Del 835: En markant repris: Socialkritik i Istanbul

Postat den 2009 9 september av Lars Vilks

Nej då och uppenbarligen är det för tidigt att räkna ut socialkritiken. Om tendensen går mot en mindre viktläggning av denna såsom vi har kunnat se under en längre tid finns det också en satsande motsats. Istanbulbiennalen som öppnar på lördag är upplagd som en genuin socialkritisk tillställning med alla de gamla förhoppningarna om konstens välsignande inverkan på världen. Läs den här matsedeln som visserligen bär med sig klädsamma frågetecken men saken kan knappast framstå klarare:

”How can artists and intellectuals intervene across the diverging scales of contemporary politics? Liberal democratic society has only two measures of value, and therefore only two standards for organizing its collective decisions: profitability and popularity, calculated on the markets and in the media. This formula has given rise to extreme consumerism, predatory business elites and populist political leaders who draw on ethnic and religious identifications to pump up their individual images. What has disappeared in the spectacular splash and the aggressive national posturing is any kind of collective project, such as the industrial modernization projects on which so many Leftist artists and intellectuals collaborated in the early 20th century. The question we face, as artists and intellectuals, is how existing forms of cultural production and distribution can be reconfigured, in order to help generate egalitarian aspirations after the current bankruptcy and collapse of the exclusionary liberal formula of market-driven, media-centred democracy. How can new values of solidarity and reciprocity become visible in thought, serving as measures and standards for vitally needed changes in reality?”

En sak är att Istanbulbiennalen vill profilera sig mot Venedigbiennalen. Eftersom det inte tycks finnas något alternativt annat än att återgå till en hårtslående politisk agenda har man valt den. Och det ingår sociala projekt och paneldiskussioner. Man har också avstått från att ta med välkända eller något så när kända konstnärer. Vi har anledning att följa hur denna neosocialkritik kommer att bemötas.

Samma dag som Istanbulbiennalen öppnar Kalmar Konstmuseum en utställning om socialkritiken i ett historiskt perspektiv.

Den som vill följa Ladoniabiennalen kan se på dammakaren Jorge Otero-Pailos.

Publicerat i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag | 3 kommentarer

Del 834: Kant och skönheten för dummies

Postat den 2009 8 september av Lars Vilks

På senare tid har det talat en del om skönhet eller i vidare bemärkelse om det estetiska. Däremot får man sällan veta vad det går ut på. Jag tänkte därför ge en kort redogörelse för den moderna skönheten/estetiken. Den förmoderna skönheten – i den mån den har något att göra med den moderna – kan jag inte kommentera nu.

Kant är roten till all konst. En viktig tes. För att frambringa (och i praktiken skapa) den SÄRSKILDA skönheten gör sig Kant till psykolog. Ty, säger han, vi har ett förstånd. Men vi har också ett förnuft. Om man försöker inser man svårigheten att lokalisera dessa psykologiska entiteter. Förstånd är det som får oss att relatera företeelser till begrepp medan förnuft strävar efter idéer. I varje fall sker stundom det att vårt förstånd inte kan sortera en företeelse. För att genomföra sorteringen har förståndet en annan psykologisk enhet till disposition: Inbillningskraften. Den skall komma med förslag, men i vissa fall avvisar förståndet alla förslag. Inbillningskraften producerar och producerar förslag men inget passar. Om det är så att denna situation är för handen blir resultatet en skönhetsupplevelse. Friktionen eller ”det fria spelet” mellan förstånd och inbillningskraft åstadkommer skönhetsupplevelsen. Eller tvärtom: När en skönhetsupplevelse är för handen kan vi vara säkra på att de båda entiteterna är i full verksamhet.

Om vi skulle ha andra upplevelser i samma riktning, ”trevliga”, ”tjusiga” eller upptäcker att det rör sig om betingad skönhet, alltså skönhet som bygger på praktiska förhållande ”se så väl det fungerar” befinner vi oss på en lägre nivå och ingalunda är förståndet och inbillningskraften igång. Skillnaden är som Kant meddelar att det rör sig om ANDE eller Utan ANDE.

Om förståndet ersätts av det idésökande förnuftet uppstår istället Det Sublima. Och naturligtvis kan det förstås tvärtom: När vi upplever det sublima kan vi vara övertygade om att förnuftet och inbillningskraften är i full gång.

Men spektaklet är inte över med detta. Ej alls, nu inträder OMDÖMESFÖRMÅGAN (försök att lokalisera den, det är inte lätt). I tillståndet skönheten eller sublimiteten kan omdömesförmågan få oss att erfara en viss form av harmoni, nämligen den att det finns en förbindelse mellan det sanna och det goda. Även här torde gälla det omvända: Skönhetsupplevelsens styrka är bekräftelsen på att omdömesförmågan förmedlar denna världarnas harmoni till oss.

Så talade Kant och sade. Vad som är märkligt är att hela denna spekulation svaldes av eftervärlden och gör det ännu. Och om Kant ändå var måttlig i sina amatörpsykologiska utsvävningar blev det betydligt värre i estetikens fortsatta utveckling.

I morgon börjar festivalen i Hammenhög.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 22 kommentarer

Del 833: Debatt och biennalpizza

Postat den 2009 7 september av Lars Vilks

FIGURATIV DEBATT

Inte helt oväntat blev figurationsdebatten i Edsviks konsthall en västgötaklimax (den visas under veckan vid flera tillfällen i Axess TV). De som bänkat sig för att kämpa sig genom debatten var Jessica Kempe, konstkritiker på Dagens Nyheter, Gunnar Larsson – konstnär och lärare på Konstfack, Anna Brodow – konstkritiker på Svenska Dagbladet, Peter Luthersson – chef för bokförlaget Atlantis, Sanna Tomac – lärare vid Ateljé Stockholm, Stig Larsson – författare, Mats Wiklund – moderator.

Västgötaklimax alltså: Det är Uuuunderbart, ja Häääänförande, eller hur man nu skall uttrycka det, liksom …trevligt…

Sanna Tomac klargjorde (äntligen) vad det handlade om. Det rör sig inte om figurationer utan alldeles som man har kunnat misstänka om SÄRSKILDA figurationer, sådana med många lasurer och de gamla mästarnas tekniker. Vad man vill uttrycka har det också vinglats något om, men först som sist handlar det om Skönhet. Rakt av och resolut, inga komplikationer kring vad skönhet är och var den kommer ifrån. Och troligen är auktoriteten till den bevarade kantianska andan Roger Scruton. Styvnackad tilltro på en ur själen (och självfallet med många kulörer lasur) framsprungen autenticitet. Med en förtjusande naivitet kunde Sanna Tomac meddela att sådana konstnärer röner motstånd och diskrimineras. Man måste lära sig tekniken för att kunna uttrycka sig, tillade hon.

Ja, hur är det nu med tekniker i Alltings Tidevarv? För en del år sedan var det två kvinnliga studenter som skulle göra ett barprojekt i Oslo. För att kunna uttrycka denna bar krävs självklart bartenderkunskaper. Kunde skolan tillhandahålla detta? Nej, den ingår inte i ordinarie uppställning utan får tas externt.

Vad skall man ha för standardtekniker på en Konsthögskola? De ledande teknikerna är de digitala, att datorer, foto och video finns med är inget att förundras över. Sedan finns skulptur som kräver lite diverse hantverkskunskaper och naturligtvis måleri – i allmänhet. Grafiken lever alltmer i en osäker tillvaro.

Så frågan är vad den Särskilda Lasurfigurationen har att komma med. Förmodligen är det så enkelt att det inte är mer än vad som framkommit: lite småtrevlig konst i gammal stil – men med gränslösa ambitioner.

Samtidskonstens försvarare kom liksom aldrig till skott. Jessica Kempe fortsatte att deklamera sin entoniga nazistvisa, dystert att se att hon inte kan bättre. Peter Luthersson vet mycket om litteratur men desto mindre om konst. Han är inte ens införstådd med att konsten har en epok efter modernismen. Däri skiljer den sig från litteraturen som aldrig blev en readymadeverksamhet. Stig Larsson förklarade för församlingen vad konst är. Inget svårt alls, menade han, och berättade att konst var när konstnären undrade över något. Jo, det låter bekant och mycket samtidspräglat: Han kom, säkert helt omedvetet, rakt in i samtidens konstnärliga undersökning. Där undras det systematiskt. Man kan ju tillägga att även vetenskapsmännen undrar och att det för övrigt undras både här och där.

BIENNALER

Den ivriga diskussionen om biennaler som kommer att äga rum den 17-20 september i Bergen har föranlett en skrift vars inledningstext kan läsas här. En detalj som jag fäste mig vid var att man i sitt ironiserande över biennalerna jämför dem med pizzornas roll i det kulinariska landskapet. En helt misslyckad bild eftersom pizzan saknar status. Biennalerna är visserligen en form av snabbmat men det är samtidigt det bästa som konstvärlden kan erbjuda. Inga pizzor där. Jag har svårt att finna något att jämföra med i den kulinariska världen. Trots allt är det kanske en viss skillnad.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 14 kommentarer