Del 822: Kvalitetsrapport från Chelsea

Jag har fastnat för en kommentar från Yngve Rådberg. Hans skriver om konstens situation:

”Har man hamnat i en återvändsgränd måste man backa. Och frågan är om vi inte är i en sådan. Jag har haft den känslan ända sen 1900-talet tog slut, att konsten inte har någon väg ut ur estetiken som leder ’framåt’. Antingen gör man sig helt och hållet av med estetiken som bevekelsegrund (som Lars ofta påpekar hänger den fortfarande kvar halvt om halvt), men då raderas också konstens särskildhet; plötsligt finner den sig stående på samma fält som allting annat. Eller så hamnar man i limbo, ett mellanläge mellan himmel och helvete, varken det ena eller andra, där ribban för vad man kommer undan med sänks för varje omgång. Kanske är vi där nu.”

Det finns kanske andra möjligheter och en av dessa är under alla omständigheter utvecklad som stigande trend. Estetiken, om vi med den menar intryck genom form i vid bemärkelse, är varken nödvändig eller tillräcklig för att definiera dagens konst. Men den är nästan alltid verksam. I kritiken av modernismen skymtar den ständigt förbi, en blick in i den värld vars portar inte längre kan öppnas. Den tid då det var möjligt att bejaka det glada budskap som Lyotard talar om: att det estetiska är oändligt, att det kan varieras utan slut. Men i och med att man kan förstå det förlorar det sin tillräcklighet. Lyotard såg fortsättningen i det sublima men så blev det inte. Istället kom det sociala som nödvändigt kriterium (men inte tillräckligt).

För att dra fram kvalitetsaspekten i samtidskonsten kan man förmodligen ställa samman den estetiska och den sociala aspekten och lägga till några ytterligare: fragment, collage, ett påtagligt referens- och citatprogram. De är vad jag kan komma fram till när jag går genom Roberta Smiths recension av utställningen Phase Two på X Initiative i Chelsea. Klassisk mark! Augusti och septemberutställningarna i Chelsea har av tradition varit platsen för konstnärer som snart skall visa sig på allvar. Roberta Smith samlar sig till detta:

”…three young artists who work in film, performance, sound and other time-based mediums, and suggest some exciting new approaches to reinventing and recombining Post Minimalism’s diverse strains, especially the emphasis on language and the use of dispersed, decentered installations. Taken together they say more about art today, more clearly, than most biennials.”

Vän av ordning och insikt säger naturligtvis att det där har vi hört ett bra tag. Men ändå, i den formuleringen sägs något om vad en rutinerad stjärnkritiker menar är kvalitet just nu. Och hon sammanfattar utställningarna (som är tre):

“…have a transitory quality, both in their subjects and their presentation. Nothing seems really fixed.”

Å andra sidan är det för den invigde inte särskilt nytt. Alla har varit med ett bra tag men står inte i första ledet utan kan säkert hävda sig betydligt mer än hittills. Luke Fowler blandar dokumentär och fiktion, det låter inte överraskande men är naturligtvis avhängigt av vilket resultat som uppnås. Poängen är att svårigheten att få tag på något bestämt lämnar utrymme för en estetisk eller poetisk infallsvinkel som onekligen kittlar kritikern. Keren Cytter är bekant från Venedigbiennalen (och för övrigt finns min sammanfattning av några av hennes bästa videoarbeten här) där hon i någon mån blev lagd märke till. Djup och svår, ställer krav på betraktaren, goda vitsord från biennalkritikerna. I Chelsea kombinerar hon sina videor (med dess uppsjö av referenser) med stora teckningar. The Mysterious Serious är det intressanta namnet på hennes utställning. Slutligen den i sina arbeten rastlöse Tris Vonna-Michell.

Estetiken kommer alltså tillbaka men det låter sig sägas att dess centrala roll är begränsad genom att den framträder indirekt; medan en eller väldigt många saker sker, kan den dyka upp. Ett direkt tillträde till det estetiska är som jag ser det helt omöjligt. – ”Jag sa det aldrig” – ”Men du antydde” – ”Det är du som antyder.”

En liknande roll spelar den framgångsrika koreanskan Koo Jeong-a. Hon har just inhöstat en vacker framgång på Venedigbiennalen med sin skälvande stubbe. Hon blandar och ger hämningslöst och oförtrutet. Det sociala är närvarande utan att betyda något bestämt. Risken är dock att det blir lite för charmigt. Se nedan.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 822: Kvalitetsrapport från Chelsea

  1. Pingback: Vems organ är vems? « Gotiska Klubben

  2. Nemokrati skriver:

    Jag tyckte att den här koreanskan var naturbarnsligt poetisk som en ingång till en ny och gammal värld, nånting som man vet finns inom en själv också fast man inte känner det.

  3. Yngve Rådberg skriver:

    Tack för ett engagerat och positivt svar på min dystra profetia. Det finns säkert utvägar för den som vill, enklast är att strunta i problemen och bara köra på. Med mig är det väl så att jag föredrar ett hopplöst utgångsläge. Jag känner mig liksom hemma med det. Så min konstsyn blir därefter.

  4. Göran E skriver:

    DET SNYFTANDE ANTISEMITBLADET

    Lars,

    ser att du lämnat ditt eget forum för Newsmill… Angående skandalen kring Boströms famösa “artikel” finns en del paralleller till din egen skandal, men, som du till viss del antyder själv, mest intressant i sina motsatser. Helle och Per: numera yttrandefrihetens försvarare!

    Först några enkla reflektioner kring själva artikeln: Ingress+ bild med en rabbin i New Jersey (i och för sig amerikan, men ändå) som anklagas för att ha tjänat pengar på illegala organdonationer, lite lösa rykten om bekräftat obekräftade organstöldsmisstankar från 1992, en bild av en traumaopererad och/eller obducerad man och lite diktning om en israelisk soldat som dricker Coca-cola – sedan är konspirationssoppan färdig kokad och den anklagade “måste rentvå sig” från dessa mycket allvarliga anklagelser. Denna klassiskt antisemitiska ryktesspridning blir till en glasklar bild för de mottagliga: Per Gharton, Åsa Linderborg m.fl. Gharton lade för övrigt till våldtäckt i spekulationerna, passar väl fint in i dagarnas åsiktsmobbing angåendeen åklagares syn på juridiken.

    Man frågar sig:

    1. är det inte lite korkat att skjuta en tilltänkt organdonator i bröstet och buken? De israeliska specialförbanden använder ju oftast en M16-modell som brukar ge ganska svåra skador. Och tilläggsbehandlingen med skott i vardera knä lär väl knappast minska blodförlusterna. En akutoperation av buk och thorax brukar inkludera… operationssnitt i buk och thorax. Nåväl, det var snitt upp till halsen så man får väl gissa att han blev obducerad. Troligen dog han i helikoptern om skadorna var så omfattande som Boström beskriver.

    2. När man skall ta ut en njure lägger man vanligen ett flanksnitt och inte ett medellinjesnitt. Boström borde i brist på annan research gjort lite anatomisk research, men hade väl lite bråttom under de 17 år han försökte få artikeln publicerad.

    3. Stor organbrist i Israel? Javisst, det råder stor organbrist i Sverige också, liksom de flesta länder.

    4. Var sker dessa operationer? Står det alltså ett team redo med kylklabbar för att flyga över en njure till New Jersey? Kom igen…

    Även om storyn faller på sin egen orimlighet, kanske det vore intressant med lite “vidare utredninga” – om det hade funnits ett endaste uns av substans som kunde styrka konspirationen.

    Aftonbladet lever ju på att publicera dynga, och är ju tillåtna att göra så. Det är något vi måste acceptera om vi vill ha en fri press, vilket de flesta av oss vill. Men frågan är om de inte överträffat sig själva denna gång.

    Det anmärkningsvärda är att man i och med artikeln tagit steget fullt ut för att matcha syriska, iranska och egyptiska tidningar när det gäller antisemitiska konspirationsteorier. Åsa Linderborg blev väl alldeles flåsis av glädje när hon fick Boströms artikel på bordet och anade scoopet.

    Klart folk i Israel blir förbannade över antisemitisk ryktesspridning i Sveriges största dagstidning. Tusen år av sådana viskningar har möjliggjort förföljelse, pogromer och industriellt massmord.

    Det anmärkningsvärda är att AB inte förstår eller låtsas om att man inte förstår reaktionen. Att i det läget spela yttrandefrihetens offer är bara patetiskt och en skymf mot de som plågats och dött för yttrandefriheten. Krokodiltårarna är i detta fall lika falska som billiga och hjälper AB att sälja ytterligare lösnummer. Var finns de brända ambassaderna? Boström sitter säkert på Gondolen nu och dricker dyr Champagne med Helle Klein – utan livvakter. Yttrandefrihet råder förstås i både Sverige och Israel, även om svenskarna varit lite klena att stå upp för den när det gällde dig själv – trots att du snarast bidrog till att hjälpa den muslimska världen (förstår att du är sårad). Din muhammedhund var förresten aldrig islamofobisk, och judesuggan (i sin kontext) absolut inte antisemitisk. Hur var det, vad tyckte AB om ditt profetskämt och yttrandefriheten?

    Självklart får AB fortsätta sin ryktesspridning, denna dyngspridare har aldrig varit hotad. Att rätten att publicera utan risk för liv och lem är förstås bra. Och Reinfeldt får väl fortsätta att titta med sina hundögon och berätta att han skall “förklara hur det fungerar” i Sverige. Han kan väl också tillägga att “In Sviden vi hävv Democracy” så att israelerna verkligen förstår vad de saknar.

    Men AB (och en del andra skribenter och politiker) bör sluta “överraskas” och snyfta över att folk blir förbannade. Som bekant kommer inga fatwor kommer att utdelas.

    Med vänlig hälsning,
    Göran E,
    Redaktör

  5. Nemokrati skriver:

    Den här polemiken speglar väl hela den fastlåsta världssituationen. Om någon säger något försvarande om endera sidan så antas omedelbart att man är emot den andra, och oftast stämmer det, ofattbart nog. Man kan inte ha sina favoritfolkmord att förfasa sig över – det är ju helt sjukt att ställa upp ett folkmord till exekution och så blunda för andra (t ex kommunistiska). En tredje väg verkar omöjlig – och det garanterar ju nästan framtida situationer där världsfreden är konstant hotad. Att kritisera Gazakrig och vit fosfor innebär ju inte att man försvarar antisemitism och terrorism. På samma sätt innebär ju inte en förståelse för Israels situation – och kritik av organisationer och länder som vill utplåna staten Israel – att man omedelbart försvarar Israels handlingar mot palestinierna.

  6. Lars skriver:

    Tack Göran för dina kompletterande uppgifter.

    Men det som verkade bli en verklig blamage för Aftonbladet kunde sedan få vind i seglen. När Israels regering kommer med krav på den svenska regeringen om fördömande blir det mer vatten på kvarnen: Se hur de är, israelerna. Har de aldrig hört talas om demokrati och yttrandefrihet? Nu vill de ha samma ursäkter som de muslimska ländernas ambassadörer för två år sedan.

  7. Göran E skriver:

    Ja Lars,

    Själklart var det korkat av den israeliska regeringen att ta i så hårt och be Bildt om uttalanden han inte kan erbjuda.

    Således lite rörigt mest på grund av israelisk oskicklighet i all upprördhet, och AB tar nu inte oväntat på sig rollen som lättkränkt offer. Hyckleri, men visst funkar det till viss del.

    Det korkade i att kräva ett fördömande (av artikelpubliceringen) från Sveriges regerings sida har förstås också påtalats i israeliska medier, som för övrigt är vana att själva få sig en släng av regeringens irritation – utan att för den skull en alltid intressant debatt och fri (inte “fri” som i Sverige) åsiktsbrytning avtar.

    Här var ett bra förslag som jag läste:

    http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3765929,00.html

  8. Nemokrati skriver:

    Låsta positioner – hur ska det kunna bli ett annat klimat. Obama höll ett tal i Kairo – betraktar ni det som eftergiftigt? Bushs War on terror har varat i sex år och verkat öka andelen shiitiska fanatiker, enligt vad man hört.

  9. Nemokrati skriver:

    Kriget mot Irak menade jag då.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.