Också Nils Forsberg i Expressen har dragit ett strå till den figurativa debatten. Ja, vad skall man skriva om, det är ont om debatter. I Sverige har vi haft två i år. Odelldebatten och figurationsdebatten. Ingen av dem har i någon högre grad entusiasmerat konstvärldens representanter. Det är lätt att förstå, nivån räcker inte till. I den samtida konstvärlden finns inga debatter att tala om. Venedigbiennalen och för den delen också alla andra biennaler har passerat utan att producera någon debatt. Det verkar omöjligt att få igång något.
Yngve Rådberg skriver i en kommentar att ”Diskussionen mellan retrogardet och Lars Vilks är egendomlig av den anledningen att det egentligen inte finns någon motsättning mellan dem. Motståndare är snarare de institutioner, typ Moderna, IASPIS, Paletten, vad vet jag, som okommenterat utesluter de flesta aspirerande konstnärer ur gemenskapen.”
Som jag brukar säga är institutioner av ovannämnda slag främst till för att skapa den hyperviktiga men föga upphetsande standardkonsten. Det kan emellanåt vara annorlunda när förändringar i konsten skapar ett osäkert läge om vad som skall vara eller kandidera till ny standard. Just nu har vi inget sådant utan får snällt vänta ännu en liten tid. Emellertid saknas det inte anordnade debatter och en sådan av visst intresse ägde rum i förra månaden på Drawing Center i New York. Huvudfigur var naturligtvis Boris Groys som alltmer växer fram som den mest slagfärdige kritikern som konstvärlden kan visa upp. Debattens titel ”The Power of Art” är tagen från hans essäbok från i fjor. Ett av Groys älskade tema är att tala om att det inte längre finns någon publik. Han kombinerar detta med en annan huvudtanke om att Gud är död – Guds död innebär för honom att konsten förlorar sin transcendens. Bloggskrivandet kommenterade han också: De är skrivna för Gud – som alltså är död.
Utfall mot curatorerna var ett annat talartema där bland annat Birnbaum något förlöjligades. Från svenskt håll deltog Sven-Olov Wallenstein med en akademisk föreläsning om uppfinnandet av estetiken. Ja, det handlar om senaste numret av tidskriften Site, om Husserl och hans tanke om släktskapet mellan fenomenologi och konst. Men vår Walle skall också ha bidragit med historier om Zizek. För den som vill fördjupa sig finns mer här.
Ingen dager synes än. En sak till har jag som nog kan vara intressant. Roberto Cuoghi är en uppåtgående konstnär som fick hedersomnämnande i Venedig. Han är mest känd för ett projekt som inte är konst men som ändå kommenteras i praktiskt taget alla recensioner. Som 25-årig beslöt han att förvandla sig till sin 60-årige fader. Han ökade våldsamt i vikt och lade sig till med hans livsstil och gester. Blir det ett konstverk trots att konstnären själv säger att han gjorde det av personliga skäl. Han har heller aldrig presenterat det i konstsammanhang. I Ladoniabiennalen är dock, som ni själv kan konstatera, allt möjligt.
