Decenniets sista konsthöst är snart igång. Den inleds med två smärre biennal/triennal-tillställningar. Först ut är Momentum i Moss den 29 augusti med ett något svårgripbart tema ”Favoured Nations” som skall vara en undersökning om hur konstnärer från ekonomiskt välmående länder behandlas. En återgång till det nordiska men med tillägget att dit räknas även ”satelliterna” Berlin, London och New York. Göteborgsbiennalen ”What a Wonderful World” inleds den 5 september med ett program innehållande mycket video (som tidigare varit runt på ett antal biennaler). Istanbulbiennalen, vilken räknas som en väsentlig biennal, öppnar den 12 september. Brecht står för temat “Wovon lebt der Mensch?” och därmed verkar man följa den socialkritiska linjen: “allowing us and the artists to pose questions of economic and social urgency today.” Den 16 september går så Lyonbiennalen igång på temat “The Spectacle of Everyday” vilket får ses som ytterligare en i raden av variationer på situationismen light. Förhoppningar är det inget fel på: ”Exploring and presenting the new tendency of the global art scene in its common efforts to reinvent the ordinary into something spectacular and unique, or a new multitude of expressions of diversity, complexity and interactivity, the Biennale itself will certainly reach a new youth. And it’s the best recipe to confront the current crisis that the whole world is entangled with…”
Mer än så lär det inte bli under detta decennium. Kanske ligger det till som Charlie Finch skriver på Artnet att det har blivit rörigt med en blandning av retorisk optimism och desperation. Dock skall det icke överdrivas. Vi kan glädja oss åt att det är full fart i konstvärlden och att nästan allting är bättre än det någonsin varit. Aldrig har så många konstnärer producerat så bra konst som just nu. Men det hjälper inte, det som saknas är avantgardet vilket sedan länge är bannlyst som hopplöst modernistiskt. Även det är naturligtvis helt korrekt.
Så var det ännu mer diskussion i den svenska tidningsfloran. I SvD framträder den norske konsthistorikern m m Paul Grötvedt som är känd för sin förenklade kritik av samtidskonsten och dess teori. Den som önskar en liten orientering kan titta på Kjetil Röeds recension av hans senaste skrift. Men ett intressant påpekande gör Grötvedt när han poängterar skillnaden mellan ”modernismen som konstnärlig strömning och modernismen som institutionell hegemoni.” Bland annat har jag och Johan Lundberg bråkat lite om det.
I ett större perspektiv handlar det om det moderna konstbegreppet och dess tillhörande institutionalisering. Under 1980-talet sker det en omorientering av konstbegreppets innehåll. Kritiken av den omedelbara autenticiteten och det estetiska formspråket för med sig att dessa storheter inte längre blir användbara. Men det mesta blir kvar, originalitet, förnyelse och överskridande är fasta instanser liksom tron på konstens formidabla storhet. Diskursbildningen har alltid spelat en avgörande roll men i den internationella samtidskonsten äntrar den konstprojektet som en del av det. Inte heller påverkas konsthistorieskrivningen.
Jag tillåter mig att se retrogardismen som ett försök till ett tredje alternativ, alltså att det tar sin utgångspunkt i det förmoderna. Svårigheten att manövrera utifrån ett förmodernt perspektiv blir en lätt travesti på Lyotards ofta citerade uttalande om postmodernismen: För att bli modernt måste ett verk först bli postmodernt. Här är det alltså: För att bli förmodern måste man först bli modern. Något förmodernt konstbegrepp finns inte, det man hade, vilket har diskuterats åtskilligt under de senaste veckorna, är enskilda verksamheter eller växlande grupperingar av verksamheter.
Traditionellt har man ersatt denna brist genom att rekonstruera ett förmodernt konstbegrepp utifrån vårt moderna. Man kan alltid påstå att ”egentligen fungerade det på det sättet”; att den tidens människor uppfattade och upplevde konst på ungefär samma sätt som vi men utan att ha något bestämt begrepp för saken. Hur man än vill vrida på den saken är det frågan om en rekonstruktion som vilar på det moderna konstbegreppet. Originalitet, förnyelse och överskridande saknas inte och det gäller även för retrogardismen. Att Nerdrum har fått ett allmänt erkännande hänger inte minst samman med att han utan vidare uppfyller den kvoten.
Rörigt blir det när man inser att samtliga tre parter faktiskt erkänner legitimiteten av det förmoderna konstbegreppet. Allt som befinner sig före det moderna blir därför okontroversiellt. Man har så långt samma historieuppfattning.
Så får man tillägga att modernisterna delar bo med retrogardisterna angående autenticitet och det direkta bildspråket, liksom att konstens identitet vilar i den särskilda estetiken framsprungen ur det konstnärliga geniet.
Sinziana Ravini recenserar boken Figurationer i GP. Hon liksom jag inte ger mycket för Roger Scruton som teoretiker. Hon, liksom de flesta av de andra kritikerna, menar att det inte råder någon brist på figuration i samtidskonsten. Att man gör det beror nog på att retrogardisterna inte har lyckats klarlägga vad de menar med figuration. I ärlighetens namn skall dock sägas att figurativa målningar inte är särskilt vanliga i samtidskonstens biennalmiljöer. Vidare berör Ravini berör problematiken kring autenticiteten:
”Sen kan konstnärer spela ironiska men vara autenticitetssträvande eller spela autentiska men i själva verket vara ironiska.”
I den traditionella konsten är autenticitet (och allvar) enkelriktat. Det är tänkt att konstnären uttrycker sig med ett autentiskt (och allvarligt) uttryck som står för sig själv. Efter postmodernismen blir situationen komplicerad eftersom man inte längre kan avgöra om en bild är menad som autentisk eller ironisk. Och som Ravini säger, man kan inte heller vara säker på om den är ironisk även när det verkar så (hur var det nu med Gerhard Richter?).
Allvaret och det icke-ironiska kan man ändå inte komma undan. I den internationella samtidskonsten har allvaret placerats i det sociala och det politiska, där ironin försvinner.
Mer konstdebatt med kritik av den institutionella teorin i KvP. Fortsättning följer.
Ironi, parodi eller djupaste allvar? Hur skall man uppfatta presentationen av Haegue Yang i den här videon som ingår i Ladoniabiennalen?
I boken Figurationer talas en hel del om upprättandet av de två figurativa professurerna (1996 – 2002) vid Statens Kunstakademi i Oslo. Jag undervisade där vid den tiden och här är något om situationen sett från ett annat perspektiv.
I början av 1990-talet omvandlades konsthögskolorna till att bli samtidsinriktade. Tidigare hade man en traditionell grundläggande konstutbildning som gick ut på att undvika trender och annan villfarelse. Studenterna fick t ex inte ställa ut på egen hand under utbildningstiden. De skulle ”skyddas” från dåligt inflytande och på något sätt garanteras en egen tillväxt innan de blev mogna att möta verkligheten. Jag minns att en av de svenska studenterna, den framgångsrika Anneè Olofsson, deltog i flera utställningar i Tyskland vilket ådrog henne skulpturprofessorns stora missnöje. 1993 när jag undervisade på Mejan i Stockholm hade jag en intressant ordväxling med dåvarande rektorn Olle Kåks. Vi diskuterade studenternas skolresor. Som alternativ till att bege sig till Mexiko föreslog jag att man skulle åka till Documenta i Kassel och genomföra en sådan resa som en del av undervisningen. Men det kunde inte Kåks tänka sig. Sådana trendställen skulle man akta sig för.
I Oslo hade man vid 90-talets början fortfarande kvar en bestämning av de tre akademiernas intressesfärer. I Trondheim koncentrerade man sig på nya medier, främst video och digitala tekniker, i Bergen handlade det om teori och i Oslo var det en traditionell inriktning på måleri och skulptur. Rektorn i Oslo, Jan Åke Pettersson, åberopade detta när han intensivt arbetade för att införa de figurativa professurerna. Ganska självklart var uppdelningen ohållbar. Varje gång en elev i Oslo skulle arbeta med video fick denne på något sätt resa upp till Trondheim för att en tid arbeta där. Däremot for man inte till Bergen för teori. Trycket utifrån var alltför stort för att man skulle kunna upprätthålla det här systemet. Under de följande åren genomfördes allt det man kunde förvänta sig: Skolorna inriktades på att följa samtidskonsten och varje akademi utvecklade de tekniker som det fanns ett omedelbart behov för. Främst gällde det digitala tekniker som video och fotoshop samt teori.
Att i det här läget införa figurativa professurer var naturligtvis inte behovsrelaterat. I Oslo hade man alltså hellre sett en förstärkning av något helt annat. Rektorn fick dock hjälp av kyrkoministern Gudmund Hernes och genom ett enkelt ministerstyre genomfördes reformen. Det är svårt att föreställa sig att något sådant skulle ha kunnat ske i Sverige. Men Hernes var en bildad man som t o m höll en föreläsning för akademien där han förklarade vad konsten gick ut på.
Så fick man bita i det sura äpplet och ta ställning till vilka personer som skulle placeras på posterna. Odd Nerdrum föll snart bort eftersom han ställde särskilda krav. Han önskade en egen byggnad och inget utbyte med andra avdelningar. Några sådana krav kan man inte ställa och det gav också Nerdrum möjligheten att dra sig ur spelet. Istället fick den stillsamme Jan Saether platsen. Vid den här tiden, alltså våren 1996 var jag verksam vid skulpturavdelningen och satt med i internkommittén. Jan Åke Petterssons andra kandidat var skulptören Per Ung men han var självklart helt omöjlig att tänka sig i ett sådant sammanhang. István Lisztes var på ett annat sätt medveten om vad sakerna handlade om och vi var eniga om att han i varje fall var ett givet val av dessa två kandidater. Jan Åke Pettersson var helt besatt av sin plan att få Nerdrum och Ung på plats och fortsatte i det längsta, och helt isolerad, att försöka få den genomförd. Men det gick inte och hela historien blev en märklig parentes i Oslo Kunstakademis historia. Det blev aldrig aktuellt att förnya professurerna när de gick ut 2002.
Här finns ytterligare något om de figurativa professurerna.
En helt annan sak: Ladoniabiennalen fortskrider med Jumana Emil Abboud, den palestinska konstnären som drunknade i mängden i Venedig. Här får hon lite mera plats.
