Jag skrev en artikel för Newsmill med anledning av Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Artikeln, som är spekulativ, handlar alltså om påstådd handel med organ för transplantationsändamål. Aftonbladet har sin välkända agenda och det är självklart att man utnyttjar varje möjlighet att göra ett påhopp på Israel. Men genom att framhäva den här artikeln som ett sensationellt avslöjande och göra en stor sak av den närmade man sig gränsen för antisemitisk ryktesspridning.
Kritiken mot den har varit kompakt och därmed kan man också säga att den har neutraliserats. Den kommer knappast att bidra till utbredningen av antisemitiska stämningar. Snarare får man tala om ett misslyckande, att redaktionen i det här fallet har satsat på fel häst. Intressant nog har deras vanliga stödjepelare som t ex Per Gahrton och Helle Klein försvarat den. Å andra sidan är detta precis vad man kan förvänta sig.
Mer hade det inte behövt bli om inte Israels regering gett sig in i spelet. De vill alltså ha ett officiellt avståndstagande från den svenska regeringen. Den svenska regeringen är inte helt främmande för ursäkter och ingrepp i det offentliga. Så skedde t ex under den danska karikatyrstriden. Men sedan dess har man lyckats med att hålla tand för tunga och följt linjen att inte blanda sig i. Min rondellhund ledde till en diplomatisk gest från Reinfeldts sida. Han bjöd in ambassadör från de muslimska länderna och muslimska organisationer för att förklara varför han inte kunde göra något. Den gesten visade sig effektiv.
Men det går knappast att bjuda in Israels representanter för att upplysa dem om demokratins förutsättningar.
Vidare blir utvecklingen med de hårdnackade israeliska kraven en ny vändning i saken. För nu blir det att ställa upp på Aftonbladets rätt att publicera. En svår nöt att knäcka för Aftonbladets inbitna kritiker.
Jag har fastnat för en kommentar från Yngve Rådberg. Hans skriver om konstens situation:
”Har man hamnat i en återvändsgränd måste man backa. Och frågan är om vi inte är i en sådan. Jag har haft den känslan ända sen 1900-talet tog slut, att konsten inte har någon väg ut ur estetiken som leder ’framåt’. Antingen gör man sig helt och hållet av med estetiken som bevekelsegrund (som Lars ofta påpekar hänger den fortfarande kvar halvt om halvt), men då raderas också konstens särskildhet; plötsligt finner den sig stående på samma fält som allting annat. Eller så hamnar man i limbo, ett mellanläge mellan himmel och helvete, varken det ena eller andra, där ribban för vad man kommer undan med sänks för varje omgång. Kanske är vi där nu.”
Det finns kanske andra möjligheter och en av dessa är under alla omständigheter utvecklad som stigande trend. Estetiken, om vi med den menar intryck genom form i vid bemärkelse, är varken nödvändig eller tillräcklig för att definiera dagens konst. Men den är nästan alltid verksam. I kritiken av modernismen skymtar den ständigt förbi, en blick in i den värld vars portar inte längre kan öppnas. Den tid då det var möjligt att bejaka det glada budskap som Lyotard talar om: att det estetiska är oändligt, att det kan varieras utan slut. Men i och med att man kan förstå det förlorar det sin tillräcklighet. Lyotard såg fortsättningen i det sublima men så blev det inte. Istället kom det sociala som nödvändigt kriterium (men inte tillräckligt).
För att dra fram kvalitetsaspekten i samtidskonsten kan man förmodligen ställa samman den estetiska och den sociala aspekten och lägga till några ytterligare: fragment, collage, ett påtagligt referens- och citatprogram. De är vad jag kan komma fram till när jag går genom Roberta Smiths recension av utställningen Phase Two på X Initiative i Chelsea. Klassisk mark! Augusti och septemberutställningarna i Chelsea har av tradition varit platsen för konstnärer som snart skall visa sig på allvar. Roberta Smith samlar sig till detta:
”…three young artists who work in film, performance, sound and other time-based mediums, and suggest some exciting new approaches to reinventing and recombining Post Minimalism’s diverse strains, especially the emphasis on language and the use of dispersed, decentered installations. Taken together they say more about art today, more clearly, than most biennials.”
Vän av ordning och insikt säger naturligtvis att det där har vi hört ett bra tag. Men ändå, i den formuleringen sägs något om vad en rutinerad stjärnkritiker menar är kvalitet just nu. Och hon sammanfattar utställningarna (som är tre):
“…have a transitory quality, both in their subjects and their presentation. Nothing seems really fixed.”
Å andra sidan är det för den invigde inte särskilt nytt. Alla har varit med ett bra tag men står inte i första ledet utan kan säkert hävda sig betydligt mer än hittills. Luke Fowler blandar dokumentär och fiktion, det låter inte överraskande men är naturligtvis avhängigt av vilket resultat som uppnås. Poängen är att svårigheten att få tag på något bestämt lämnar utrymme för en estetisk eller poetisk infallsvinkel som onekligen kittlar kritikern. Keren Cytter är bekant från Venedigbiennalen (och för övrigt finns min sammanfattning av några av hennes bästa videoarbeten här) där hon i någon mån blev lagd märke till. Djup och svår, ställer krav på betraktaren, goda vitsord från biennalkritikerna. I Chelsea kombinerar hon sina videor (med dess uppsjö av referenser) med stora teckningar. The Mysterious Serious är det intressanta namnet på hennes utställning. Slutligen den i sina arbeten rastlöse Tris Vonna-Michell.
Estetiken kommer alltså tillbaka men det låter sig sägas att dess centrala roll är begränsad genom att den framträder indirekt; medan en eller väldigt många saker sker, kan den dyka upp. Ett direkt tillträde till det estetiska är som jag ser det helt omöjligt. – ”Jag sa det aldrig” – ”Men du antydde” – ”Det är du som antyder.”
En liknande roll spelar den framgångsrika koreanskan Koo Jeong-a. Hon har just inhöstat en vacker framgång på Venedigbiennalen med sin skälvande stubbe. Hon blandar och ger hämningslöst och oförtrutet. Det sociala är närvarande utan att betyda något bestämt. Risken är dock att det blir lite för charmigt. Se nedan.
Inte heller Peter Cornell kunde avhålla sig från den fascinerande figurationsdebatten. I Expressen förklarar han hur han menar att det ligger till. Hans huvudtes är att det var annorlunda i Norge. Såsom kulturellt U-land hade man där inte klarat av ”bataljen om figurativ konst och kritiken av modernismen”. Rättare är nog att säga att man i Norge hade fallet Odd Nerdrum och hans anhängare. Det märktes föga av detta på Kunstakademiet i Oslo. När jag började arbeta där under 1980-talet var Munch fortfarande den åtråvärda förebilden. Inte så att det skulle röra sig om figurativ expressionism som ideal. Den modernistiska jakten på nya ”hållbara” former var det man ägnade sig åt. Det postmoderna genombrottet inträffade sedan samtidigt med det svenska. Men det avgörande var förstås en smula norskt: att det gick för sig att införa de figurativa professurerna genom ministerstyre.
Ett taktiskt missgrepp av Cornell är att han drar en lans för Eva Ström och parallellen till nazikonsten. Så blir det igen mera ved i brasan. Nej, med den artikeln får man inte slut på debatten. Som jag skrev tidigare är det intressant att se hur DIS-folket skall visa hur fel de figurativa har – utan att lyckas hur långa än utläggningar blir. En väsentlig faktor är naturligtvis att ju mer det skrivs desto mer gynnas debatten. De figurativa har fått tillräcklig medial uppmärksamhet för att kunna kalla sig kontroversiella. De lyckas att provocera. Svagheten finns i att hela det figurativa utspelet är svagt teoretiskt underbyggt. Och dessutom synnerligen vagt.
En annan diskussion som rullat under veckan handlar om yttrandefriheten efter Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel i Aftonbladet om möjlig organstöld. Återigen försvaras yttrandefriheten, den här gången i första hand från sektioner som inte hade mycket till övers för denna frihet när en obetydlig rondellhund gjorde sin entré för två år sedan.
