Del 838: Estetiska upplevelser och ett tvivelaktigt pedagogiskt projekt

Sociala konstruktioner kontra biologi

Johan Lundberg som vid ett flertal tillfällen givit min konstsyn viss kritik har kommit med ett nytt inspel på Axessbloggen:

”Analogin kan göras till den konstdebatt som förts i somras och där inte minst Lars Vilks hävdar att konsten och den estetiska upplevelsen är extremt tidsbundna sociala konstruktioner, vilket han menar bevisas av att en idé som först nedtecknadses i slutet av 1700-talet vidareförmedlats under århundradena därefter. Problemet är bara att dessa omständigheter på intet sätt bevisar att det inte fanns estetiska upplevelser före 1700-talet.”

Jag har ägnat mycket tid åt att syna dessa saker i sina historiska sömmar och skall man redan ut detta, får man fundera på vad en upplevelse är och vad som bestämmer den. Om vi t ex tänker på Duchamps pissoar levererar den (för den mottagliga) en konstupplevelse, alltså att uppleva att detta i sitt sammanhang osannolika objekt är ett konstverk och bär med sig betydelser och konsekvenser. Någon kan då påstå att det bör ha funnits motsvarande objektupplevelser av t ex pissoarer innan de blev möjliga som konst. Men det finns inget som talar för det.

”Estetiska upplevelser” fanns inte före 1700-talet eftersom man inte hade den begreppsapparaten. Och det är så att en begreppsapparat inte enbart är att sätta ord på en företeelse. Den kan också vara specifikt skapad så att upplevelsen hänger samman med just de förutsättningar som förs fram med denna begreppsbildning. Skönhetsupplevelser finns naturligtvis långt före 1700-talet men den innebär något annat än den estetiska upplevelse som ringades in av Kant och hans efterföljare. Den upplevelse som erbjöds är betydligt mer komplex än konnässörens behov av skönhet. Den moderna konsten blev svår, konstnären som ett sanktionerat geni skulle gestalta en högre form av översinnlighet som på samma gång skulle vara ett överskridande, att pressa gränsen för det estetiskt möjliga. Och dessutom vara ett uttryck för geniets upphöjda och ofta smärtfyllda tillstånd. Den konstnärliga uppgiften hade blivit gränslöst ambitiös och kunde inte längre beskrivas som ett nytt mode. Detta ligger sedan till grund för den estetiska upplevelse som erbjuds betraktaren.

Johan Lundberg är emot social konstruktioner och jag kan hålla med honom om att företeelsen alltför lätt kan överdrivas och skapa föreställningen att allt är sociala konstruktioner och att biologin saknar betydelse. Men allt är inte heller biologi.

Hammenhögfestivalen

Någon undrade vad Amit Sen deklarerade i sina slutord om sitt konstpedagogiska projekt. Jo, han sa ungefär det jag antydde i min beskrivning för ett par dagar sedan. Hans projekt var att skapa ett projekt som kunde falla bidragsgivarna i smaken. Det här med att vända sig direkt till fotfolket med en relationell estetisk metod och samtidskonst var precis vad man önskade sig. Själva fullföljandet med alla, helt relevanta, aktiviteter var i själva verket sekundärt. När han sagt detta, i en fullsatt salong, uppstod en intensiv diskussion som kom att pågå långt in på småtimmarna.

Ladoniabiennalen

Den är hittills lågprofilerad men på några platser har man upptäckt den. Se Saatchi.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Projekt | 22 kommentarer

Del 837: Dominique Gonzalez-Foerster

Hon är i det närmaste ett paradigmatiskt exempel på samtidskonst. Med sina rötter i den franska relationella estetiken har hon skapat en imponerande karriär som ger henne en ranking på 205. Standardkonst på hög nivå.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Projekt | 3 kommentarer

Del 836: LUR – festivalen i Hammenhög

Jag har nu bevistat första delen av Hammenhögfestivalen ”Lur”. Ett projekt som vid första anblicken har ett konceptuellt övertygande anslag. Amit Sen, konstnär och musiker, får ett betydande anslag för att genomföra sitt projektförslag som går ut på att arbeta i den relationella konstens anda i sitt omedelbara grannskap. Ett pedagogiskt projekt som startar i ett nolläge.

Konstpedagogiska projekt är en trögröra och man kan nog förstå att kulturrådet fann den här formen tilltalande. I en perifer del av landet, vanligt folk som inte har haft någon kontakt med konsten. Hur kommer det att gå? Är det möjligt att väcka ett intresse för samtidskonst hos människor som helt saknar erfarenhet av den. Visst, det ser intressant ut och man kan vara spänd på vilket resultat som kan komma fram.

Men det är att gå lite för snabbt fram. Amit Sen har också en annan utgångspunkt vilket gör hela saken betydligt mera komplicerad. Han ställer frågan om det är möjligt att få med sig konstens maktstrukturer på ett sådant projekt. Är det korrekt och passande? Han har förhört sig omsorgsfullt om vad en rad olika personer anser om idén. Den blev positivt mottagen och han nådde hela vägen fram. Så vill man ha det. Därmed kunde hela saken ha avslutat eftersom det därmed hade visats hur man skall presentera konstpedagogiska projekt. Faktiskt funderade Amit Sen på att meddela att uppslaget och ansökan i sig var ett konstprojekt för ett segment i konstvärldens hierarki.

Men det kom inte att sluta där, han bestämde sig att använda de givna resurserna och att genomföra etapp 2, vad skulle hända med deltagarna? Blir det någon kontakt med en folklighet? Det som skiljer det här projektet från andra är det begränsade antalet deltagare, de ständiga återkopplingarna och alla möten, ibland uppenbart i konstens namn, ibland har det mera verkat som umgänge. Hur det än har fallit ut kan det beskrivas med den omfångsrika termen ”relationell estetik”.

En intressant reaktion från deltagarna har varit att de snart förundrade sig över vad som var verkligt och vad som var konst. Att upptäcka att man möjligen var konstobjekt, att projektledaren var konstprojektledare och inte någon person, blev ett problem. Här har vi förstås den intressanta skillnaden: Konstvärlden längtar, t ex genom den relationella estetiken, till verkligheten och folket – men kommer aldrig dit (hela tanken är omöjlig trots att teoretiker som Nicolas Bourriaud trott på den). Men den del av världen som inte är konstvärlden har naturligtvis inget behov av att genom konsten nå fram till verkligheten eftersom de har uppfattningen att de redan är där.

Alla deltagare i projektet är inte utanför konstvärlden. Amit Sen har engagerat konstnärer och musiker som utan vidare håller en kvalitetsnivå i samtidsscenen. Hur har det gått med samspelet? Resultatet är nog vad man med en smula eftertanke kan förvänta sig. Så lätt går det inte att slå samman olika stamsamhällen. I Hammenhög finns också i mindre skala kategorin konst- och kulturintresserade. Även där blir det svårt. Det räcker inte för att kunna omfatta samtidens särart och inte heller denna grupp kan försona sig med tanken på att hela projektet kanske inte är ”på riktigt”. En misstänksamhet har uppstått.

Till själva festivalen, alltså finalen på hela projektet, har Amit Sen plockat in en rad helt relevanta deltagare. Efter ett par korta invigningstal på onsdagskvällen marscherade deltagare och intresserade till Jeppsons möbler där Johanna Billings klassiker Magical Worlds spelades upp. Efter det fortsatte Ivo Nilsson och Amit Sen med Mauricio Kagels experimentstycke Atem. Kvällen avslutades med min 45 minuters videoversion av Pelléas och Mélisande.

I tätorten Hammnehög finns det ca 1 000 boende. Endast en bråkdel visade något intresse för festivalen. Det är bara att konstatera att relationell pedagogik och uppmärksamhet inte är tillräckligt för att skapa ett bredare intresse.

Dagen därpå genomfördes flera evenemang. Intet kulturpedagogiskt arbete kan undgå barngrupperna, de tacksammaste kulturkonsumenterna och de minst problematiska. Barnen fick måla och gjuta på Torget. I samhällets ytterområde inbjöd Jenny Grönvall via sin alter ego Peggy Sue till målarkurs i sin rosainredda husvagn. Men det var ytterst få Hammenhögbor som dök upp. Kvällens båda performance, Lilibeth Cuenca Rasmussen som agerade och sjöng i bilhallen Peugeot samt Guds Söner (Leif Elggren & Kent Tankred), ”Guitar Heroes” i lantbruksmuseets svinstia, fick sin publik av de redan invigda.

Hur Amit Sen kommer att förklara sitt projekt får vi veta på söndag.

amitmind.JPG
Amit Sen

operamind.JPG
Operapubliken har bänkat sig

peggy-suemind.JPG
”Peggy Sue” alias Jenny Grönvall

Här finns lite levande bilder från de två första dagarna:

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 2 kommentarer