Konsten som ett politiskt instrument har inte mycket att hämta i demokratier. Men desto mer i de kärvare politiska klimaten. Den alltsedan Documenta 2002 välkände Ai Weiwei fick en tilltufsning och avvisning av den kinesiska polisen när han ville ta del av en kontroversiell rättegång. Mer detaljer här. Och på Beijing biennalen (som inte är någon riktig biennal) har arbeten som berör politiskt känsliga ämnen blivit bortplockade. Det fungerar, nyheterna sprids snabbt över världen, konsten kan röra i det sociala, men bara ibland.
Så var det William Forsythe, inte alltför känd för allmänheten, men ett stort namn inom koreografin och dansen. Han är en påfallande cross-over och en snabb introduktion kan man få genom inslaget i Ladoniabiennalen.
När det kärvar i Kina så dansar västvärlden på tå. Den stora konsten handlar mest om dubbel bokföring. Glada steppgossar målar sina dansskor röda, konstnärer sliter sitt hår, kritiker går på omskolning. Realismen är här för att stanna, modernt eller ej.
De nya genierna rör sig i kastbyar över stan.