Här är något om min egen verksamhet framöver. Jag deltar i performancefestivalen i Hammenhög (LUR). Den 9 september blir det världspremiär på min videoversion av Debussys opera ”Pelléas och Mélisande” (ca 45 minuter i fyra akter). Komplett program här.
Under konstens vecka (26/9 – 4/10) kommer Helsingborgs konstförening att genomföra ett program Konst på stan med ett hundratal konstnärer. Jag kommer att på ett eller annat sätt ägna mig åt Ivar Johnssons staty på Stortorget ”David”. Det inleds med en performance den 26 september.
En skulptur som väckt missnöje och flyttats och efter många år flyttats tillbaka.
Jag har funderat vidare på historien om Aftonbladets artikel och vad den utvecklar för något. PM Nilsson i Expressen och Mårten Schultz på Newsmill ser likheter med Jyllands-Posten. Den senare ger också en liten snärt när han nämner ”en svensk Jyllandsblads-liknande dumhet”. Det problematiska i Aftonbladets artikel är dels att den är dåligt underbyggd. För att komma med ett sådant påstående som författaren gör ställer man vanligtvis strängare journalistiska krav. Det andra är att den förs fram som en verklig nyhet och blir en del i den större strategin, Aftonbladets kamp mot Israel och särskilt dess ultrakonservativa regering. Kritiken har menat att artikeln är anti-semitisk. Då menar man ju inte att Aftonbladets redaktion skulle vara det utan att publiceringen kan påverka det lättpåverkade folket. Men efter den debatt som utbrutit är det svårt att tänka sig att det skulle bli någon ökad anti-semitism. Den står nog svarare Israel själv för med sitt beteende, inte bara i det här fallet utan också i sin politiska inriktning.
Likheten med Jyllands-Posten är att det publicerade materialet kan missförstås. Man kan naturligtvis insinuera att JP hade en mörk agenda men det är ytterst svårt att bevisa. PM Nilsson skriver ”Två minoritetskulturer känner sig på goda grunder illa behandlade och det internationella multikulturella system som heter internet fungerar blixtsnabbt.”
I fallet JP gick det emellertid inte så snabbt, reaktionerna kom efter närmare ett halvt år. Och sedan det som ständigt återkommer: Aftonbladets artikel gick ut på att det var något oegentligt som ägt rum i den fysiska världen. JP publicerade karikatyrer av en religiös symbol. Så sägs det omedelbart att denna symbol är lika verklig som verkligheten själv för troende muslimer. Så blir det olösligt. Västvärlden ser inte så på saken och vad är det då som gäller?
Mitt fall med rondellhunden är betydligt mer komplicerat. Teckningen gjordes för en konstutställning – i ett sammanhang som innebar ett mycket diskret offentliggörande. Att det blev en sak hänger samman med att de utställningsansvariga av säkerhetsskäl inte vågade visa bilden. Men det är först när den nyheten publiceras som saken tar fart. Medierna kan med bibehållen politisk korrekthet meddela den nyheten. Problemet uppstår när man vill trycka bilden. Det kan göras om det görs av rätt organ och på rätt sätt. Så t ex när Jan Guillou återger bilden i litet format i Aftonbladet. Han talar om att den är dålig och fortsätter sedan med en vänsterpolitisk utläggning. Men sedan kom Nerikes Allehandas artikel som handlade om yttrandefriheten och rätten att kränka en religion. Texten var oproblematisk men man hade valt att visa objektet. Dessutom är det en liberal tidning. Det kunde missförstås. I det här fallet gick det så långt att även seriösa skribenter talade om att Nerikes Allehanda hade en främlingsfientlig avsikt.
Men i Sverige blir det inte särskilt mycket av något utom på en punkt: Den intensiva kampen mellan vänster och liberaler/konservativa. Den bedrivs konstant och är naturligtvis en kamp om de själar som skall gå till valurnorna. Förlorade vänstern några röster genom Aftonbladets klumpighet? Troligen inte, man kan dra sig tillbaka med en mindre kulturell prestigeförlust som man säkert kommer att kunna kompensera. Israel har också dämpat sina åthävor. Såpass civiliserade är de trots allt.
I delar av den muslimska världen är religionen en förutsättning för att man skall bli tagen på allvar. När den amerikanske konstnären Paul Chan arbetade med sin film om Irak 2002 berättade han att den första fråga han fick var vilken religion han hade. Det gick inte att säga att han inte hade någon för då blev det inga samtal. Tillfälligt fick han därför framstå som troende.
Här kan ni ta del av Paul Chan, en sofistikerad socialkritisk konstnär.
Min artikel på Newsmill om den konstnärliga rättegångens välsignande egenskaper kommer med all säkerhet att visa sig korrekt. Genom rättegången förskjuts Odells projekt i en riktning som konstvärlden kan betrakta som riskfritt intressant. Problemet med den konstnärliga kvaliteten har ju handlat om att den är alltför illustrativt journalistisk och dessutom patetiskt personlig. Konstnärer som idag gör projekt om allt möjligt har stor nytta av direkt erfarenhet av sitt ämne. För Odells del är erfarenheten något nertyngd av att den delvis utgörs av hennes personliga problem. Men vem behöver bry sig om konstnärens intentioner när projektet har kommit att domineras av helt andra faktorer. Med utställningen på Kalmar Konstmuseum fick det en ny kontextmöjlighet och kunde börja avläsas på andra sätt. Och nu är det alltså rättegång. Konstvärlden kan inte komma ifrån att konsten har lämnat gallerirummet och tagit sig ut i verkligheten. Ulrika Stahre i Aftonbladet är imponerad av det och ger sitt fulla stöd. Mötet med rättsväsendet är betydligt intressantare än de fåfänga försöken att diskutera psykvården. Mårten Arndtzén ställer också upp (Kulturnytt) i denna fråga. En av poängerna är kostnaderna som psykvården har belastats med. Den bekräftade summan är 35:20 kr.
Verkets kvalitet blir naturligtvis större genom tingsrättens omsorg. Konstnären får hoppas på en fällande dom eftersom det inte är bra att komma undan. Rättsväsendet bör utdela ett straff för att bekräfta att konsten var överskridande. Ett mindre bötesstraff är den rimliga utgången. Ett frikännande skulle göra åklagaren missnöjd och han skulle förmodligen överklaga domen.
Det är ytterst sällsynt med rättegångar mot konst. Och den här rättegången är den första som sker under den fullt utvecklade digitala tidsåldern vilket för med sig att antalet röster och kommentar är oöverblickbart. Konstkritikerna kan inte hålla sig undan utan kommer mangrant att dyka upp med sina spalter. Det handlar också om att hävda och försvara konstens position.
En rättegång är alltså ett säkert kvalitetskriterium.
Dennis Dahlqvist lämnade sina synpunkter på fallet Odell i gårdagens Kulturnyheterna. Hans slutsats var att det var bra för Konstfack som nu får skärpa sig och förbättra sin handledning. Det är rätt tveksamt hur bra det är eftersom vad vi sannolikt får se är ingående granskning och fastlagda etiska regelverk. Den tilltagande tendensen till kvalitetssäkrad konst fortsätter sin frammarsch.
