Del 820: Debatter, standard och Roberto Cuoghi

Också Nils Forsberg i Expressen har dragit ett strå till den figurativa debatten. Ja, vad skall man skriva om, det är ont om debatter. I Sverige har vi haft två i år. Odelldebatten och figurationsdebatten. Ingen av dem har i någon högre grad entusiasmerat konstvärldens representanter. Det är lätt att förstå, nivån räcker inte till. I den samtida konstvärlden finns inga debatter att tala om. Venedigbiennalen och för den delen också alla andra biennaler har passerat utan att producera någon debatt. Det verkar omöjligt att få igång något.

Yngve Rådberg skriver i en kommentar att ”Diskussionen mellan retrogardet och Lars Vilks är egendomlig av den anledningen att det egentligen inte finns någon motsättning mellan dem. Motståndare är snarare de institutioner, typ Moderna, IASPIS, Paletten, vad vet jag, som okommenterat utesluter de flesta aspirerande konstnärer ur gemenskapen.”

Som jag brukar säga är institutioner av ovannämnda slag främst till för att skapa den hyperviktiga men föga upphetsande standardkonsten. Det kan emellanåt vara annorlunda när förändringar i konsten skapar ett osäkert läge om vad som skall vara eller kandidera till ny standard. Just nu har vi inget sådant utan får snällt vänta ännu en liten tid. Emellertid saknas det inte anordnade debatter och en sådan av visst intresse ägde rum i förra månaden på Drawing Center i New York. Huvudfigur var naturligtvis Boris Groys som alltmer växer fram som den mest slagfärdige kritikern som konstvärlden kan visa upp. Debattens titel ”The Power of Art” är tagen från hans essäbok från i fjor. Ett av Groys älskade tema är att tala om att det inte längre finns någon publik. Han kombinerar detta med en annan huvudtanke om att Gud är död – Guds död innebär för honom att konsten förlorar sin transcendens. Bloggskrivandet kommenterade han också: De är skrivna för Gud – som alltså är död.

Utfall mot curatorerna var ett annat talartema där bland annat Birnbaum något förlöjligades. Från svenskt håll deltog Sven-Olov Wallenstein med en akademisk föreläsning om uppfinnandet av estetiken. Ja, det handlar om senaste numret av tidskriften Site, om Husserl och hans tanke om släktskapet mellan fenomenologi och konst. Men vår Walle skall också ha bidragit med historier om Zizek. För den som vill fördjupa sig finns mer här.

Ingen dager synes än. En sak till har jag som nog kan vara intressant. Roberto Cuoghi är en uppåtgående konstnär som fick hedersomnämnande i Venedig. Han är mest känd för ett projekt som inte är konst men som ändå kommenteras i praktiskt taget alla recensioner. Som 25-årig beslöt han att förvandla sig till sin 60-årige fader. Han ökade våldsamt i vikt och lade sig till med hans livsstil och gester. Blir det ett konstverk trots att konstnären själv säger att han gjorde det av personliga skäl. Han har heller aldrig presenterat det i konstsammanhang. I Ladoniabiennalen är dock, som ni själv kan konstatera, allt möjligt.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

21 svar på Del 820: Debatter, standard och Roberto Cuoghi

  1. Runa G skriver:

    Hej Lasse Vilks!

    Fråga från Gotiska Klubben: Varför kommenterar du inte bråket mellan Sverige och Israel. Tycker du inte den påmminner lite om både din rondellstrid JPs Muhammedstrid härom året?

    Vänligen Runa G, allmänreporter, 18 år

  2. sas skriver:

    “Sven-Olof Wallenstein”

    Han stavar det Olov.

  3. Lars skriver:

    Runa G. Det är bara alltför förutsägbart. Samma gamla visa. Rondellhundsmotståndarna blir i detta fall uttalade försvarare av yttrandefriheten. Suckom.

  4. Lars skriver:

    sas. Tack för rättelsen, jag borde veta bättre.

  5. Nemokrati skriver:

    Onekligen en intressant form av empati och ’embodiment’ att anta sin faders gestalt redan vid så unga år – ett slags föregripande av en vanlig kommande utveckling – skall man se det som en form av arrangerad superrealism eller kanske tvärtom experimentell försoningsprocess med terapeutiskt inslag.

    Det skulle varit roligt att kanske ta del av någon intervju av konstnären i denna fas – finns det nån länk där han visar hur han talar och går.

  6. Lars skriver:

    Nemokrati. Såvitt jag vet finns det inte något dokumentärt material utöver bilder. Projektet var alltså enligt Cuoghi inte något konstprojekt, men har blivit det som fascinerat kritikerna mest.

  7. Johan Lundberg skriver:

    Tll Yngve Rådberg vill jag påpeka att Lars Vilks skriver i nästa nummer av Axess, och det av den enkla anledning att jag inte ser ngn extremt djup motsättning mellan hans infallsvinkel om Axess hållning i dessa frågor. Ifråga om smak är det ju stora skillnader men jag uppfattar ändå fienden som gemensam. Skillnaden består i att jag menar att maktkritik är möjlig medan Lars intar en mer defaitistisk attityd till makten. Han menar att den som har makten alltid har starka skäl för att ha makten, medan dem som står utanför makten är svaga estetiskt och filosofiskt, vilket bevisas av att de står utanför makten. Ett klassiskt cirkelresonemang. En filosof som Scruton är “svag” därför att han inte läses av djupingar som Nils Forsberg. Kvalitet definieras alltså genomgående i termer av maktposition. Det är naturligtvis inte en uppfattning som jag delar. Jag menar att Shakespeare var en lika stor dramatiker före romantiken som efter.

  8. Nemokrati skriver:

    Johan, vad skulle den “gemensamma fienden” då heta – enligt ditt förmendande? Och Lars, är det verkligen så du ser det – att makten innehas av den som bäst förtjänar den eftersom de från makten utanförstående har dåliga argument, tänker dåligt och är klåpare, de är “svaga estetiskt eller filosofiskt” och saknar de rätta kontakterna, för så uppfattar jag Johans beskrivning av vad du menar i den här kommentaren. I så fall är det nog det mest kvalificerade skitsnack jag har hört.

  9. Nemokrati skriver:

    Maktföljsamt, vore att med en mild underdrift beskriva det.

  10. Lars skriver:

    Johan. Nu tar du väl i väl mycket. Jag har inte åsikten att den som har makten alltid har övertygande skäl att anföra. Men i fallet figurationen mot DIS framstår det som självklart att DIS har ett överlägset argumentationsläge. Scruton är en svag källa att hänvisa till, en traditonell estetiker som inte ens i den bemärkelsen är framträdande.

    När postmodernismen utmanade den symboliska makt som innehades av modernismen kunde man lägga fram en övertygande argumentation. Modernismen kom snabbt i underläge.

    DIS konstuppfattning är som jag ser det inte alltför imponerande. Den blandning av gammalt och nytt som man håller sig med (1 del traditionell estetik och 1 del institutionell teori) borde kunna sopas av banan. Men inte med det skrala alternativ som de figurativa kastar fram.

  11. Nemokrati skriver:

    Jag har aldrig fattat motsättningen mellan modernismen och postmodernismen – är det inte enskilda tänkares tankar som man ska väga snarare än strömningar – de är ju så oenhetliga och rymmer i sig själva alla tänkbara motsatser – både ideologiska och estetiska, vilket får utlöpare och blir synligt i förhållande till vilka krafter som sedan tenderar stödja respektive pol inom “strömningen”. Och så alla avvikelser därutöver.

    Sen är ju frågan om man ska se till formen eller innehållet – och korsvisa kombinationer däremellan – det blir brokigt och svårinpressat inom en och samma strömning.

  12. Nemokrati skriver:

    Anledningen till att filosofen Scruton är “svag” är kanske för att han har mossiga idéer eller är allmänt ärkereaktionär, har ni tänkt på det.

  13. Johan Lundberg skriver:

    Men jag fattar inte vilka estetiska filsofer som är så extremt fantastiska i dagsläget… Eller för 10-20 år sedan…

    Och postmodernismen gjorde aldrig upp med modernismen, anledningen till att postmodernismen lyckades vinna makt var att man aldrig genomförde ngt reellt paradigmskifte utan byggde vidare på vissa delar av den modernistiska konstuppfattningen, så att kontinuieten aldrig bröts. Man byggde vidare på modernistiska rörelser som dadaism och surrealism, men lyckades få anrättningen att framstå som ny och fräsch genom att påstå att dadaism och surrealism inte var modernistiska rörelser.. det var kanske ett smart retoriskt drag. Det verkar ju så, eftersom Cornell, Ravini, Vilks och Forsberg uppenbarligen inte har sett igenom det simpla korttricket,,,

  14. Nemokrati skriver:

    Det låter som Johan Lundberg hatar dadaism och surrealism. Jag tycker de är fantasifulla och roliga, banbrytande. Att lägga ägg i andras speglar är ju någonting som åtminstone kan leda till paradigmskifte beträffande självuppfattningen.

  15. Nemokrati skriver:

    Värre var det väl med futurismen.

  16. Nemokrati skriver:

    Och Mies van der Rohe.

  17. Nemokrati skriver:

    Självuppfattningen hos självbetraktaren menade jag ju då.

  18. Lars skriver:

    Johan. Det är sällan estetiska filosofer är extremt fantastiska. Men det är klart att Jacques Rancìere och Boris Groys spelar i en annan division än Scruton. Jag har svårt att förstå att man åtminstone inte byter ut honom mot Monroe C. Beardsley.

    Du är lite snabb i din historiska analys. Genom att du utnämner Dada och surrealism till “modernistiska rörelser” glider du undan att se på vilket innehåll de hade och vad detta kunde leda till. Nog gjorde man upp med modernismen men modernisterna kunde i många fall komma med på ett hörn genom att konceptualisera sina produkter.

  19. Johan Lundberg skriver:

    Nej jag hatar inte dada och surrealism, men de kändes nog mer fräscha på 20-talet än nu nästan 100 år senare. Redan med Halmstadgruppen gick det surrealistiska projektet på besvärande tomgång. Men det är väl som det alltid är i Sverige att man är typ 10-20 år för sent ute… och att det svenska kulturlivet har en särskild faibless för epigoner och epigoners epigoner. Torsten Andersson har ju skrivit bra om det där fenomenet…

  20. Nemokrati skriver:

    Fast jag kan på något sätt tycka att många av de där roliga idéerna blev överkörda av den totalitära reaktionen på 30-talet. På samma sätt kanske DIS kommer att bli det. På sina ställen låter det som post-Wagner är i antågande med förnyad kraft i brösttonerna. Det är krig och politik som har fördärvat vår jord.

  21. Pingback: Vems organ är vems? « Gotiska Klubben

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.