Odells rättegång har som sagt fört med sig att hon nu har hela kritikerkåren hejande vid ringside. Projektet har fått en ny och principiell vinkling: Rättssäkerheten är i fara. Mårten Arndtzén ser allvarligt på detta i Kulturnytt. I GP engagerar sig Sinziana Ravini igen, ser ett grekiskt drama och menar att om Odell hade varit man och journalist skulle hon inte ha blivit dömd.
Konst och journalistik är inte samma sak. Journalister som wallraffar är målmedvetna och använder en metod som är välkänd. Konsten är inte alls lika rak, Odells deklaration om att diskutera psykvården blir principiell och svävande. Antagligen kan man också säga att tilltaget med den föreliggande intentionen är ovanligt klumpigt utfört om man ser det ur journalistisk synpunkt. Vi har också sett hur kritikerna tidigare ställde sig avvaktande inför den alltför ensidiga programförklaringen. Under konstens socialkritiska era har journalistiken varit något konstnärerna, med all rätt, har aktat sig för. Där handlar det om identitet.
Någon större fara för rättssäkerheten är det nog inte. Konsträttegångar är ytterligt sällsynta och blir dessutom speciella. Vi har ännu inte sett exempel på att något fall har kunnat användas som (reellt)( – se nedan) prejudikat.
Sedan skall man förstå hur domstolen fungerar. Jag har varit med ett antal gånger. Tre instanser tog sig an Nimis. Arx vandrade visserligen den också genom rättssystemet men domen föll i tingsrätten. Två rättegångar handlade om huruvida försäljningen av Nimis var korrekt. Därefter togs hela saken om igen med markägaren i tingsrätt och hovrätt. Slutligen behandlades Omfalos (en betongpelare 1.6 meter hög) i en separat rättegång.
Min erfarenhet är att det i första hand inte handlar om paragrafer. Konstärenden är så speciella att de inte kan passas in i några enkla normer. Istället är det så att rätten antingen är positiv eller negativ. Beroende på vad den är kan den sedan leta fram några lämpliga paragrafer. Ett konstärende är perfekt för att anpassas till rådande känsloläge.
Nimis, t ex, fälldes i tingrätten men jag dömdes enbart till ansvar, alltså utan något egentligt straff. Domaren var vänligt sinnad (man märker lätt hur det står till) och fann en god utväg som han tänkte sig att i någon mån kunde tillfredsställa båda parter. Men så blev det inte. Åklagaren tog ärendet till hovrätten och även där visade det sig att rätten var positivt inställd. Med juridisk elegans fann man utvägen att jag inte var skyldig eftersom det inte fanns något direkt förbud att uppföra byggnader enligt de föreskrifter som gällde för naturreservatet. Åklagare överklagade till Högsta Domstolen. Onekligen var det så att syn på stället i naturen var en god faktor för min del. Högsta Domstolens fem justitieråd satt i Stockholm och kom så småningom fram till att jag skulle fällas för hinder för framkomligheten. Även detta får man säga var en juridiskt poetisk vändning.
När sedan Arx kom upp hade jag oturen att få en mindre vänligt sinnad domare som valde den hårda linjen och utdelade 100 dagsböter. Faktiskt utnyttjade han ett prejudikat som skapats av en konstnär, nämligen mitt tidigare fall med Nimis. För övrigt måste man också förstå att domstolen har en makt att bestämma hur det skall vara. Självfallet inom rimliga gränser men det finns gott om utrymme. Utan att i detalj motivera sin ståndpunkt kan domstolen hävda ”rätten finner att…”, ”rätten menar att det är sannolikt att…” Så är det slut med tjafset. Filosofiskt sett har vi här kommit in i den gamla delningen mellan kunskap och domslut, mellan förståndet och omdömesförmågan. Mellan dessa finns ingen fast förbindelse, däremot är det tänkt att just konsten, alltsedan Kant, skall vara broslaget mellan dem. Sådana diskussioner för man dock inte i rättsförhandlingarna.
Konstnärer som lyckas framstå som seriösa och med osjälviska motiv kan inte behandlas som vilka skurkar som helst. Det vet rätten och den är naturligtvis också medveten om hur medierna och opinionen står och stampar efter ett avgörande. Ett konstärende är då tacksamt då en kompromisslösning kan genomföras utan att domen kommer att få några juridiska konsekvenser i övrigt.
En typisk gnällspikande kommentar från allmänheten kan gå så här:
”Personer bosatta i Sverige har rätt till sjukvård vid sjukdom eller befarad sjukdom och det betalar man landstingsskatt för att få. Däremot ingår knappast i den förmånen att spela sjuk och att använda sjukhusen som lekstuga även om man är konstnär. Anna Odell har därmed missbrukat sin rätt till sjukvård och kostnaden för detta kan inte reduceras till bara Stesolid och förbrukningsartiklar- hon tog i anspråk läkares och sköterskors arbetstid och det måste också ses som en kostnad i detta sammanhang. Jag tycker att hela historien är bedrövlig.”
Här finns ett uppslag till stora statliga besparingar. Bovar och skurkar behöver inte betala för polisens utryckning och arbete. Inte heller för vård av de skador de åsamkas i sin verksamhet. Detta är inte rimligt, en saltad räkning från myndigheterna om kostnader för utryckning, strid, omhändertagande, administration, materiel m m är något som borde övervägas.
För övrigt har jag skrivit en artikel om konstbegreppet i KvP. Den är ett svar på Conny Malmqvists tidigare två artiklar.
