Del 834: Kant och skönheten för dummies

På senare tid har det talat en del om skönhet eller i vidare bemärkelse om det estetiska. Däremot får man sällan veta vad det går ut på. Jag tänkte därför ge en kort redogörelse för den moderna skönheten/estetiken. Den förmoderna skönheten – i den mån den har något att göra med den moderna – kan jag inte kommentera nu.

Kant är roten till all konst. En viktig tes. För att frambringa (och i praktiken skapa) den SÄRSKILDA skönheten gör sig Kant till psykolog. Ty, säger han, vi har ett förstånd. Men vi har också ett förnuft. Om man försöker inser man svårigheten att lokalisera dessa psykologiska entiteter. Förstånd är det som får oss att relatera företeelser till begrepp medan förnuft strävar efter idéer. I varje fall sker stundom det att vårt förstånd inte kan sortera en företeelse. För att genomföra sorteringen har förståndet en annan psykologisk enhet till disposition: Inbillningskraften. Den skall komma med förslag, men i vissa fall avvisar förståndet alla förslag. Inbillningskraften producerar och producerar förslag men inget passar. Om det är så att denna situation är för handen blir resultatet en skönhetsupplevelse. Friktionen eller ”det fria spelet” mellan förstånd och inbillningskraft åstadkommer skönhetsupplevelsen. Eller tvärtom: När en skönhetsupplevelse är för handen kan vi vara säkra på att de båda entiteterna är i full verksamhet.

Om vi skulle ha andra upplevelser i samma riktning, ”trevliga”, ”tjusiga” eller upptäcker att det rör sig om betingad skönhet, alltså skönhet som bygger på praktiska förhållande ”se så väl det fungerar” befinner vi oss på en lägre nivå och ingalunda är förståndet och inbillningskraften igång. Skillnaden är som Kant meddelar att det rör sig om ANDE eller Utan ANDE.

Om förståndet ersätts av det idésökande förnuftet uppstår istället Det Sublima. Och naturligtvis kan det förstås tvärtom: När vi upplever det sublima kan vi vara övertygade om att förnuftet och inbillningskraften är i full gång.

Men spektaklet är inte över med detta. Ej alls, nu inträder OMDÖMESFÖRMÅGAN (försök att lokalisera den, det är inte lätt). I tillståndet skönheten eller sublimiteten kan omdömesförmågan få oss att erfara en viss form av harmoni, nämligen den att det finns en förbindelse mellan det sanna och det goda. Även här torde gälla det omvända: Skönhetsupplevelsens styrka är bekräftelsen på att omdömesförmågan förmedlar denna världarnas harmoni till oss.

Så talade Kant och sade. Vad som är märkligt är att hela denna spekulation svaldes av eftervärlden och gör det ännu. Och om Kant ändå var måttlig i sina amatörpsykologiska utsvävningar blev det betydligt värre i estetikens fortsatta utveckling.

I morgon börjar festivalen i Hammenhög.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

22 svar på Del 834: Kant och skönheten för dummies

  1. TJ skriver:

    hehe, tack för den, även om jag är så mycket dummie i saken att jag inte kan bedöma riktigheten…

  2. Jacob C skriver:

    Tack för en intressant bloggpost. En gissning om varför Kants teori svaldes skulle ju kunna vara att den faktiskt lyckas fånga något rellt (på ett ungefärligt vis förstås).

  3. Rasmus skriver:

    Dekonstruktionen av metafysiken (Derrida) kom ju rätt sent, varför det inte alls är märkligt att Kants teori svalts. Det kan ta en stund att bli av med det hela.. Det är lätt, alltför lätt att göra metafysiska antaganden som teoretiker.

  4. Lars skriver:

    Ett vägande skäl för Kants framgång är hans avsikt med hela denna spekulation: att visa förbindelsen, broslaget mellan det sanna och det goda, ett klassiskt problem i filosofin som för första gången fick ett förslag till lösning genom estetiken. Och så öppnades vägen för konst med gränslösa ambitioner.

  5. Jacob C skriver:

    Rasmus. Nja, det har nog funnits metafysiska skeptiker även före Kant. Derridas dekonstruktion lever ju för övrigt på och i viss mån inom den metafysiska traditionen.
    Lars. Jag tror du har rätt i vad du säger om att Kants ändå ganska genomtänkta förslag till lösning på detta svåra problem spelade roll för att hans teorier fick ett så gigantiskt inflytande.

  6. Petter Helje skriver:

    Rasmus, har du missat dekonstruktionen av dekonstruktionen? Det är i så fall inte så konstigt eftersom den kom ännu lite senare än Derrida. Om vi beräknar att den tog sin början med Sokals bluff 1996 har den faktiskt ett drygt decennium på nacken. Vad kan man då lära sig av den? Jo, att den dekonstruktion av metafysiken som du talar om, av andra benämnd “frånvarons antimetafysik”, vilar på ett metafysiskt antagande. Den är med andra ord perfomativt inkonsistent, vilket i klartext betyder att den sitter på samma gren som den just är ifärd med att såga ner.

    Varför är då detta ett problem? Tja, om projektet är att göra upp med alla metafysiska antaganden kan man rimligtvis inte bara vifta bort att den egna argumentationen vilar på ett metafysiskt antagande. Eller kan man det?

  7. Lars skriver:

    Petter. En komplicerad historia eftersom det är rimligt att skilja mellan rena spekulationer och sådant som kan försvaras. Detta att varje resonemang bär på sin metafysik är nog så riktigt men man får beakta skillnaden att tro att åskan beror på att Tor kör med sin vagn eller att det handlar om elektroner. De långtgående postmodernisterna ville dock gärna köra allt över en kam och kunde då med suverän relativism inkludera sig själv. Här blir det också taktik. Om en postmodern dekonstruktör säger att man inte skall fästa sig vid dekonstruktionen eftersom den också innebär en metafysik kommer mottagaren knappast att fästa något större avseende vid det.

  8. Petter Helje skriver:

    Hej, Lars! Det var länge sen vi munhöggs, men du ska veta att jag läser dig med nöje. Om den postmoderne dekonstruktören av taktiska skäl inte låtsas om att dekonstruktionen innebär en metafysik så är inte du denne postmoderne dekonstruktör, eftersom du erkänner det. Men det kan ju finnas andra.

  9. Rasmus skriver:

    Petter: jag känner till Sokal och dekonstruktionen av dekonstruktionen. Vet inte hur relevant det är för min poäng, iom att jag syftade på skiftet som dekonstruktionens intåg innebär – vilket skulle kunna beskrivas som misstänksamheten/tvivlet på orden och tingen. Vilket Sokals manöver inte gör så mycket åt – man kan ta saker samtidigt bokstavligen (du menar vad du skriver – din text står där – jag uttolkar den) och tvivla (din text är en representation av vad du menar/jag gör en tolkning av texten) för det.

    Före detta har det såvitt jag vet inte funnits någon som har kunnat få något genomslag (betoning på detta) för ett sådant tvivel.. (vilket Jakob C menar).

  10. Rasmus skriver:

    Kort och gott, jag är mina sensorium oavsett om jag är superrelativisisk eller metafysiker/essentialist – och ifall jag är superrelativistisk eller metafysiker/essentialist så innebär detta oöverstigliga problem för min hållning.

  11. Petter Helje skriver:

    Rasmus, jag menar bara att man får hålla reda på och vara ärlig med sina egna metafysiska premisser. När du skriver att “det kan ta en stund att bli av med det hela” låter det ju som om projektet är att göra sig av med all metafysik, och att det följaktligen är möjligt att göra det. Men med “det hela” syftade du kanske på estetiken?

  12. Jacob C skriver:

    Misstänksamhet mot orden och tingen finns historiskt t.ex. hos antikens skeptiker och i modern tid hos mera litterärt skrivande tänkare/filosofer som Montaigne eller Nietzsche. På senare tid finns en stark kritik av metafysiken även hos positivistiska filosofer. Jag tror att påståendet att just Derrida totalt skulle ha omstöpt filosofin och dess beroende av metafysiken är lite vanskligt. Jag tror inte på att människor före Derrida var totalt oförstående och naiva inför skillnaden mellan språk/tecken/representation och värld.

  13. Nemokrati skriver:

    Hoppas att festivalen blir outstanding.

  14. Petter Helje skriver:

    Rasmus, det är lite underligt att ställa “superrelativisten” mot “metafysikern/essentialisten”, eftersom även superrelativisten måste grunda sin argumentation på ett metafysiskt antagande. Det låter ju som om essentialisten sitter med hela knät fullt med metafysik medan superrelativisten helt resolut gjort sig av med den. Vilket helt enkelt inte sant.

  15. Petter Helje skriver:

    Om superrelativisten t.ex. hävdar att det inte finns någon verklighet utanför representationen så är det lika mycket metafysik som när någon annan hävdar motsatsen. Den relevanta frågan blir då inte “metafysik eller inte metafysik?” utan “vilken metafysik och varför?”

  16. Rasmus skriver:

    Petter.. vi tycker nog inte helt olika i detta fallet misstänker jag. Tror vi tillskriver “metafysik” olika betydelser i sammanhanget, därav diskussionen. Helt i sin ordning, din slutsats, men jag ifrågasätter gärna användandet av metafysik som begrepp. Hur, metafysik? Som du också skrev syftade jag på estetiken – d.v.s. missförstånden som en metafysik som tror sig träffa i en saks natur, medför. Det är inte speciellt märkligt att ställa superrelativisten mot metafysikern/essentialisten – i den mån att de inte kan göra sig av med varandra. Nu är ju det ett hårddraget exempel..

    Jakob C: vi har ju t.e.x. Spinoza också, men du missar min poäng, nämligen den att Nietzsche t.e.x., även om han vände uppochner på mycket – ändå tillslut hamnade i en (flera eg.) metafysisk slutpunkt – d.v.s. att han trodde sig ha kommit till sakernas natur. Derrida vägrar någon slutpunkt, vilket är den markanta skillnaden – som åtminstone inte jag träffat på tidigare. Naturligtvis kommer Derridas insats någonstans ifrån – och där kan vi snabbt plocka fram ovan nämnda t.e.x.
    Kritiker finns alltid – frågan är hur de uppfattas, i vilken grad och vad som uppfattas och vem de förhåller sig till..

  17. Petter Helje skriver:

    Rasmus, jag har haft en depression och blev behandlad med elchocker, så jag är måhända lite trögtänkt, men enligt min ringa uppfattning kan man inte ifrågasätta användandet av metafysiken som begrepp samtidigt som man ideligen applicerar detta begrepp på essentialisten. Det blir så att säga en motsättning i resonemanget.

  18. Rasmus skriver:

    Petter: Jag beklagar depressionen – inte kul alls, hoppas du mår bättre nu!

    nja, så ser inte jag på saken.. Måhända är ordet i dess etymologiska betydelse rätt användbart – däremot om man ser historiskt på saken så har metafysiker s.g.s. alltid haft en dragning till essentialistiska hållningar. Även Deleuze, som genom immanensen försöker komma vidare, blir som metafysiker tvungen att uppfinna något bortom – inneboende – som vi inte kan veta om – som är en obestridlig del av vår natur/värld. Ja du förstår kanske vad jag är ute efter. Det är en annan metafysik än den Wittgenstein påvisar när han demonstrerar att orden inte räcker till – att något slags språkspel är en del av kommunikationen – vilket sedan utvecklas av Davidson bl.a.. Jamför en förklaringsmodell som säger sig beskriva någontings väsen och en förklaringsmodell som helt enkelt visat sig vara användbar för att beskriva en företeelse.. som ett sätt att prata om något specifikt.

    (det förekommer ju att båda dessa existerar inom samma förklaringsmodell – men du kanske förstår vad jag menar)

  19. Oliver skriver:

    Rätta mig om jag har fel, men jag trodde det var implicit hos Derrida och dekonstruktionen att den arbetar på metafysisk grund. Dekonstruktivism är väl snarare metafysikens yttersta konsekvens. Med m:s egna medel exponerar den dess ofrånkomliga problem, problem som funnits i alla tider och i alla texter. Saken är den att det är först här som de verkligen blir outhärdliga, och vi leds till att ifrågasätta metafysiken i sig. Detta betyder inte slutet för filosofin, bara vår möjlighet att grunda filosofin i absoluta.

    Processen “Dekonstruktionen av dekonstruktionen” känns ju därför lite löjlig och övertydlig.

  20. Petter Helje skriver:

    Hej, Rasmus och Oliver! Ursäkta sent svar, men jag har varit i sommarstugan ett par veckor. Depressionen är under kontroll med hjälp av en spikmatta bl.a. 🙂

    Derrida var naturligtvis medveten om den självmotsägelse det innebär att verka i den tradition man samtidigt försöker befria sig ifrån. När Habermas i början av 80-talet anklagade Derrida för performativ inkonsistens svarade han (typiskt nog i en fotnot i en av sina böcker) att dekonstruktionen FÖRHÅLLER SIG till denna motsägelse. Men på vilket sätt förhåller sig dagens “postmoderna dekonstruktörer” till den? Jag får intrycket att många av dem helt enkelt inte är medvetna om den, eller att de av taktiska skäl väljer att inte låtsas om den.

    Om “dekonstruktionen av dekonstruktionen” är en del av dekonstruktionen hos Derrida, så är den det inte nödvändigtvis hos alla hans epigoner. Därför finns det skäl att diskutera den – det vill säga att FÖRHÅLLA SIG till den.

  21. Jacob C skriver:

    Jag har en fråga till dig, Lars Vilks. Jag har (sådär lite allmänt) tagit fasta på din beskrivning av ”den särskilda skönheten”. Dock har jag bara sett termen här. Och när jag googlar på den för mig alla träffar tilbaka till din blogg. Jag är därför lite osäker på om du möjligen har myntat termen själv. Eller om det är din egen översättning från Kants tyska? Jag har Kants “Om omdömeskraften” hemma, men har aldrig orkat läsa mer än korta avsnitt ur den.

  22. Lars skriver:

    Hej Jacob! Den “särskilda” estetiken är min beteckning. Men den avser den högre from av estetik som Kant beskriver, dels den som “har ande” och dels den utan. På så sätt kan man skilja konstestetik från annan estetik. Med ande, alltså.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.