt lilla inslags del. J tål inte Vilks, reduktionist och blir därigenom vulgär – men inte dum. Frågan är om Duttons syn på konsten som naturgiven är ngt f ett retrogarde, vad menar du, är han kanske inte fullt så enkel? Du förstår, den retrogardistiska poetiken är baserad på att konst /poesi ä r en kulturell konstruktion men en konstruktion ändamålsenlig för att låta andra kvaliteter sippra igenom; och då även ngt autentiskt, ursprungligt, såväl personligt som kollektivt.
En kvinnlig svensk poet, typisk för modernismens självförståelse, sade en gång till mig, att hon gick igenom en period av tystnad ”där orden hoppar omkring som mobbade barn på tungan och vägrar att leka”. Det är då dessvärre ett egenmodererat kreativitetsproblem. Utifrån den retrogardistiska poetiken skulle man tvärtom säga att de diktade orden kommer till henne silade genom kulturen, men där man ändå kan skymta ngt eget. osv.Men att det inte finns ngn grund att tro att en poet är el. ska behöva vara Adam & Eva. (Är kanske snarare Dutton ”modernist”?)
Motsatsställningen i metod o självsyn har självfallet också en formell aspekt etc Men site:n här kan inte bli mitt diskussionsforum.
H. S.
Håkan. Du skrev något intressant här. Jag vet nu att du inte tål Vilks, men det borde inte påverka diskussionen, vem som tål vem är väl något som man får muttra över i det privata. I alla fall:
”den retrogardistiska poetiken är baserad på att konst /poesi ä r en kulturell konstruktion men en konstruktion ändamålsenlig för att låta andra kvaliteter sippra igenom; och då även ngt autentiskt, ursprungligt, såväl personligt som kollektivt.”
Det är det konsten handlar om. En konstruktion som skall fyllas med innehåll. Och säkert finns det stor enighet om att man önskar sig något autentiskt och ursprungligt. Emellertid är det alltför lätt att finna något autentiskt, äktheten dyker ju upp överallt och naturligtvis är det nästan alltid fråga om banal äkthet som t ex nu dricker jag vällustigt mitt öl eftersom jag är törstig. Ursprungligt, personligt och kollektivt. Långt svårare är det att bestämma vad som är kvalitet i det autentiska och inte minst hur ett sådant autentiskt skall kunna förmedlas eftersom det skall äga något unikt och inte vara något som redan formulerats i en eller annan språklig form. Här är det lätt att bli bedragen och låta sig berysas (sic) utan reservation.
Jacob C. Du ser säkert att Duttons kvalitetskriterier är något man kan ha eller vara förutan. De passar ofelbart in på både mästerverk och standardverk. Det är lömskt med mästerverk eftersom vi inte bestämmer mästerverken utifrån Duttons mall utan redan vet att de är det (konstvärlden har bestämt sig) – och sedan lätt kan få dem att uppfylla kriterierna.
Har du läst Nigel Warburtons The Art Question? Den ger en översikt över ett antal konstteorier. Som saken ser ut idag finns det ingen riktigt bra konstteori. Klart att man kan finna personliga favoriter, alltså sådana som bekräftar det man själv skulle önska att konsten var. Mitt intresse är att beskriva fenomenet konst utan att dra in en massa värderingar och borde vara.
Eller för att vara noga med ord; j tål inte Vilks reduktionism när den blir vulgär (j hade likväl dragit upp honom ifall han höll på att drunkna i en ankdamm). J blir inte heller glad över ett bokstavligen parasitärt beteende på site:n; att konst är en konstruktion som skall fyllas med innehåll är hans egen formulering, och nu vill han låtsas att j själv har menat just så, men det är inte helt vad j skrev, det är bara att se efter ovan. J skulle t ex inte hävda att Nerdrums konst är ett ursprungligt och autentiskt uttryck, retrogardismen har heller aldrig stått för det slagets smådumma romantik, vad j däremot har lust att påstå är att hans målningar (ibland) – med hans formella briljans bara som en förutsättning – kan låta skymta fram ngt visst autentiskt och ursprungligt, bland andra möjliga och efterlysta kvaliteter (varav j väl redan nämnt viktigare); om dessa så finns i konstverket eller hos mottagaren blir ett kunskapsteoretiskt problem som kanske inte är f mig, fastän j tvivlar en smula på att de uteslutande finns hos publiken så som Svenska Dagbladets Brodow säger om Nerdrum i Axess-debatten. Sammanhanget (social konstruktion i samverkan med, vad ska j säga, intuitivt vetande) blir tydligare när man som j istället för tavelmåleri använder olika asiatiska poesitraditioner som studieobjekt. Och med det kan j få lov att vara färdig här på sidan, och återgå t mitt.
H. S.
Håkan.
Man kan finna argument hos Dutton mot den modernistiska konsthistorieskrivningen och dess, tycker jag, alltför smala konstbegrepp. Man kan också finna argument mot uppfattningen att konsten (och andra centrala humanvetenskapliga och filosofiska begrepp) skulle vara rena kulturella konstruktioner. Observera att jag skriver ”rena”, för det biokulturella angreppssätt, som Dutton är ett exempel på, handlar om att beakta BÅDE natur och kultur, detta till skillnad från många av vår tids företrädare mer eller mindre postmodernistiska humaniora, som vill se kulturen som från naturen fullständigt fristående.
Jag kan inte efter att han läst ”The Art Instinct” avgöra om Dutton är modernist. Jag tycker själv att poängen med biokulturella tänkare är att de genom att föra in naturvetenskapliga rön i humanioran i bästa fall ger perspektiv på den typ av ideologiska motsättningar som kulturdebatter ofta verkar drivas av. Detta innebär förstås inte att Dutton är ideologiskt neutral på det samma sätt som en evolutionsbiolog är eller borde vara det. Jag är inte säker på att jag helt förstår vad du menar med att en poet är eller ska behöva vara Adam och Eva. Eventuellt är det Vilks ironiska och förenklade redogörelse för Duttons bok som spökar. Dutton analyserar grundläggande förutsättningar för konsten ur ett biologiskt perspektiv. Ingenstans får man intrycket att vi åter skall flytta till savannen och bli som Adam och Eva. (Faktum är att Vilks savannbild får mig att tänka på den berömda karitatyren av Darwin där han ser ut som en apa. Det får lätt en komisk effekt när man närmar människan till djuret och jag har inget emot att skratta åt det. Dock tänker jag att religionskritiern och avmystifikatören Vilks, kanske inte borde vara helt främmande för att rikta sitt skratt också mot ”konstvärlden” och deras ”diskurser”, och varför inte med hjälp av lite darwinism. Vad jag finner intressant är dock att det biokulturella perspektivet framstår som mindre reducerande än föreställningen ”allt är diskurs”).
Angående det du säger om retrogardets poetik så har jag sympati för din beskrivning, och, som torde ha framgått, så gillar jag det lilla jag har sett av retrogardet, liksom det norska figurativa måleriet etc.
Sedan tror jag kanske att precis som konstbegreppet, så har poetikbegreppet både en deskriptiv sida och en normativ sida. När du skriver ”ändamålsenlig för att låta andra kvaliteter sippra igenom” så uppfattar jag att du är inne på den normativa förståelsen och jag håller just med om att en god poetik (och det som gör konst så intressant) är hur det genom kulturen liksom fångar upp naturen, och då menar jag hur konsten genom innehåll och form når fram till mänskliga erfarenheter, som både är något individuellt och samtidigt allmängiltigt. Vad så det biokulturella perspektivet kan bida med är dels att kasta ett visst ljus över eviga (universella) litterära och konstnärliga teman och motiv, dels försöka förklara hur vår upptagenhet vid form har uppkommit.
På sätt och vis – och här är jag mer förvånad – kan jag tycka att Vilks faktiskt säger något, som jag i någon mån kan hålla med om (även om också jag är lite tveksam till formuleringen: ”konst är en konstruktion som skall fyllas med innehåll”), när han nu lämnar sin institutionella teori för att plötsligt ha synpunkter på vad ”konsten handlar om”, andra synpunkter än ”konstvärldens agenda” eller ”intressant just nu”. Tilläggas kan att även Dutton diskuterar just sådant som Vilks tar upp, nämligen frågor som rör vad som är ”banalt”, ”autentiskt”, ”unikt”. Liksom vad som är ”kvalitet”. Ja, Vilks svar har ju ofta varit att ”bra = konstvärlden just nu”. Men vad Dutton gör är ju att försöka ringa in andra sätt att avgöra vad som är konstnärlig kvalitet. Natutligtvis är detta, precis som Vilks skriver, svårt. Och de kriterier Dutton för fram kan givetvis diskuteras och varje tillämpning kräver så klart kvalitativ analys. Men det är väl just sådant som behövs om man inte skall vara dömd att för evigt svara bra = ”agendan just nu” eller bra = ”vad de symboliska makthavarna säger”.
Sist: Tack Vilks för tipset. Jag är lite osäker på om Whartons bok tar in också evolutionspsykologiska aspekter, vilket var vad jag efterlyste. Dock kan jag efter googling konstatera att det förvisso verkar vara en intressant bok som jag säket skulle lära mig ett och annat av att läsa!
Tror bestämt jag börjar mala på tomgång, så om ingen hoppar på mig alltför mycket, så tackar jag för mig. Tack Lars Vilks för att du är ett diskursivt tuggmotstånd och håller dig med en blogg öppen för inlägg genererade av diverse mer eller mindre kvalificerade diskursiva instanser.
Alltså egentligen inte meningen att vara raljant, för jag menar allvar. Det är ju hur schysst som helst att du som känd konstnär och konstteoretiker håller dig med denna blogg och faktiskt tar dig tid att besvara inlägg från exvis mig och andra med varierande uppfattningar, kunskaper och erfarenheter (oavsett om du nu skulle betrakta bloggen med inlägg och kommentarer som en del av någon sorts virtuell vedskulptur formad av internetmediet).
Jacob C.
Missa inte Warburtons recension av Dutton: http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=10687
För övrigt vill jag å det bestämdaste hävda att mina ironiska gliringar i högsta grad drabbar samtidskonstvärlden. Jag har lyckats väcka betydande anstöt i dessa kretsar. Min blogg är full av små gliringar som dock aldrig skall överskrida decorum, det må vara berättigat för att få plats.
Jag överger inte den inst teorin. Även den må ta hänsyn att konsten skall handla om något. Men som jag har sagt är den dåligt utvecklad och skulle behöva en totalrenovering. Samtidskonstvärlden har emellertid under en längre tid föredragit socialfilosofi och är överhuvudtaget inte särskilt förtjust i inst teori.
Att bra konst är vad konstvärlden kallar för bra konst just nu är en självklar sanning. Obekräftad kvalitet är inte övertygande. Men det är alltid möjligt att spekulera i hur konstvärlden kommer att förändra sin syn på saker framöver. Vår diskussion här har handlat mycket om vilka värderingar som eventuellt kommer att visa sig framöver.
Jacob C/ Bra text! Två kommentarer. De äldsta – allt äldre – arkeologiska fynden av kulturartefakter verkar i tillägg peka på forminstinkt kanske ”smak”..
Och så uttrycket ;”hur det genom kulturen liksom fångar upp naturen” – Camille Paglia visar i sitt huvudverk ”Sexual Personae” på att konst inte är kultur eller natur, utan ungefär som du här nämner ett samspel, hon sätter det bara i spel dialektiskt och menar att kulturen först tränger undan naturen varpå naturen tränger tillbaka in i kulturen, rörelsen därmellan synliggörs i konsten. (Hon skriver Konsten med amerikansk självklarhet olikt nordiska neurotiska konstskribenter, och menar även film, poesi etc.)
H. S.
Håkan Sandell har svårt att slita sig…
Ja Vilks, du har utsatt samtidskonsten för ironiserande. Detta kan jag konstatera, efter att ha läst igenom en del äldre poster i din blogg. T.ex. så har du tidigare just intresserat dig för likheterna mellan den romantisk-moderna konstinstitutionen och religionen: https://www.vilks.net/?p=84.
Snarare än ”konst är en konstruktion som skall fyllas med innehåll” skulle jag kanske säga ”konsten (i vid mening, och ej den specifikt kantiansk-romantiska) är en universell, mänsklig upptagenhet vid avancerad produktion av form samt lek med representationer, kognitiva och emotionella, vilka kan ges olika existentiella tolkningar” (ursäkta den lite tunga formuleringen).
Jacob C. ”Konsten i vid mening”. Jag läser just nu Castiglione som rör sig med konsten i vid mening, han hade inget alternativ på den tiden. Menar du duelleringskonsten eller brottningskonsten? Eller konsten att sköta får? När du alltså talar om konsten i vid mening.
Nej jag syftar inte primärt på duelleringskonst, etc, utan på sådana konster, som inte utövas för sin omedelbara nytta, utan för estetiska syften, och som därför blir föremål för bedömning på andra grundvalar, än vem som brottar ner vem eller hur mycket ull man får i korgen. Man kan, åtminstone teoriteiskt, tänka sig att duelleringskonsten och brottningskonsten, liksom konsten att klippa får, kan bli sköna konster, men jag tror att det direkt praktiska här tenderar att överväga (man kan förvisso uppskatta en vacker duell, men om den som fäktar fulast vinner, ja då vinner han likväl). Ett gränsfall utgörs av en sport som konståkning, som bedöms också estetiskt.
Sedan skall tilläggas att för att den konst som kan förbindas med de stora existentiella frågorna eller kan förbindas med andliga alternativt filosofiska frågor vanligen brukar hållas för extra värdefull. Också under antiken fanns sådan konst, t.ex. tragedin. Den blev föremål för bedömningar på estetiska grundvalar och gestaltar existentiella frågor (jag har svårt att tro att inte grekerna begrep ett smack av detta). Samma gäller europeiskt 1600-tal. Enligt Dutton finns liknande fenomen också i förhistorisk tid, även om man då förstås inte skapade några filosofiska system, något som nog enbart låter sig göras i en skriftspråklig kultur.
Alltså jag tycker absolut inte att man skall underskatta den kulturella mutation som kombinationen upplysning/romantik resulterade i under årtiondena kring sekelskiftet år 1800, ett skifte som förvisso ritade om kartan (inte bara för de estetiska verksamheterna). Men jag tror också på en viss översättbarhet mellan äldre och yngre kartor och på vissa naturgivna konstanter, även om dessa förstås alltid bryts genom kulturen.
Jacob C. När man går in i konsterna för att finna Konsten är det en besvärlig resa. Du skriver att du enbart menar konster som tjänar estetiska syften. Men det räcker inte. För det första är det inte vad du anser som jag menar är väsentligt utan hur de som utövade dessa konster på den tiden ansåg. De sköna konsterna är en 1600-talsidé som föregicks av grupperingen de fria och de mekaniska konsterna. Dessa invecklade system hänger samman med tidens klassamhälle och berörde inte minst vad som kunde anses vara värdigt för en adelsman att ägna sig åt. Kristellers bok om de sköna konsternas system är en av grundböckerna i detta omfattande ämne.
Ingår underhållning i estetiska syften? Och om vi kan göra en hjälplig skillnd, hur var det förr? Och hur är det nu när vi skall se på hur det var förr?
Litteraturen har haft ett försteg när det handlar om värdighet. Högre status än hantverkssysslor med fysiska insatser. De antika tragediförfattarna och poeterna hade en hygglig status, men som bekant, icke sa nicke sa Platon om diktaren.
Det är ändå något helt annat än romantikens upphöjelse av Konsten och Konstnären. Denne blir självklart jämbördig med filosofin och anses nödvändig för att bibringa oss förståelsen av världens helhet. Då är också konsten i första hand konst och tekniken i princip irrelevant.
Hej Lars. Ja precis, och det intressanta är ju att du här är något av en Platon: filosofi (diskurs) skall det vara, och inte konst. Samt att konsnärerna, som nu förvandlats till ”filosofer”, likt Platons riktiga filosofer, anser sig böra leda folket.
Dock så får jag intrycket att du, Vilks, ha förlorat tron på romantisk-modernistiska konstreligionen, även om den tydligen fortfarande roar dig. I detta avseende är du kanske förresten en föregångare (?), eftersom många inom konstvärlden (om jag har fattat dig rätt) fortfarande verkligen tror att konsten skall förändra människan (eller åtminstone samhället), att den har rollen av att gå före. Eller också skulle man kunna säga att du griper tillbaka på den motsättning som redan fanns i romantiken mellan tro och ironi, men att du enbart behåller ironin?
Nu till dina frågor.
1) ”Ingår underhållning i estetiska syften?”
Ja. Ren underhållning (jag skriver ”ren” eftersom underhållning och ett seriösare djup kan finnas i ett och samma estetiska objekt) är dock bara ungefär lika mycket konst som Duchamps pissoar. Den uppfyller vissa av de egenskaper som vi förknippar med konstbegreppet, men inte alla. Detta betyder inte nödvändigtvis att underhållning och Urinoaren är lika mycket värda. Alltså det beror förstås vad man ska ha dem till. För övrigt bör tilläggas att berättelsen om Urinoaren väl idag snarast framstår just som en underhållande anekdot. Det går dock att använda den för filosofisk diskurs, ungefär som man kan inspireras till filosofisk reflektion av anekdoterna om de grekiska kynikerna; ja de kanske också var installationskonstnärer?
2) ”Och om vi kan göra en hjälplig skillnad, hur var det förr? Och hur är det nu när vi skall se på hur det var förr?”
Också bra fråga. Ett klassiskt tolkningsproblem. Men det fanns ju estetiska uttryck som användes för seriösa existentiella syften (religion, gruppsammanhållning, åskådarens katharsis) även då, liksom analys och kritk av dessa.
Sedan angående Platons låga uppfattning om konstnärerna. Vi skall inte glömma att Aristoteles hade en mycket positivare syn på poeterna/konstnärerna än Platon. Liksom att Platon är en smula motsägelsefull, eftersom hans texter har stora litterära kvalitéer (iscensättning av dialog, ironi, användning av myter); det blir därmed inte rena sakframställningar där meningen restlöst uttöms av själva resonemangen.
Konst är en väldigt bra sak. Det kan bli något av den så småningom.
När du avviker från det institutionella uppstår omedelbart problem. Duchamp är en synnerligen vedertagen konstnär och när du lägger fram synpunkter på att han inte uppfyller de krav du ställer på konst kan man fråga sig vilket värde det har. Duchamp är förebildlig för en hel tradition och att föreställa sig att denna tradition (konceptuellt inriktad konst) skulle vara en misstag är inte sannolikt.
Den viktiga distinktionen mellan underhållning och estetiskt värde skapas av Kant. Det är därifrån vi har skillnaden mellan det högre och lägre estetiska värdet. Här förändras hela idén om skönheten eftersom Kants psykologi om förmågorna gör det möjligt att få en glimt av världens harmoni. I det följande blir den våldsamt förstärkt och ger oss det moderna konstbegreppet. Underhållning uppfyller inte kravet på konst oavsett vilken inriktning man representerar. Försöker konst vara underhållande kommer den alltid att misslyckas eftersom den i grunden är alltför seriös. Per definition.
Gräver man sig tillbaka i historien får man däremot vara försiktig. Utnämnandet av konst (då enligt senare uppfattning) har ju skett i parti och minut och där görs inga väsentliga distinktioner mellan konst gentemot undrhållning och design.
”Estetiska uttryck” är en term som kan tänjas dit man önskar. Om konsten blandar sig in i religionen har vi den enkla frågan vilket som den är mest. Du vet hur det gick med Matisse och kapellet i Vence, det blev mer Matisse än kapell.
När du skriver poeterna/konstnärerna så är du igen ute på sliriga vägar. Poeterna har en starkare position och förknippas inte – som vi numera gör helt naturligt – med målare och skulptörer. Jag vet att det är svårt, men helt uppenbart blir konsten något annat när den blir en gruppering samtidigt som en bestämd teknik inte anses nödvändig. Letar man efter grupperingar av konster (och det är alltså alla möjliga göromål) får man inte något som liknar det vi har genom det moderna konstbegreppet.
P1:s vetenskapsradion har förresten nyligen tagit upp frågan om konstens biologiska ursprung från ett mer renodlat evolutionsbiologiskt perspektiv: http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=406&Nyheter=1&artikel=3015360
Bland annat så talar i detta program Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap i Uppsala, om vad det evolutionsbiologiska perspektivet kan tillföra.
Jacob C. Tack för radiotipset. Så länge man ser konst varje gång man ser ett dekorerat eller bildliknande föremål kan man få fram vad som helst. Den stora frågan är var Konsten kom in någonstans. Mitt bud på det äldsta konstverket är, och då är jag väldigt generös, omkring 1820.
Pingback: Konsten som universellt mänskligt fenomen