Johan Lundberg har nu deklarerat att hans personliga kvalitetskriterier är ”coolhet och sexighet”. Med detta infall ökar samförståndet mellan konstvärldens olika läger. Just dessa kriterier är gångbara oavsett var man befinner. Och Djurberg, som har diskuterats en del, har hon inte fått sin position för dessa egenskaper skull?
Nå, den svenska konstvärlden har sina läger. Självfallet de rättrådiga och innehavare av den symboliska makten, den internationella samtidens folk. Så modernisterna som är en något heterogen grupp men som brukar sätta måleriets återkomst högst på önskelistan. Språkröret är framför allt nätsajten Omkonst. Retrogardisterna är en liten församling men har för närvarande skapat sig en viss aktualitet. Givetvis är Axess deras främsta uppbackningsorgan.
I senaste numret, sommarnumret, av Paletten diskuteras återigen konstkritiken. En hel del av artiklarna är verkligen läsvärda så jag rekommenderar den till alla konstintresserade. För säkerhets skull har jag själv läst den två gånger. Jag skall inte här gå in på detta ämne på annat sätt än att hämta en notis från Dan Jönssons bidrag: Globaliseringen skymmer kvaliteten.
Visst är det så – på sätt och vis – att globaliseringen står i vägen för konsten. För främst måste konsten visa upp att den är global och när den är det blir det ett stort utbud där mycket kan hävdas som kvalitet. Se så globala vi är överallt!
Men om Dan Jönsson bekymrar sig för hur han skall finna utrymme för konstens kvalitet har lösningen redan uppenbarat sig på ett lika dystert som övertygande sätt. Först skall dock påpekas att känslan för konstens kvalitet, alltså kvalitet i själva konsten och inte runt omkring, förenar alla de nyss uppräknande lägren: Kvalitet skall finnas i konstobjektet.
Den inkommande lösningen är lika avskyvärd för samtliga. Eftersom spridningen av konsten nått ett sådant omfång att det ena inte kan skiljas från det andra och då alla har blivit utbytbara mot andra väntande kandidater, då kom artfacts. Kan man inte fånga kvaliteten i verken kan man sätta kvalitetsstämpel på dem som väljer. Modernister och retrogardister håller nog inte med om detta men deras problem är att vinna erkännande för sina kvalitetsuppfattningar – vilket tyvärr också måste bekräftas av artfacts.
Artfacts är som sagt avskytt. Inga svenska konstkritiker nämner detta forum. Det är nog så att de fortsatt drömmer om att finna en kvalitet i sig i konsten. Och se hur nära man står de mera traditionella delarna av konstvärlden! Samtidigt är inte någon kvalitetsmarkering effektivare. Kvalitet finns endast då den är bekräftad. Självklart är också att den redan genomförda kvalitetssäkringen av de väljande helt okontroversiellt är acceptabel.
Det man har att sätta emot artfacts är inte alltför imponerande utan torde kunna kallas för förhoppningar. Den symboliska maktens företrädare skulle kunna räkna upp ett antal politiska och sociala aspekter som alla är korrekta och förebildliga. Det har också tillkommit att en ny förpackning garanterar dem dessutom att vara ”cool and sexy”. Modernisternas uppfattning handlar om klurigheter med formerna där känslorna småputtrar. Retrogardisterna håller styvnackat på de figurativa teknikernas välsignelse och räds inte det patetiska, enfaldiga eller banala.
Men ingen av dem kommer i närheten av artfacts: Den lika obönhörliga som rättvisa kvalitetsbedömaren.
”Konsten är lång, livet kort”, ja ni har hört den förut. Inte ens denna lilla sentens får konsten behålla. Uttryckets ursprungliga betydelse är att den medicinska vetenskapen är så komplicerad att inte ens ett helt liv räcker till för att behärska den.
