Håkan Sandell har sina dubier om den här bloggens uppgift:
”Men tänk om denna site konstruerats f att skänka hans verk teoretisk legitimitet, då har man kanske också lurats in i ett konceptkonstverk, där vart (mot)inlägg får det att växa?”
Nej, jag har svårt att se något växande konceptkonstverk. I regel håller jag mina egna arbeten på avstånd. Undantag finns, när rondellhundarna snurrade var det rimligt att en del av den diskussionen (och utvecklingen av projektet) ägde rum här. Annars är bloggens främsta uppgift att skapa en bild av vad som sker i samtidskonsten. Jag arbetar ständigt med en sådan kartläggning och ser gärna att fenomenet diskuteras. Säkert är det Håkan Sandell bekant att jag ses som en något suspekt figur i samtidskonstvärlden, understundom har benämningen ”konstvärldens kuf” använts. Debatten kring retrogardismen är knappast något som ökar någon legitimitet i det avseendet. Johan Lundberg skriver att konstvärldens företrädare inte är benägna till någon diskussion. Så är det ju (med undantag av Anna Brodow Inzaina) – varför skulle de ge sig in i ett fält som inte har något större anseende?
Sandell, i sin typiskt aggressiva stil, har fortsatt en liten tråd om konstens visionärer. ”…Nerdrum också är en visionär, av format, som i vilken epok som helst Förr eller kanske Senare hade nått ett igenkännande (vad nu sedan det igenkännandet kan vara värt, en visionärs ”tid” kommer aldrig utan lever kvar i det oinfriade).”
I vår vidare replikväxling fortsätter han:
”Inte en oinfriad visionär, Vilks, en visionärs oinfriade ”tid”, du som var så stolt över filosofiska distinktioner; kom någonsin van Goghs ”tid” (hans hopp, hans ideal)?, alltså: kom Gauguins tid med hans popularitet? (Nej.)”
Visionärer har blivit sällsynta i konsten. Men man kan förstå varför. Deras tid kom aldrig. Och det skall vi nog vara glada för. Visionären brukar se saker stort och tänka sig att det skulle ha något med samhället att göra. Konstvisionärer gör sig bäst i konstvärlden och där får de nöja sig med att bli populära eller att företräda den symboliska makten (vilket skedde med van Gogh och Gauguin) – fast kanske inte på det sätt de hade tänkt sig.
När konsten samlar sig till försöket att genomföra en stor vision blir det inte mycket bättre. Bauhausrörelsen gick stort in för en vision om hela samhällets omgestaltning. Erkännandet kom så efter hand från konstvärlden. I den andra världen dök t ex det svenska miljonprogrammet upp vilket nu har hamnat i sitt rivningsstadium.
J ska rätta mig själv; van Goghs tid kom aldrig, Gauguins tid kom i ngn mån.
H. S.
Visionärer som den samtida arkitekturteoretikern Leon Krier behövs.
Den ”stora visionen”, som i fallet visionären Krier, siktar inte mot att förverkliga ett perfektionssaligt kulisssamhälle, till skillnad från utopisten Niemeyer. (Jämför Poundbury med Brasilia.)
Krier bär på visionen om en humanistiskt angelägnare arkitektur, för att samhällsborgaren ska trivas och kulturen frodas.
Högaktningsfullt – Christopher
Visionärer som den samtida arkitekturteoretikern Leon Krier behövs.
Den ”stora visionen”, som i fallet visionären Krier, siktar inte mot att förverkliga ett perfektionssaligt kulisssamhälle, till skillnad från utopisten Niemeyer. (Jämför Poundbury med Brasilia.)
Krier bär på visionen om en humanistiskt angelägnare arkitektur, för att samhällsborgaren ska trivas och kulturen frodas. Hans tid kommer.
Högaktningsfullt – Christopher
Jag har lite svårt att från ett historiskt perspektiv se att det teoretiskt filosofiska ramverket skulle vara det viktiga i ett konstnärskap. Om man nu inte med diskurs menar en konsekvent estetik, men i så fall präglas ju varenda konstnärskap av ett teoretiskt filsofiskt ramverk, varför termen blir meningslös att använda. Nej, med en konsekvent och imponerande vetenskapligt teoretisk filosofisk underbyggnad måste rimligtvis menas ungefär det som Zola använde. Baserad på dåtida vetenskap och filosofisk diskurs lyckades han föra det samtida vetenskapliga tänkandet vidare genom att närma det till den estetiska verksamheten. Samtiden var imponerad av det konsekventa och vederhäftiga i hans bygge.
Men hur kommer vi idag ihåg Zola? I den mån som man imponeras av hans konstnärskap så är det, menar jag, på grind av att han vid närmare eftertanke visade sig avvika väsentligt från den vetenskapligt filosofiska diskurs som han ansåg var själva kärnan i författarskapet. En diskurs som idag framstår som pinsamt förlegad.
Kort sagt: Zola baserade sina romaner på den tidens psykologi, där människorna uppfattades som rätt mekaniska produkter av arv och miljö, utifrån ett i Zolas fall rätt mekaniskt schematiskt – men icke desto mindre vetenskapligt vederhäftigt – tänkande. När man i modern tid har undersökt Zolas romaner så visar det sig att han mot sin intention avvek från detta schema, vilket var orsaken till att vi idag uppfattar karaktärerna i hans romaner som levande och inte som mekaniska nickedockor.
Se där faran med att sätta sin tillit för mkt på diskurser och teoretiska ramverk! Eller om man så vill: se där vikten av att inte stirra sig blind på samtidens bedömning av det konsekventa och vederhäftiga i det teoretiskt filosofiska ramverket.
Kul att se Andrew Wyeth nämnas i dessa spalter, en konstnär jag älskar. I Wikipedia finns en bild av honom tillsammans med G W Bush (!) vid en ceremoni där W just tagit emot en medalj (!) – Nä, Wyeth blir nog aldrig en konstnär för vänstern.
Min fanatiska renhet kan aldrig tillåta mig att ingå en kulturpolitisk kohandel, tilläggas bör likväl att min aggressiva stil som Vilks benämner det ingalunda har sin grund i ngtslags aversion mot t ex hans Nimis-verk, tvärtom, som (avflyttad) skåning brukade j följa hans kontroverser med myndigheterna över byggena med sympati, en road iver. Det är som det var m Ola Billgren, sympatin hade kanske stått sig hade j bara kommit i kontakt m endast verken. Tilläggas kan att herr Nerdrum ej heller är uteslutande charm.
Kvarstår gör att det finns kvaliteter i Odd Nerdrums bilder vilka för Vilks egna uttrycksmedel är onåbara och ouppnåbara. Liksom det hos Baudelaire finns kvaliteter som var onåbara för Zola – J. Lundberg håller säkert med. Detta något som Robert Graves med ett uttryck lånat från Hopkins kallat att ”det får håren att resa sig på armen”. Just detta går inte att känna inför Nimis, vågar j hävda. (Mitt intryck är i tillägg att detta något j talar om här kan DN:s Kempe och SvD:s Brodow – Nerdrum obeaktad – fint leva utan i sina liv. Det gör oss olika till kulturell identitet och mentalitet – sensibilitet?) Vilks kan aldrig förlåta mig denna synpunkt – det är ju också mer än en synpunkt. Medan j å min sida inte ärligen kan ge upp den. Därav antagonismen.
H. S.
Lars, apropå Bauhaus visionära ambitioner: Jag vill erinra mig ett radioprogram från P1:s kulturredaktion för inte så länge sedan. Det kan iofs ha varit en repris. Men det skildrade hur Mats Arvidsson och ngn kollega (Carsten Thurfjell?) gick runt andäktigt i Dessau för att undersöka i vilken mån som de kunde undfå en fläkt av Bauhausvisionen. För ett par år sedan kunde man höra samma radarpar gå runt i Léon Kriers Poundbury, då med en helt annan kritisk blick för diverse problem med en dylik ”vision”. Ja det var i princip några kosmetiska lovord på samma sätt som reportaget från Dessau rymde några kosmetiska kritiska synpunkter.
Så: visioner kan naturligtvis vara av olika slag: vissa visioner skapar mardrömmar, som de svenska miljonprogramsområdena, medan andra visioner åsyftar att skapa mer humanistiskt inriktade miljöer.
Det konstiga är den konsensus som råder i det svenska konstklimatet om att Bauhaus visioner var fina medan Kriers var / är problematiska. Och att varje försök att etablera motbilder till den andäktighet med vilken Bauhausrörelsen och dess epigoner behandlas alltid i sin tur bemöts med enhetlig skepsis från mediernas och kulturetablissemangets sida.
Och Håkan: ja visst är Baudelaire större än Zola. Baudelaire hade givetvis aldrig kunnat framkalla rysningar om hans konstnärskap hade varit baserad på den sorts, för samtidens bedömare ytterst skarpsinniga, diskurs som låg under Zolas författarskap. En annan stor författare, Dostojevskij, den kanske största av dem alla, var tveklöst en stor visionär men lämnade onekligen en hel del att önska om vi ser till diskursen.
Johan. Rätt enkelt att förstå varför reaktionerna skiljer sig inför Bauhaus respektive Krier. Bauhaus är innovativt och utmanande, skall ge oss det vi inte förväntar men som vi ”borde” tycka om. Kriers arkitektur är snäll och bekräftar det befintliga. Ett välkänt konstkriterium.
I en trängre värld, som konstvärlden, är det här inte någon stor sak eftersom den trängre världen ägnar sig åt experiment som inte drabbar tredje person. När allmänbrukaren kommer in i bilden är det igen det här med konsten och samhället.
Johan. Du skriver: ”Jag har lite svårt att från ett historiskt perspektiv se att det teoretiskt filosofiska ramverket skulle vara det viktiga i ett konstnärskap. ”
Jag tror dig inte. Du är säkert medveten om att man t ex kan använda postkolonial filosofi som ramverk för ett konstnärskap. Yinka Shonibare och William Kentridge t ex.
Lars, jag förstår inte på vilket sätt dessa konstnärskap skulle visa på att ett filosofiskt vetenskapligt ramverk skulle vara överlevnadsmässigt. Det måste ju tiden utvisa…
Min poäng är att vetenspapliga teorier tenderar att göra att konstverken åldras påfallande snabbt, nämligen i samma hastighet som de vetenskapliga teorierna. Konst som görs med utgångspunkt i feministiska och postkoloniala teorier kommer att om 30 år te sig lika föråldrad som vi idag upplever konst som en gång baserades på rasbilogiska eller darwinistiska teorier. Visst finns det undantag – som Dantes Den Gudomliga Komedin – ja det är väl det enda lyckade exempel som jag kommer på så här på rak arm… Lucretius är ju redan det mer problematiskt… Sedan kan man naturligtvs både i bildkonst och litteratur peka på diverse allegoriska framställningar, men där finns trots allt oftast en transcendental nivå som gör att verket tenderar att liksom bryta sig ut ur det teoretiska ramverket, och syfta till ngt högre än att blott bli en gestaltning av den sorts enkelspåriga och platta politiskt materialistiska teorier som det handlar om nutidskonsten.
Johan. Relationen mellan teori och praktik i konsten säger att du skall icke illustrera. Konstnärerna kan förhålla sig fritt till sitt filosofiska ramverk. William Kentridge har väl gjort detta och även t ex Isaac Julien. Och på den feministiska sidan har vi Judy Chicagos Dinnertable från 70-talet som har klarat sig ett bra tag, liksom Valie Export.
Johan. Bra att du åter tar upp det föga övertygande i Vilks föreställning att det skulle vara den teoretiska kringdiskursen som gör konsten. Just Zola är ett utmärkt exempel. Det illustrerar tydligt att något vi uppfattar som konstnärlig kvalitet faktiskt kom in på trots av teorin.
Överhuvudtaget kan jag tänka att en jämförelse med olika definitioner av litteraturbegreppet och litterära kvalitet här skulle kunna vara fruktbar. Det för kanske lite långt att gå in alltför mycket på detta här, och det skall sägas att jag (trots att jag är litteraturvetare) ärligt talat tycker att en hel del litteraturteori är ganska tvivelaktig. Men det är väl ändå långt ifrån någon självklarhet för litteraturvetare generellt, att det språkliga materialets form skulle vara totalt irrelevant för litteraturbegreppet (här i betydelsen ordkonst). Observera, att vad jag påstår är, att den språkliga formen (som rör sig på flera nivåer: fonetisk, inkl rytm, begreppslig, narratologisk) ÄR RELEVANT, inte att det inte finns andra saker som också spelar in. Visserligen har det visat sig svårt att peka ut exakt vad detta är (det är förresten vanligt att humanvetenskapliga begrepp är sådana), men man kan lära sig mycket på vägen.
Jag kanske ska tillägga att jag vet att man i princip kan ta vilken text som helst och påstå: ”detta är poesi” och utvinna en effekt härav, samt att det finns människor som ägnar sig åt sådant. Och omvänt kan litteraturvetare ge sig på att analysera ickelitterära texter med litteraturvetenskapliga metoder. Men det är ändå inte mitt intryck att litteraturvetare generellt anser att det är meningslöst att tala om att vissa texter är mer litterära än andra på grundval av deras inre egenskaper, även om det ibland kan vara problematiskt.
Jag vet också att den moderna betydelsen av ”litteratur” som ”ordkonst” inte var gängse före 1800-talet. Samtidigt går det inte utan vidare att påstå att den tidens människor inte skapade ordkonstverk eller inte skulle fatta ett smack av vad det är vi menar med litteratur idag. Teoritiserande kring poetik, verslära och olika genrer har existerat sedan antiken (redan Platon och Aristoteles berör ju en hel del sådant som exempelvis genreteoretiker och narratologer sysslar med idag).
För övrigt så tänkte jag på att Aristoteles talar ju i sin poetik om den tidens – ja, jag skulle kalla det litteratur, ordkonstverk – särskilt tragedin. Man måste nog säga att Aristoteles presterade högdiskurs och att det handlade om ”viktiga saker, existentiella saker”. Så om man bortser från att Aristoteles (och många andra som skrivit om poetik genom åren) inte tillhör Vilks favoritfilosoflinje (?) från de tyska romantikerna till nutida kontinentalfilosofi, så tycker jag nog att t.ex. det grekiska dramat borde vara nära att kvalificera som konst, och detta redan utifrån dåtidens perspektiv kvalificera som konst, även om man inte kallade det ”konst” då.
Jag överlämnar åt er andra att avgöra om min jämförelse är givande.
Jacob, Ja det är verkligen många parametrar att räkna med här, men idag skrevs det ju på Newsmill om att Selma Lagerlöf stödde rasbilogisk forskning. So What? Gör detta henne till nazist? Ja nåt sånt tyckte sig väl skribenten vara på spåret. Men detta var ju före nazismen, då just rasbilogi var teorin på modet.
Vetenskapsutvecklingen gör att teorierna avlöser varandra i snabbare och snabbare takt. I synnerhet inom humanvetenskaperna får man räkna med en hel del spekulativa teorier vilka avlöser varandra cykliskt snarare än leder framåt, evolutionistiskt.
Som tur var så var inte dagens konstteorier inne på Selmas tid. I så fall hade sannolikt hennes böcker varit oläsbara idag.
Dessvärre har man väl just genom feminism och postkolonialism i allt högre grad avlägsnat från formella aspekter i litteraturforskningen och försöker istället sig på ideologiska tolkningar av författarskapen, vilket just i nämnda Lagerlöfs fall har lett fram till att man velat se henne (och en mängd andra kvinnliga författare från äldre tider) som förkunnande att kön är en konstruktion – det vill säga man ser det som sin uppgift att som forskare visa att konstnärerna minsann levde upp till den ideologi som idag förkunnas på DN:s kultursida. Annars är de väl värdelösa?
När man ser konstnärer som de norska figurativa som (de nyromantiska iaf) struntar fullkomligt i vilka idéer som är up to date idag, så reagerar man som Stahre i AB och utbrister att deras motiv är konstiga och dåliga därför att de just pekar bakåt, bort från nutiden.
Dock undrar man ju vad Stahre tycker om Sagan om ringen eller om andra författare som ligger nära Fantasygenen, som just Selma Lagerlöfs… Som jag ser det är det just i aviklelserna från samtidens modeteorier som konstnärer höjer sig över medemåttigheten och skapar ngt som står ut och som står sig över lite längre tidsspann…
Pingback: Figurationer-debatten, 101 « Nya Babylon