Del 821: Återigen dessa figurationer

Inte heller Peter Cornell kunde avhålla sig från den fascinerande figurationsdebatten. I Expressen förklarar han hur han menar att det ligger till. Hans huvudtes är att det var annorlunda i Norge. Såsom kulturellt U-land hade man där inte klarat av ”bataljen om figurativ konst och kritiken av modernismen”. Rättare är nog att säga att man i Norge hade fallet Odd Nerdrum och hans anhängare. Det märktes föga av detta på Kunstakademiet i Oslo. När jag började arbeta där under 1980-talet var Munch fortfarande den åtråvärda förebilden. Inte så att det skulle röra sig om figurativ expressionism som ideal. Den modernistiska jakten på nya ”hållbara” former var det man ägnade sig åt. Det postmoderna genombrottet inträffade sedan samtidigt med det svenska. Men det avgörande var förstås en smula norskt: att det gick för sig att införa de figurativa professurerna genom ministerstyre.

Ett taktiskt missgrepp av Cornell är att han drar en lans för Eva Ström och parallellen till nazikonsten. Så blir det igen mera ved i brasan. Nej, med den artikeln får man inte slut på debatten. Som jag skrev tidigare är det intressant att se hur DIS-folket skall visa hur fel de figurativa har – utan att lyckas hur långa än utläggningar blir. En väsentlig faktor är naturligtvis att ju mer det skrivs desto mer gynnas debatten. De figurativa har fått tillräcklig medial uppmärksamhet för att kunna kalla sig kontroversiella. De lyckas att provocera. Svagheten finns i att hela det figurativa utspelet är svagt teoretiskt underbyggt. Och dessutom synnerligen vagt.

En annan diskussion som rullat under veckan handlar om yttrandefriheten efter Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel i Aftonbladet om möjlig organstöld. Återigen försvaras yttrandefriheten, den här gången i första hand från sektioner som inte hade mycket till övers för denna frihet när en obetydlig rondellhund gjorde sin entré för två år sedan.

Det kommer mer i den saken inom kort.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 821: Återigen dessa figurationer

  1. Johan Lundberg skriver:

    Ja yttrandefriheten försvaras dessutom inte mot ngn som vill sätta yttrandefriheten ur spel. Snarare är det karakteristiskt att de väljer ut den enda demokratin i den där delen av världen att ge sig på i sitt försvarståg för yttrandefriheten.

    Det är som med Cornell och Ström: jag har hittills inte sett ngn av dem uppröras av de faktiska nazi-kopplingar som finns till organisationer som Hamas och Hizbollah. Sedan fattar jag mindre och mindre av nazi-grejen. För det första finns ju inga verk som leder tankarna i den riktningen. För det andra är det svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara problematiskt om nu så vore fallet. Hela grejen med nazispåret visar att de – trots alla de fina filosofer som deras estetik vilar på – inte har argument att försvara sig med. De vill kort och gott få motståndarsidan att framstå som etiskt underlägsna. Som dåliga människor. Moraliskt dubiösa.

    Inte ens mlijövänner hemfaller åt sådana argument. De propagerar inte mot motorvägsbyggen för att nazisterna byggde motorvägar. Med Cornells och Ströms argumentation så borde det vara fullt rimligt att argumentera för fler grusvägar i Sverige, med hänvisning til att det är den absoluta motsatsen till motorvägar. Eller för ko-stigar, vad vet jag…

    Och vad ska man säga om Forsbergs jämförelse mellan Richter och Johan Patricny? Skulle Ola Billgrens konst verkligen tåla en jämförelse med Richters? Jag tvivlar starkt… det finns alldeles för mkt epigoneri som kommer i dagen då. Vilket iofs inte gör mig ngt. Jag gillar Billgren ändå.

  2. Yngve Rådberg skriver:

    Peter Cornell använder samma argument som Lars O: att bataljen om figurativ konst och kritiken av modernismen är avklarad sedan länge (av dem själva nämligen!). Är det inte ett missförstånd, Johan, att slaget skulle gälla abstrakt/figurativt? Fast det kanske inte är så konstigt, jag tycker det är otydligt exakt vad ni slåss mot, även om jag vet det sen tidigare.

    Vad gäller Ola B så har jag förstått att han utvecklade sin stil oberoende av Richter och sen lite förlorade fotfästet när han väl ställdes inför dennes målningar. Fast i mina ögon sysslar de ändå med olika saker.

  3. Yngve Rådberg skriver:

    Till skillnad från de som gjorde upp med modernismen på 80-talet är ju figuranterna inte det minsta pomo, vilket jag tycker är en förmildrande omständighet. De försöker istället låtsas som om 1900-talet aldrig ägt rum. Även om resultatet inte har övertygat mig ännu, är det en för mig fullt begriplig strategi. Har man hamnat i en återvändsgränd måste man backa. Och frågan är om vi inte är i en sådan. Jag har haft den känslan ända sen 1900-talet tog slut, att konsten inte har någon väg ut ur estetiken som leder “framåt”. Antingen gör man sig helt och hållet av med estetiken som bevekelsegrund (som Lars ofta påpekar hänger den fortfarande kvar halvt om halvt), men då raderas också konstens särskildhet; plötsligt finner den sig stående på samma fält som allting annat. Eller så hamnar man i limbo, ett mellanläge mellan himmel och helvete, varken det ena eller andra, där ribban för vad man kommer undan med sänks för varje omgång. Kanske är vi där nu.

  4. Nemokrati skriver:

    Skall vi kalla den figurativa revanschen för Kapitalrealismen kanske ett passande namn. Idag också ett litterärt manifest ju – för den breda piken. På något sätt verkar det ändå som den konst innanför ramarna som kulturministern önskar. En anpasslighet till den makt utanför vilken man helst inte bör dväljas om man vill vara någon som räknas.

  5. Nemokrati skriver:

    Traditionen från New Criticism är väl mer sofistikerad och kanske kan hjälpa till att motivera elitism genom övertygande estetisk kvalitet – men alstren i dess anda kan å andra sidan snabbt bli akademiskt klaustrofobiska alternativt ren nostalgi. Jag tror mer på eklekticism och roliga kombinationer.

  6. Nemokrati skriver:

    Samt på att utmana makten varhelst den befinner sig.

  7. Johan Lundberg skriver:

    Yngve, ja det råder, som vi kunnat konstatera, språkförbistring ifråga om vad man egentligen gjorde upp med för 40-50 år sedan. Paul Grötvedt utredde det där slagkraftigt i SvD genom att påpeka att det modernistska måleriet naturligtvis gick under för 50 år sedan men att detta inte utesluter att det även därefter har rått en modernistisk hegemoni i kosntvärlden, så till vida att ord som gränsöverskridning, utmaning, provokation etcetera har dominerat som kvalitetskriterier även under perioden efter 1960-talet…

  8. Nemokrati skriver:

    Johan Lundberg – de orden har väl funnits ännu längre – sen romantiken, upplysningen, rentav antiken.

  9. Nemokrati skriver:

    Men man förstår ju att den moderata kulturministern gärna vill ändra på detta.

  10. Pingback: Vems organ är vems? « Gotiska Klubben

  11. Johan Lundberg skriver:

    Nemokrati, jasså jag trodde att de uppstod med romantiken men de kanske fanns under medeltiden, nyklassicismen, renässansen, romerska antiken, fransklassicismen… och så vidare. Det kände jag inte till men det låter ju som en spännande upptäckt som du gärna får utveckla närmare.

  12. Nemokrati skriver:

    Nu tänkte jag ju främst på upplysningen och romantiken, Johan Lundberg. När det gäller antiken så tänker man ju inte minst på Sokrates och Euripides.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.