Del 805: Kvaliteten ”Sexy”

Vad innebär kvaliteten ”sexy” som har dykt upp i diskussionerna? Det traditionella exemplet är när man jämför Lawrence Weiner med Joseph Kosuth. Av dessa två textbaserade konceptualister av den gamla skolan är Weiner den som är mest sexig. Det fladdrar lite mer, är lite mindre strävt teoretiskt och diskursivt. Sådant ger resultat i bedömningen. Artfacts ger Weiner plats 26 medan Kosuth hamnar på 186:e plats. Sexighet lönar sig.

En helt annan sak. Här är en trailer från en dokumentärfilm i vilken jag deltar tillsammans med Luis Ortega: Film.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 3 kommentarer

Del 804: Cool och sexig, globaliseringen skymmer kvalitet

Johan Lundberg har nu deklarerat att hans personliga kvalitetskriterier är ”coolhet och sexighet”. Med detta infall ökar samförståndet mellan konstvärldens olika läger. Just dessa kriterier är gångbara oavsett var man befinner. Och Djurberg, som har diskuterats en del, har hon inte fått sin position för dessa egenskaper skull?

Nå, den svenska konstvärlden har sina läger. Självfallet de rättrådiga och innehavare av den symboliska makten, den internationella samtidens folk. Så modernisterna som är en något heterogen grupp men som brukar sätta måleriets återkomst högst på önskelistan. Språkröret är framför allt nätsajten Omkonst. Retrogardisterna är en liten församling men har för närvarande skapat sig en viss aktualitet. Givetvis är Axess deras främsta uppbackningsorgan.

I senaste numret, sommarnumret, av Paletten diskuteras återigen konstkritiken. En hel del av artiklarna är verkligen läsvärda så jag rekommenderar den till alla konstintresserade. För säkerhets skull har jag själv läst den två gånger. Jag skall inte här gå in på detta ämne på annat sätt än att hämta en notis från Dan Jönssons bidrag: Globaliseringen skymmer kvaliteten.

Visst är det så – på sätt och vis – att globaliseringen står i vägen för konsten. För främst måste konsten visa upp att den är global och när den är det blir det ett stort utbud där mycket kan hävdas som kvalitet. Se så globala vi är överallt!
Men om Dan Jönsson bekymrar sig för hur han skall finna utrymme för konstens kvalitet har lösningen redan uppenbarat sig på ett lika dystert som övertygande sätt. Först skall dock påpekas att känslan för konstens kvalitet, alltså kvalitet i själva konsten och inte runt omkring, förenar alla de nyss uppräknande lägren: Kvalitet skall finnas i konstobjektet.

Den inkommande lösningen är lika avskyvärd för samtliga. Eftersom spridningen av konsten nått ett sådant omfång att det ena inte kan skiljas från det andra och då alla har blivit utbytbara mot andra väntande kandidater, då kom artfacts. Kan man inte fånga kvaliteten i verken kan man sätta kvalitetsstämpel på dem som väljer. Modernister och retrogardister håller nog inte med om detta men deras problem är att vinna erkännande för sina kvalitetsuppfattningar – vilket tyvärr också måste bekräftas av artfacts.

Artfacts är som sagt avskytt. Inga svenska konstkritiker nämner detta forum. Det är nog så att de fortsatt drömmer om att finna en kvalitet i sig i konsten. Och se hur nära man står de mera traditionella delarna av konstvärlden! Samtidigt är inte någon kvalitetsmarkering effektivare. Kvalitet finns endast då den är bekräftad. Självklart är också att den redan genomförda kvalitetssäkringen av de väljande helt okontroversiellt är acceptabel.

Det man har att sätta emot artfacts är inte alltför imponerande utan torde kunna kallas för förhoppningar. Den symboliska maktens företrädare skulle kunna räkna upp ett antal politiska och sociala aspekter som alla är korrekta och förebildliga. Det har också tillkommit att en ny förpackning garanterar dem dessutom att vara ”cool and sexy”. Modernisternas uppfattning handlar om klurigheter med formerna där känslorna småputtrar. Retrogardisterna håller styvnackat på de figurativa teknikernas välsignelse och räds inte det patetiska, enfaldiga eller banala.

Men ingen av dem kommer i närheten av artfacts: Den lika obönhörliga som rättvisa kvalitetsbedömaren.

”Konsten är lång, livet kort”, ja ni har hört den förut. Inte ens denna lilla sentens får konsten behålla. Uttryckets ursprungliga betydelse är att den medicinska vetenskapen är så komplicerad att inte ens ett helt liv räcker till för att behärska den.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 28 kommentarer

Del 803: Kvaliteten medhårs

Ett meningsutbyte mellan Johan Lundberg och signaturen 12.24 lämnar några intressanta synpunkter på kvalitetsbegreppet. Lundberg skriver:

”Natalie Djurberg går inte att anklaga för att ha ett enkelt politiskt socialt budskap men att hon höjs till skyarna visar knappast på ngn som helst vidsynthet i konstkretsar utan hon faller ju väldigt väl in i de trender som har rått sedan 60-talet: alla figurer ska se crazy ut, utforskande (= halvtaffligt tekniskt kunnande) utforskande av ”nya medier”, utforskande av ”dolda sidor” (=våld, sexualitet). Jag har väldigt svårt förstå på vilka grunder man kan argumentera för att hon är en bättre ”konstnär” än, låt oss säga Tim Burton. Eller jag förstår att man då argumenterar för att han inte värjer för det banala och sentimentala, men då undrar jag varför banalitet och sentimentalitet till varje pris ska undvikas i konsten idag. Stor konst har aldrig räds det banala och sentimentala.”

Att anklaga Djurberg för bristande teknik är komplicerat. Hennes installation hanterar ett antal tekniker och man kan undra om det skulle vara fel på hennes arbete med lera, klippningen av videon, brister i installationsskulpturerna eller om musiken inte höll måttet. Och om det vore så att hon ytterligare förfinade sina tekniker skulle det då bli ett bättre projekt? Jag har svårt att tro det.

För att banalitet och sentimentalitet skall fungera i en högdiskursmiljö måste värdet av dem inverteras. Popkonsten och minimalismen visade banaliteter men i ett nytt sammanhang. Sentimentalitet innebär att man vänder sig till det välkända och önskade för att få bekräftelse. Stor konst kommer aldrig ifrån att dessa företeelser är en seglats mellan Skylla och Karybdis.

Signaturen 12.24 menar att ”Tim Burton smeker medhårs, det gör inte Djurberg”. Och Lundberg replikerar: ”Min poäng är just den motsatta – att Djurberg i allra högsta grad smeker medhårs – just genom att hon ger EXAKT det som konstpubliken förväntar sig få sig till dels…”

Tim Burton är filmare och han har en bred publik. Hans position i konstvärlden är marginell. På så sätt kan man förstå att 12.24 har rätt. Man förväntar sig inte att Djurberg skall vara lika publikanpassad. Vi kommer med största sannolikhet inte att få se någon Djurbergfilm i TV på bästa sändningstid. De hör hemma i konstvärlden.

Men inom ramen för själva konstvärlden har Lundberg rätt för sig. Djurberg möter inget motstånd, det handlar inte om något överskridande. Under sin karriär har hon haft kritikerna med sig. Den förnyelse som hon representerar är en aspektförskjutning från den uttalade socialkritiken till den inlindade.

Kvalitetsfrågan är givetvis komplicerad. Kvalitet måste bekräftas av konstvärlden. Den fastlagda ordningen för genuin kvalitet brukar vara att först skall konstvärlden avvisa eller åtminstone ställa sig tveksam till något för att senare ändra uppfattning.

burton-vinc-mind.JPG
Tim Burton: Vincent 1982

djurbert-the-experiment-09.jpg
Nathalie Djurberg: The Experiment 2009

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 10 kommentarer