Nej då och uppenbarligen är det för tidigt att räkna ut socialkritiken. Om tendensen går mot en mindre viktläggning av denna såsom vi har kunnat se under en längre tid finns det också en satsande motsats. Istanbulbiennalen som öppnar på lördag är upplagd som en genuin socialkritisk tillställning med alla de gamla förhoppningarna om konstens välsignande inverkan på världen. Läs den här matsedeln som visserligen bär med sig klädsamma frågetecken men saken kan knappast framstå klarare:
”How can artists and intellectuals intervene across the diverging scales of contemporary politics? Liberal democratic society has only two measures of value, and therefore only two standards for organizing its collective decisions: profitability and popularity, calculated on the markets and in the media. This formula has given rise to extreme consumerism, predatory business elites and populist political leaders who draw on ethnic and religious identifications to pump up their individual images. What has disappeared in the spectacular splash and the aggressive national posturing is any kind of collective project, such as the industrial modernization projects on which so many Leftist artists and intellectuals collaborated in the early 20th century. The question we face, as artists and intellectuals, is how existing forms of cultural production and distribution can be reconfigured, in order to help generate egalitarian aspirations after the current bankruptcy and collapse of the exclusionary liberal formula of market-driven, media-centred democracy. How can new values of solidarity and reciprocity become visible in thought, serving as measures and standards for vitally needed changes in reality?”
En sak är att Istanbulbiennalen vill profilera sig mot Venedigbiennalen. Eftersom det inte tycks finnas något alternativt annat än att återgå till en hårtslående politisk agenda har man valt den. Och det ingår sociala projekt och paneldiskussioner. Man har också avstått från att ta med välkända eller något så när kända konstnärer. Vi har anledning att följa hur denna neosocialkritik kommer att bemötas.
Samma dag som Istanbulbiennalen öppnar Kalmar Konstmuseum en utställning om socialkritiken i ett historiskt perspektiv.
Den som vill följa Ladoniabiennalen kan se på dammakaren Jorge Otero-Pailos.
Pingback: Det bohuslänska ljuset « Gotiska Klubben
Den ’socialkritiska’ dimensionen kan behövas minst sagt. Efter att ha tagit del av ’konst’debatten ett tag nu i Sverige så känner man avsmak. Demagogin är inte bara i antågande utan antar formen av gängse diskurs.
Figurationerna behöver lite anti-figurationer för balans, menade jag då. Figurativt som figurativt.