Jag skrev igår ett svar på en kommentar från Christopher Rådlund i vilket jag menade att för konstutbildningen följer de behov som uppstår. Rådlund har emellertid missförstått mitt uttalande och svarar: ”Gud välsigne multimediala experimentalister. Men nu kommer oundvikligt klassiskt erfarna och bildskapande konstnärer och hantverkare fram: Styrkta av en egen verklighetsbeskrivning. Om ’allt följer de behov som uppstår’.”
Utbildningen i konst är inte demokratisk eller ens marknadsdemokratisk. Den följer den symboliska maktens behov. Tendensen till detta har ökat genom åren. Behovet av de klassiskt erfarna kan jag inte se som ömmande. Den ledande tekniken i den internationella samtidskonsten är installationen som tillsammans med video/videoinstallation brukar utgöra ca 60 %. Måleri och teckning är vanligen ca 10 %. Och det rör sig sällan om klassisk figuration, så behovet kan inte sägas vara skriande.
Procentsiffrorna är inte självklart enkla att bestämma. Ur ett konstteoretiskt perspektiv är det fullt rimligt att se praktiskt taget alla konstverk/konstprojekt som installationer. För hur skulle det vara möjligt att isolera ett objekt från det sammanhang och den rumsbildning där det placeras? Detta enkla resonemang som startade med Michael Frieds artikel mot Minimalismen 1967 är en avgörande del av konstbegreppets utvidgning. Och hur ställer sig de klassiskt erfarna till det? Hur skall något visas angående konceptuell inpackning och hela plats- och ljuspaketet? Och kan detta vara något som är utanför konsten, alltså tillbehör? Och hur skiljer man dansaren från dansen? När man idag skall skåda Rembrandts Nattvakten får man vänta på sin tur innan man lotsas in i det iordningställda upplevelserummet där man under begränsad tid får se målningen i omsorgsfullt planerad belysning. Museerna har fattat galoppen.
Hur som helst är dagens teknikutbud på konstskolorna just tekniker som kommer från behov. Ingen teknik kan framträda som något i sig även om samtidens ledande bildtekniker numera har ett försteg.
Behovsrelaterat är också ett tema som kan appliceras på Simon Starling. Denne brittiske konstnär arbetar sofistikerat med ekosystem, bygger komplicerade maskiner och boningar. Hans karriärkurva pekar, vilket man kan förvänta, brant uppåt. Artfacts rankar honom som 191.
Simon Starlings karriär
Hej Lars
Diet var en i högsta grad avsiktlig misstolkning.
Hej Lars
Det var en i högsta grad avsiktlig misstolkning. Och här fyller du på med mer material som kan ”missbrukas” för oss som önskar en alternativ konstutbildning:”Utbildningen i konst är inte demokratisk eller ens marknadsdemokratisk. Den följer den symboliska maktens behov.”
Om musikhögskolorna skulle vara lika odemokratiska som bildkonstutbildningarna så hade de inte haft särskilda linjer för jazz och folkmusik. Alla musikstudenter med behov för att komponera skulle hänvisas till kompositionslinjen, med den följd att duktiga folk- och jazzmusiker inte skulle bli antagna. Kompositionsutbildningens experimentalistiska anda hade inte tålt slika ”traditionalister”.
Som sagt tror jag inte att de nuvarande konstutbildningarna kan ”demokratiseras”, till detta är de alldeles för ideologiskt bundna. Att klämma in en figurativ linje på tex. Mejjan hade nog mest av allt blivit smärtsamt för alla parter. En egen utbildning måste upprättas, med ett eget lärarkollegium med sina egna anställnings- och intagningspocedurer. Inte minst för att undvika konflikter, som ville uppstå om tex. Mejjans ledning önskade en konceptualist som lärare i modellteckning.
Högaktningsfullt – Christopher
Rådlund – din jämförelse med musik haltar. Studerar man musik kan man t.e.x. bli musiker, vilket inte är samma sak som ex.vis en kompositör. På konsthögskolan blir man konstnär, eller så inte. Finns säkert några jobb som figurativ målare (ute i världen) också, men det är inte detsamma som att vara konstnär – emedan det finns konstnärer som jobbar figurativt, med måleri. Ingen retrogradist har ännu lyckats ge någon vettig förklaring till varför det skulle vara så extra intressant med figurativt måleri för att det ska vara värt att ägna sån möda (att lyfta fram). Vad gör det figurativa måleriet intressantare än en konstvideo? Vad gör det figurativa måleriet intressantare än abstrakt måleri?
Att frenetiskt bygga upp en opposition som inte finns för att framställa figurativt måleri som intressant är knappast vägen att gå. Varför ska vi ge sån uppmärksamhet till en sån marginell del av konst som kan vara vad som helst?
Christopher. Nog har Rasmus något i det han säger. Den bredare utbildningsramen för Konsthögskolor – och då får man nog tala om form – finns på t ex Konstfack. Skall man jämföra jazz med något blir det väl närmast något som graffiti. Det var någon man först inte ville acceptera på konsthögskolorna men nu är det, som bekant, annorlunda.
Jag skulle nog hävda att framstående klassiska musiker är konstnärer. Frågan om vad som gör det figurativa måleriet intressantare än en konstvideo kan man ju lika gärna vända på.
Jakob C: en klassisk musiker en konstär? Jahaja.. på vilket sätt då om jag får fråga?
Som Lars varit inne på en hel del finns både figuration och annat. Konstvideo – får ses som ett medium – lika brett som måleriet som helhet men med helt andra möjligheter/begränsningar.. Såväl praktiskt som historiskt.
Och nej, för att få ihop teorin om varför ”klassiskt målad figuration” ska vara så förbenat viktig så räcker det inte med att vända på det hela. Det räcker inte med att falsifiera opposition för att få till en hållbar teoretisk ståndpunkt.
FInns en hel del andra, utan skinn på fötterna, som håller på med sådana saker d.v.s. utan att formulera vad de egentligen vill. Leder ingen vart, vill jag lova. Tro mig, det är BETYDLIGT mer jobb än så för att luska ut en intressant infallsvinkel / en möjlig utveckling än att bara mena att en viss form är underrepresenterad. Men det verkar inte som att retrogänget är så intresserade av utveckling? Snarare regression.
Hej Lars och Rasmus
Ingen har hävdat att klassiskt figurativt måleri (av tex. Odd Nerdrum, Andrew Wyeth eller Lucian Freud) nödvändigtvis är mer intressant än konstfoto eller -video (av tex. Tom Sandberg eller Bill Viola). Vad vi önskar framhålla är att figurativt måleri, liksom vilken annan konstdisciplin som helst, utvecklas bäst på grundlag av seriösa pedagogiska omständigheter. Där är en parallell också till utövande musiker. Men jag tänker i min jämförelse framförallt på komponister: inom tonal eller atonal och experimentell konstmusik, traditionsbejakande eller gränsöverskridande jazz- och folkmusik osv. En grundlig undervisning inom skilda konstuttryck predestinerar inte utövaren till slavisk ”traditionalism”. Specifika insikter i hantverk och tradition (skicklig teknik och välartikulerad kommunikation) bildar ett fundament för vidare konstnärlig utveckling – som förändring i nyanser eller som radikal förnyelse.
Inget hindrar att en skicklig figurativ målare utvecklas mot något annat konstuttryck.
Modellteckning är en möjlighet att lära sig att betrakta och bearbeta intryck. Det finns en figurativ tradition för detta, men den ska inte odlas som en tradition för traditionens egen skull. Traditioner överlever bara om de vidareför fruktbara metoder för konstnärlig bearbetning och kommunikation.
Därför är intresset för modellteckning och -måleri fortfarande enormt (trots hundra år med avantgardism), minst lika stort som för jazz eller videokonst, men det existerar ingen liknande seriös utbildning på högskolenivå. Sålunda blir det knappast ”haltande” att jämföra konstvärldens hämningar med musikvärldens möjligheter. Men inser naturligtvis att jämförelser mellan olika konstuttryck inte alltid lätt låter sig göras. Så tack för inspelet Rasmus.
En naiv övertygelse (läs: vidskeplighet) lever kvar och frodas: att traditionsinsikt och hantverkskicklighet hämmar och hindrar autonomt och autentiskt konstutövande. Vilket borde belysas och ifrågasättas mer. De flesta musiker och komponister hade instämt.
En seriös (mer eller mindre klassisk, men icke ideologisk) figurativ konstutbildning kan endast bidra ytterligare till konstvärldens mångfald. Möjligheten för batchelor- eller mastergrader i föreställande måleri vore helt enkelt kanonbra för många.
Högaktningsfullt – Christopher
Game, set och match
Konstvärlden – Retronördarna 6-1
Annars är det som det är i den stora världen, en del dör en del lever vidare. Livets skola den bästa skolan för en konstnär som tror sig ha något att meddela sin omvärld – den sanne konstnären bryr sig föga om högskolepoäng… någon i det här gänget som har hört talas om holistisk konstsyn?
Bra konst säljer sig själv! Och kritikern bör väl mest ägna sig åt att göra konstverken mera verkliga för oss (okunniga) vanliga konstälskare.
Tja Rasmus, jag anser att även skådespelare är konstnärer. I vart fall håller de på med konstnärligt arbete. Jag tycker kanske att ditt påstående: ”På konsthögskolan blir man konstnär, eller så inte.” är lite reducerande.
Nej naturligtvis räcker det inte med att vända på resonemanget för att visa att måleri är intressant. Men min avsikt med inpasset var att fråga varför videokonst var så intressant. Svaret att konstvärlden tycker det, eller att den symboliska makten anser så, räcker inte för mig. Jag kanske ska tillägga att jag iofs inte har något emot videokonst, men jag tycker att denna konstart bör avkrävas samma svar som retrofigurationen om man nu är inne på olika tekniker.
Konstnär betyder inte bara bildkonstnär utan brukar hänvisa till hela fältet av ”Fine Arts”. En kompositör eller en författare (om de tillhör den seriösa delen av verksamheten) är naturligtvis konstnärer.
Varför video är intressant är inte så egendomligt. Tidigare var konstens tekniker sådana som hade övergivits av samtiden som ledande bildproduktionstekniker. Övergivna grafiska tekniker och handmålade bilder. Under det senaste halvseklet har konsten uppdaterat sin bildteknik och dessutom inkorporerat den rörliga bilden. Vår tids stora bildförmedlingsteknik är film och video. Det finns stora möjligheter att utveckla många uttryck med detta medier som dessutom kan kombineras (vilket är mycket brukligt) med annat. Inom ramen för video kan man, om man önskar, tala om figurativ video, abstrakt video osv.
Christopher. Angående figurativa tekniker finns alltid modellstudiet. Så långt kan man komma om man tänker sig specifika kurser i utbildningen. Bildkonsten har gjort sig generell och därmed får den hantera alla tekniker.
Ja, Lars sammanfattar det tämligen enkelt såväl om video som om att bildkonsten blivit generell. Inget hindrar någon ifrån att intressera sig för figurativt måleri som ens medium först och främst. Det går säkerligen att använda ens 5 år på konsthögskola för det om man så vill. Men man ska komma ihåg att det krävs en diskurs för att det i samtidskonsten ska bli intressant.
Det är heller inte speciellt svårt att slipa på ens tekniska färdigheter, vilket verkar vara en klämmande sko i detta fallet.
De flesta målare kan tillgodogöra sig s.g.s. all praktisk måleriteori före de ens börjar på en konsthögskola och att öva på att framställa bilder med ett ”gott handlag” är mycket, mycket lätt.. Inte alls så mystiskt som Christopher menar då det handlar om seende och att öva handen. Skulle det vara så att man känner ett behov av en måleriteknisk kurs i sin skola så går det alldeles utmärkt att tjata till sig en sådan i de flesta Konsthögskolor. Jag har själv hållit på med måleri så att jag påstår att det är lätt (rent tekniskt) springer enbart ur min egen erfarenhet. Sen kan det vara problem att hitta en relevant handledare.. Men flexibiliteten är rätt stor på konsthögkolorna.
Är man enbart intresserad av hantverket måleri så är kanske inte konsthögskolorna rätt väg att gå.
TIlläggas om video kan man anmärka att den tämligen nya videohistorien har sina diskurser, vilka man genom teoretisk fördjupning kan ta del av.. varpå det blir ännu intressantare.
Ang reduktion: Vad betyder ”konst” om det inkluderar allt? Man ska inte missförstå ”fine arts” som det tämligen meningslösa adjektiv som gärna sätts till för att få något att framstå som lite finare.. ej heller en konst i bemärkelsen skicklighet. Att göra en volt, en konst.
Javisst, naturligtvis kan videokonst vara intressant, precis som retrogardistiskt måleri. Däremot är jag inte speciellt övertygad om att ett konstverk blir intressant bara för att det åtföljs av (ofta de för tillfället rätta) diskurserna. Vad diverse (ofta kontinentala) filosofer säger kan förvisso vara nog så underhållande, men efter att ha läst boken ”Figurationer” är mitt intryck att hantverkskunnande inom ramen för en månghundraårig tradition (förstås i kombination med bildning och gärna andra kunskaper inom olika områden) är en väl så solid grund för ett konstnärskap.
Angående definitionen av konstbegreppet, så redogör jag för min syn på det i åtskilliga av mina kommentatarer i trådarna efter Vilks inlägg från juli och augusti.
Så det där med ”fine art”. På svenska talar man om ”de sköna konsterna”. Det har inget med det svenska ordet fin att göra. Dock skall sägas att även ordet ”skön” nog kan föra tankarna lite fel. Vad som förenar de sköna konsterna är att de bearbetar ett material för att gestalta/skapa imaginära erfarenheter. Detta kan inte omedelbart sägas om en volt. Dock är det givet att om en pissoar kan vara konst, så kan också en volt vara konst. Om de som Lars Vilks kallar den symboliska makten får för sig att jag är en stor konstnär, och jag går in på ett konstmuseum, gör en kullerbytta och kallar det för ”installation” så är det konst, om än, enligt mitt konstbegrepp, föga prototypisk sådan.
Jacob. The Fine Arts är en samlande institutionell rubrik för de olika konstarterna. Det låter gammalmodigt men det är svårt att finna något annat uttryck. ”De sköna konsterna” låter inte bra och för som du påpekar tankarna på fel håll.
Om du gör en volt och kallar det för konst kommer säkert, om du menar det, konstvärlden att gå med på att det är konst. Men det är inget vunnet med det. Du kommer att ha långt kvar till att bli betraktad som kvalitetskonstnär, intressant. För att uppnå något sådant får konstnärerna trampa i kvarnarna under åtskilliga år.
Ett konstverk hänger alltid samman med en diskurs. Så också den retrogardistiska. De har t ex kommit ut med boken Figurationer där man försöker anlägga en sådan diskurs. Ingenting är i sig själv utan verkar först i ett sammanhang. I konsten är sammanhanget avancerat och det krävs därför lite mer på en högre nivå, alltså högdiskurs.
Jacob C: precis, vad som helst kan vara konst men vad som helst är inte konst..
De ”rätta” diskurserna är sällan de intressanta. Som jag förstår ”rätta” i detta sammanhang.. d.v.s. mainstream med t.e.x. typiskt språkbruk och typiska socialkritiska poänger. Det egentliga rätta är något som utmanar gängse uppfattning (gängse, i detta fall rörandre konstvärlden) lite mer än den absoluta mittfåran, vilket gör att det blir mer intressant. Och det är svårt nog. Hantverkskunnande är rent generellt i sammanhanget rätt irrelevant, även om det kanske kan vara en konstnär med stort hantverkskunnande med i ett sådant sammanhang.. eller en fördel för ett visst konstnärsskap.
Det jag vill säga är att hantverkskunnande inte per automatik renderar något intressant konstnärsskap. Behovet av diskursen är ofrånkomligt, emedan tradition kan vara en intressant sparringpartner och vara gott för diskursbygget. Endera så passar man som konstnär in i curatorns diskursbildningar (andras beskrivningar) – förutsatt att man ens tar sig så långt – helt utan kontroll eller så försöker man uppnå någon slags autonomi – ett självbeskrivande konstnärsskap där man själv till viss del kan välja och påverka hur ens verk beskrivs.
Tack Lars för en snabb sammanfattning där..
Rasmus: Du kan väl i alla fall för syns skull komma med någon liten invändning åt Lars resonemang, i stället för att nicka instämmande åt precis allt.
GrevT: Vad finns där att invända i just den här diskussionen? Du kanske har något?
Jag tycker att hantverkskunnande är relevant.
För att åter göra en jämförelse med musiken, så skulle ju en symfoniorkester i fullständig avsaknad av skolning helt enkelt låta för dj-lvl-g. Något som torde gälla hur mycket Bourdieu, Deleuze och Groys musikerna än hade läst. Och, märk väl: Det torde låta bedrövligt även om kompositören i fråga bjöds in för att hålla föredrag, och hur duktigt denne än hade lärt sig sin teoriläxa.
(Vad jag nu sagt innebär givetvis inte att analyser av konst och konskritik är irrelevant. Det innebär heller inte att det är ointressant med konstnärlig gestaltning av filosofiska problem.)
Nå. Sammanfattningsvis: Som konst betraktad så är Duchamps Urinoar ungefär lika intressant som det vore att spela in någon som förrättar sitt tarv, med syftet att spela upp ljudet i ett konserthus. Men jag lovar att företrädare för den symboliska makten skulle vara där, applådera, nicka högtidligt och recitera högdiskurs, för att sedan basunera ut att nämnda händelse utgjorde ett bevis för ett nytt stadium i mänsklighetens historia. Man skulle även hävda att den geniala performancen så till den grad och för all framtid hade omskapat musikkonsten, att varje musiker härefter måste beakta vad som skett, och att varje framtida ambition att framföra musik på något så arkaiskt som musikinstrument vore ett uttryck för, om inte nazism så i varje fall något djupt reaktionärt eller åtminstone något fruktansvärt löjligt.
Jacob C. Jag tycker att ditt föraktfulla tonläge skulle kunna undvikas. Att tro att den symboliska maktens representanter är en samling idioter är att göra det enkelt för sig.
Eftersom konst kan vara vad som helst innebär det att intresset kan förskjutas till något annat än traditionellt måleri. Du känner säkert till John Cages stycke 4’33.
Ditt exempel med musiker är inte bra. En kompositiör behöver inte kunna spela de instrument han komponerar för. Musikerna skall inte skapa något eget verk utan uppföra det. Samtidigt kommer man aldrig ifrån hantverkskunnande och kunskap. Det är en utbredd missuppfattning att en lång rad samtidskonstnärer saknar mål, mening, kunskap och djup och enbart är ute efter att lura sin publlik.
Lär dig lite mer om samtidskonsten så att du kan peka ut vilka som inte kan respekteras.
Hej Lars och Rasmus
Det går idag inte att ”tillgodogöra” sig måleriets, skulpturens eller grafikens mest grundläggande hantverk på högskolenivå, och knappt ens på förberedande konstskolenivå. Konstutbildningarna siktar mot andra ”sfärer”.
Just därför kommer oundvikligen en ny konstdiskurs etableras, först som privatundervisning och fristående konstskolor. Men dessa undervisnigsalternativ synliggör behovet och efterfrågan. Att neka denna alternativa konstsyn offentligt stöd är mot demokratins principer. I det minsta måste de figurativa privatskolorna uppgraderas med offentligt stöd och integreras inom det internatonella utbildningssystemen.
Att Mejjan- och Konstfack-studenter har högre status inom sin diskurs betyder mindre för de figurativa målarna när de kan orientera sig mot en egen diskurs. Därmed inte sagt att intressanta och givande gränssprängande verksamheter och genreöverskridande samarbetsprojekt inte kommer att se dagens ljus. Precis som inom musikvärlden kommer detta att ske också inom bildkonstvärlden. Till allas bästa.
Att konstinstitutionen idag skulle gynna en vidsynt estetisk och teoretisk mångfald är en myt. Att hävda detta närmar sig verklightsförfalskning. Låt oss nu lämna avantgardismens hegemoni, och pudelpostmodernismen, bakom oss. Vad som är autentiskt eller sant kan debatteras i evighet, AIK/Vålerenga-fans upplever att deras lag förtjänar tt segra över IFK/Rosenborg. Någon skrev häröver att konstinstitutionen vinner över retrofigurationen med 5 – 1. Naturligtvis är det så. Men det är okej för mig, för då spelar jag i ett lag som faktiskt sparkar ”Bollen”. Om så mindre än tio procent av de offentliga bidragen till bildkonst går till figurativ, traditions- och hantverksbaserad bildkonst så har vi uppnått en revolutionerande välförtjänad fördelning.
Högaktningsfullt – Christopher
Lars. Du har rätt i att det oftast är onödigt att vara föraktfull. Jag skruvade till det lite, överdrev och försökte göra mig lustig, och det kanske var dumt. Kanske var det inte lustigt, men det var i alla fall riktat mot makten.
Jag har så här långt strävat efter att vara saklig (någorlunda i alla fall, hoppas jag), och jag uppskattar verkligen din för det mesta sakliga ton. Du har en utmärkt blogg, skarp och rolig, där man kan lära sig mycket!
Vidare så tycker jag nog man ska respektera alla som har ett allvarligt uppsåt och som inte själva ger uttryck för alltför mycket förakt, förstås även samtidskonstnärer!
Jakob C: det är lite märkligt att se makten med stor M, som att det är någon slags enhet, en organism som kan påverkas med konkreta medel, helt direkt. Visst råder det rätt stor enighet/konsensus i samtidskonstvärlden, men samtidigt – något centrum finns inte och en svepande kritik mot ”Makten” blir bara lat och tandlös.. Det är som t.e.x. vänsterns användande av orden Kapitalism och Marknaden, (ofta som skuldbärare då). Gjort för att passa en jargong, men långt ifrån träffsäkert och tämligen lätt att avfärda.. om man tar en närmare titt.
Lars skrev redan om hantverket och ditt exempel och jag kan inte invända något där heller, till GrevT’s stora förtret.
Hej Lars och Rasmus
”Visst råder det rätt stor enighet/konsensus i konstvärlden, men samtidigt – något centrum finns inte och en svepande kritik mot ”Makten” blir bara lat ioch tandlös.”
Jaha. Så en kritik mot en ”makt” utan centrum måste vara ”tandlös och lat”. Som om inte alla maktinnehavare alltid skyller bort kamraderi och korruption inom systemet med just att det inte existerar någon effektiv central myndighet. Ingen kritik av något maktsystem kan enligt Rasmus vinna fram. Modernisternas kritik av den akademiskklassiska maktenheten var bara ”lat och tandlös”, liksom arbetarrörelsens kamp för sociala rättigheter. Eller det var så länge sedan så att då var revolutioner möjliga? Men så icke idag…
De ”svepande” effekterna av den ”lata och tandlösa” konstpublikens trötthet över den decentraliserade och lika fullt maktfullkomliga konstinstitutionens prioriteringar kommer att överraska Rasmus.
Högaktningsfullt – Christopher
Rasmus. Jag håller med dig; makten bör ej bli Makten. Det är nog därför som jag vill att man ska ha med andra komponenter när man karakteriserar god konst. Dock förstår jag ju att det fungerar ungefär som Lars Vilks skriver: Man måste få erkännande av makten.
Jakob C: precis.. och för att komma med relevant kritik, tas på allvar, så behöver man ha vassa argument, m.a.o. kunna sin samtidskonst – annars blir det lätt som för Grötvedt. En marginell (om än ofta högljudd) historia.
Mnja… jag vet inte om jag alltid och endast tror på det rena allvaret som strategi i frågor som rör kultur, men vassa argument och kunskaper, ja. Angående att kunna sin samtidskonst, visst gärna, men det hör ju till den konst som gärna vill stavas med stort K, att den vill vara för en elit, och även positioner utanför den bör kunna tala. Själv gör jag det utan några speciella anspråk på att man skall tycka varken det ena eller andra, annat än att jag hoppas att folk finner mig uppriktig. Jag ingår inte i konstvärlden och har heller inga sådana aspirationer, men jag tycker att jag har rätt att argumentera ändå. Jag tyckte att Grötvedts artikel var mycket bra.
Jag menar inte att man behöver vara allvarlig jämnt och ständigt.. Enbart att det blir svårt att bli tagen på allvar ifall man kommer med oseriös kritik. Då tänker jag att man med kritik någonstans vill någonting.
Givetvis har alla rätt att argumentera!
Fy fan vad jag retar mig på den här RRRasmus! Har inte Jacob C. visat att han vill någonting? Har han inte argumenterat väl för sin sak? Vad vill Rasmus själv som är så jävla viktigt, förutom att som en papegoja ständigt bekräfta det som redan till leda är bekräftat? Finns det någon kritik att rikta mot institutionsteorin som han INTE skulle betrakta som ”oseriös”? Knappast! Att inte omfatta denna teori med en knähunds iver är för Rasmus PER DEFINITION oseriöst!
Opportunismen persomifierad.
Anders. Tack för det stöd, men det är lugnt. Jag diskuterar gärna med Rasmus. Jag är säker på att han kan sådant som jag inte kan. I fråga om institutionsteorin håller jag dock, som framgått, inte med honom och Vilks.
Anders Berglund: jag ser att du är seriöst uppretad i alla fall. Så pass att du vill meddela det. OK.
Rasmus: Varför ignorerar du Christophers inälgg o frågeställningar?
Ja ursäkta, men när dumdrygheten slår ut i full blom måste man få ryta ifrån.
Makten ja. Den internationella samtidskonsten har alltså den symboliska makten. Men även inom denna, starkt begränsade grupp strider man om tolkningsföreträde. Många av de välkända samtidskonstnärerna är inte längre intressanta i spetsfunktionen. Den som vill in får inse att man måste skapa ett intresse och framstå som seriöst intressant. Så är det överallt. Man skall inte heller glömma bort att en mycket större grupp är modernisterna som anser sig förfördelade av DIS och naturligtvis önskar de att bryta deras maktposition. DIS, modernisterna och retrogardisterna har det gemensamt att ingen av dem är förtjusta i någon av de andra. Och onekligen är det så att maktbilden är komplex och att ett slag mot ”Makten” inte förmår att träffa någonting.
John R: Vad har jag ignorerat? Jag har enbart låtit bli att upprepa saker som Lars svarat/gått in på.. för att det inte ska bli tjatigt. Vi måste alla hålla oss inom någon slags ekonomi – vilket varierar från person till person.
—
Jaha herr berglund, du inser inte själv att du är aningen dumdryg som hoppar in och inte har något att komma med förutom att ”ryta ifrån”?
Du kanske skulle jobba på det där med att skilja sak och person?
Eller – om du har invändningar i sakfrågan – komma med ett inflikande som bygger på ditt intresse att diskutera/reflektera över ämnet.
Eller – ska jag som skribent ta i beaktande att det kanske finns en herr Berglund som tycker på ett visst (för mig okänt) sätt och vill att jag bemöter Jakob C (som annars var en mycket trevlig diskussionspartner) – på ett visst sätt? Och då såklart föra en fiktiv dialog över vad herr Berglund sätter för kriterier för mitt svar i diskussionen med Jakob C – för att det ska vara en acceptabel dialog sett ur herr Berglunds perspektiv?
Jag tycker det är lite för mycket begärt av undertecknad. Men du kanske ville något helt annat?
Men det var då själva fan! Har du blivit alldeles från vettet?
Hej Lars
Är mycket förtjust i en hel del av modernimens uttrycksresultat, som en följd av utvecklingen av mer eller mindre vitala konstriktningar och estetiska strategier. Men som Lundberg tydliggjort tidigare, så måste man skilja på modernismens mångfasseterade stilriktingar och modernismen som ideologiskt projekt. I särdeleshet som den modernistisk-avantgardistiska pionjärandan fortfarande används som begrundelse för den nuvarande hegemoniskt institutionaliserade estetiken.
Men visst är det så Lars, att seglivade modernister och retrogardister nuförtiden ofta sitter i samma båt. Många modernister av våra dagars snitt skakar lika förgrymmat på sina idealskallar som någonsin de klassisk figurativa. De behandlas lika oseriöst av konstkritikerna, om inte värre. Eftersom de trendgalna konstkritikerna fixerar på narrativitet och symbolik.
Det har varit intressant och upplysande att tala med norska (nonfigurativt målande) kollegor som Thomas Sæverud och Harald Fenn om den saken.
Högaktningsfullt – Christopher
Fascinerande..
MAKT OCH ANSPRÅK
Vi lever i ett roligt land. Där den enskilde människan inte ens är betrodd att ge sig själv dödshjälp. Däremot så är det alltjämt fritt att välja sina käftstrider.
Den dag konsten är gratis så är det slut med konsten. Min institution säger mig det, rätta mig om jag är sjuk!
Diskussionen mellan retrogardet och Lars Vilks är egendomlig av den anledningen att det egentligen inte finns någon motsättning mellan dem. Motståndare är snarare de institutioner, typ Moderna, IASPIS, Paletten, vad vet jag, som okommenterat utesluter de flesta aspirerande konstnärer ur gemenskapen. Det görs inte aktivt, inte heller organiserat, man kan bara omöjligen välja alla. Viss lättja kan dock säkert finnas med i spelet, när någon väl är vald är den lättare att välja igen. Däremot är det (får man hoppas!) estetiska kriterier i verksamhet, vilka de åsidosatta retrogardisterna antagligen tycker borde artikuleras och försvaras offentligt. Men den symboliska maktens företrädare bryr sig sällan om att argumentera för sin smak. Utnämnandet räcker ju uppenbarligen.
Den ende som vågar stå upp och argumentera är då Lars, men… Inte ditt jobb egentligen va, Lars? Och inte heller Lars O:s som ju är ute i kylan sen länge.
Retrogardisterna argumenterar mot tystnaden, den värsta av fiender.
De får bilda en egen kommitté.
Yngve Rådberg. Den värsta fienden är dumheten, och den är alltsomoftast självcentrerad.
Sten, hur menar du?
Hej Lars och ni andra
Retrogardisterna argumenterar inte (primärt) mot litteraturetablissemanget och konstinstituitionen för att retrogardegänget (tex. skribenter i Aorta) står utanför det goda sällskapet. Saken består i att presentera en kulturuppfattning grundad i tradition och hantverk, som hela tiden existerat vid sidan av avantgarde-paradigmet (i huvudsak som en underström), men som vi menar undertryckts. Därför blir en kritisk granskning av de nuvarande normerna inom samtidskonsten oundviklig.
Några exponenter för en retrogardistisk/kulturkonservativ kulturuppfattning (tex. Andrew Wyeth och Andrej Tarkowskij) har fått komma till tals, men de utvärderas utifrån avantgardismens krav till vissa former av förnyelse, originalitet etc. som en klassiskhumanistisk kulturkonservativ eller traditionsbejakande retrogardistisk konstsyn inte delar.
Problemet ligger antagligen i att den modernistiska historieskrivningens anhängare och konstinsitutionens maktkonglomerat upplever ett hot mot den hegemoni man ”tillkämpat” sig (inom tex. bildkonst och arkitektur). Annars hade det, inte minst i en demokratisk anda, varit ganska så lätt att erkänna giltigheten av denna parallella kulturuppfattning (som trots allt uppvisar vitala resultat). Och istället för att ständigt försöka undergräva kulturkonservativa värderingar, genom bla. konstpolitiserande förvrängningar, acceptera argument från tex. Lundberg och Sandell som vederhäftiga och begrundansvärda, även om man inte delar de samma.
Vilks använder sig inte av konstpolitiska förvrängningar i någon utpräglad grad, liksom en hel del andra mer insiktsfulla konstvetare. Men hans argumentation påvisar, som jag betraktar det på ett närmast värdenihilistiskt vis, konstinsitutionens faktiska värderingsnormer: Den ”symboliska makten”, som han själv fundamentalt accepterar och verkar inom. Tystnaden hos konstinstitutionens väktare gentemot retrogardistiska konstanalyser ska inte ligga Vilks till last.
Högaktningsfullt – Christopher
Jag tycker om det Christopher Rådlund säger i ovanstående kommentar.
När Vilks talar om att retrogardismen skulle vara för tunn, så är det utifrån premisser som jag inte uppfattar att den delar.
Jacob C. Utifrån ett DIS-perspektiv är det så. Men samtidigt har jag svårt att se att det inte är en rimlig kritik. Retrogardismen har en svag diskurs. Boken figurationer är en starkt vinklad presentation och analyserna kunde ha gjorts mycket bättre.
Jag uppfattade förvisso inte boken ”Figurationer” som helt opartisk. Men hur ofta är kulturdebatt i viktiga frågor helt neutral? För mig utgör det faktum att ”Figurationer” debatterats så flitigt ett bevis på bokens angelägenhet.
Jag tänkte speciellt på detta när jag läste följande i Lars Vilks senaste blogginlägg:
”I den samtida konstvärlden finns inga debatter att tala om. Venedigbiennalen och för den delen också alla andra biennaler har passerat utan att producera någon debatt. Det verkar omöjligt att få igång något.”
Av ovanstående skulle man kunna tro att samtidskonsten inte är särskilt spännande.
Vilks skriver också i inlägget:
”Ja, vad skall man skriva om, det är ont om debatter. I Sverige har vi haft två i år. Odelldebatten och figurationsdebatten. Ingen av dem har i någon högre grad entusiasmerat konstvärldens representanter. Det är lätt att förstå, nivån räcker inte till.”
Av ovanstående skulle man kunna få intrycket att konstvärldsrepresentanterna känner sig blasé och har tråkigt. Varför inte pröva att låta sig förundras över skönheten i retrogardisternas målningar?
Med detta sagt vill jag dock tillägga att jag tyckte om Lars Vilks senaste video om Roberto Cuoghi!
Jacob C. Tack för din uppskattning av videon!
Du skriver: ”Varför inte pröva att låta sig förundras över skönheten i retrogardisternas målningar?” Du kan ju igen läsa alla de recensioner och inlägg som kommit från DIS-hållet. Svaret är NEJ.
DIS-världen är inte blasé. De engagerar sig i det väldiga utbud som förnyas varje dag med ytterligare utställningar. Det finns gott om saker att intressera sig för. Som jag nämnde igår drog Walle en lans för Husserl. Intressant, åtminstone för några.