Sociala konstruktioner kontra biologi
Johan Lundberg som vid ett flertal tillfällen givit min konstsyn viss kritik har kommit med ett nytt inspel på Axessbloggen:
”Analogin kan göras till den konstdebatt som förts i somras och där inte minst Lars Vilks hävdar att konsten och den estetiska upplevelsen är extremt tidsbundna sociala konstruktioner, vilket han menar bevisas av att en idé som först nedtecknadses i slutet av 1700-talet vidareförmedlats under århundradena därefter. Problemet är bara att dessa omständigheter på intet sätt bevisar att det inte fanns estetiska upplevelser före 1700-talet.”
Jag har ägnat mycket tid åt att syna dessa saker i sina historiska sömmar och skall man redan ut detta, får man fundera på vad en upplevelse är och vad som bestämmer den. Om vi t ex tänker på Duchamps pissoar levererar den (för den mottagliga) en konstupplevelse, alltså att uppleva att detta i sitt sammanhang osannolika objekt är ett konstverk och bär med sig betydelser och konsekvenser. Någon kan då påstå att det bör ha funnits motsvarande objektupplevelser av t ex pissoarer innan de blev möjliga som konst. Men det finns inget som talar för det.
”Estetiska upplevelser” fanns inte före 1700-talet eftersom man inte hade den begreppsapparaten. Och det är så att en begreppsapparat inte enbart är att sätta ord på en företeelse. Den kan också vara specifikt skapad så att upplevelsen hänger samman med just de förutsättningar som förs fram med denna begreppsbildning. Skönhetsupplevelser finns naturligtvis långt före 1700-talet men den innebär något annat än den estetiska upplevelse som ringades in av Kant och hans efterföljare. Den upplevelse som erbjöds är betydligt mer komplex än konnässörens behov av skönhet. Den moderna konsten blev svår, konstnären som ett sanktionerat geni skulle gestalta en högre form av översinnlighet som på samma gång skulle vara ett överskridande, att pressa gränsen för det estetiskt möjliga. Och dessutom vara ett uttryck för geniets upphöjda och ofta smärtfyllda tillstånd. Den konstnärliga uppgiften hade blivit gränslöst ambitiös och kunde inte längre beskrivas som ett nytt mode. Detta ligger sedan till grund för den estetiska upplevelse som erbjuds betraktaren.
Johan Lundberg är emot social konstruktioner och jag kan hålla med honom om att företeelsen alltför lätt kan överdrivas och skapa föreställningen att allt är sociala konstruktioner och att biologin saknar betydelse. Men allt är inte heller biologi.
Hammenhögfestivalen
Någon undrade vad Amit Sen deklarerade i sina slutord om sitt konstpedagogiska projekt. Jo, han sa ungefär det jag antydde i min beskrivning för ett par dagar sedan. Hans projekt var att skapa ett projekt som kunde falla bidragsgivarna i smaken. Det här med att vända sig direkt till fotfolket med en relationell estetisk metod och samtidskonst var precis vad man önskade sig. Själva fullföljandet med alla, helt relevanta, aktiviteter var i själva verket sekundärt. När han sagt detta, i en fullsatt salong, uppstod en intensiv diskussion som kom att pågå långt in på småtimmarna.
Ladoniabiennalen
Den är hittills lågprofilerad men på några platser har man upptäckt den. Se Saatchi.
Mm, känns som vi diskuterat detta redan… Som vanligt kommer jag dragandes med Denis Dutton, här (och hans bok ”The Art Instinct”). Tycker han reder ut relationen mellan teori och objekt för teorin ganska bra. Jag har för övrigt redan citerat följande stycke, i en kommentar från i somras:
“Although there may be any number of difficult cases, from Lascaux caves to Andy Warhol’s Brillo boxes ti the amazing cattle markings Dinka herders so enjoy, there are also enough indisputable examples to give art an intelligible place to begin. In this respect, art is like the sciences: physics, linguistics, or medicine. As mature disciplines these sciences have developed hard-won theories that cover phenomena remote from mundane encounters with physical objects, ordinary speach, or the experience of headaches, but they nevertheless begin with such experiences. There was, for instance, human awareness of good health and physical well-being, and with it a contrasting acquiaintance with broken legs, indigestion, and death, long before there was a theory of disease, double-blind placebo testing, or any THEORY of health at all.”
Ja, Lars Vilks konstbegrepp har vi tagit del av redan, det är historiskt grunt men erbjuder vad det erbjuder. Samtidigt är det lätt att med Vilks fråga sig vad som skulle kunna ersätta ”social konstruktion”?
Innanför retrogardismen, där vi aldrig tagit avstånd från kulturkonservatismen men likväl funnit den ganska banal, har vi för all del betraktat poesin som en (kodifierad) social konstruktion men valt att betona att den upprätthålls av poet och publik tillsammans i ett intrikat förståelsesystem, som ingalunda förhindrar inträffandet av det oväntade i en mental process långt äldre än Vilks ”sena 1700-tal”.
Poesins språk kan förstås vara mer eller mindre konstifikt. Men att romersk poesi idag tycks mer lättillgänglig för de flesta skandinavier än skaldediktning beror även på att förstnämnda blivit till ”vår” kulturöverenskommelse (via 1800-talets utbildningssystem) i högre grad än den sistnämnda. Vi har som alla förstår inte någon särskild gen för förståelse av fornnordisk poesi.
En kulturkonservativ tro på fixerade kulturella värden kan riskera att övergå till ett tvihållande på en föreställning om det fixerade samhället. Paradoxalt sker då att om man önskar frysa , ”eviggöra”, betydelsen av konstnärskap som Carl Larssons, Zorns, Christian Ericssons etc, så blir dessa konstnärskaps innebörder till något nytt och annat och till något för konstnärerna själva (och deras tid) främmande.
Vad det moderna samhället tvärtom kräver av oss är förmågan att skickligt manövrera mellan en mängd olika kulturella ramverk. Kommunikation, också avancerad poetisk kommunikation, fortsätter, men repertoaren har breddats.
Mvh
Håkan Sandell
Jag tror inte att det är frågan om att ”ersätta social konstruktion” utan om att försöka beskriva en komplicerad verklighet, som måste förstås på flera nivåer och med en mångfaldig kognitiv verktygsarsenal: fysikaliskt, kemiskt, biologiskt, socialt. Och även, vill jag tro, kognitivt-emotionellt dvs estetiskt och andligt.
Johan Lundbergs ursprungliga inlägg i Axessbloggen pekade på en ovilja som ibland finns hos humanister att ta till sig naturvetenskapliga perspektiv. Där tycker jag att han kan ha en poäng.
Tack Håkan för din öppna synpunkt på den komplicerade situation som konsten skapar. För det är en fråga hur man skall avväga det biologiska gentemot social konstruktion. Först kan man undra om det finns skarpa brott i konstens utvecklingsskede eller, som essentialisterna tänker sig, ett i det stora hela kontinuerligt förlopp. Vad krävs för att man skall kunna komma överens om verkliga brottytor, som ibland kallas paradigmskifte?
Jacob C. Som du vet ger jag inte mycket för Dutton. Hans resonemang är enkelt och kan användas på nästan allting för att visa att saker hänger intimt samman. Ta mitt favoritexempel Tomten. Är tomten en social konstruktion eller en biologisk nödvändighet? Med Duttons tankegångar skulle man kunna säga att förr visste inte folk om att tomten fanns. Men det har alltid funnits personer som har varit givmilda och dessutom kan man i många kulturer och sammanhang finna gestalter som delar ut gåvor. Att denna grundläggande mänskliga egenskap senare kom att kallas för tomten innebär inte att tomten i princip inte existerade tidigare. Tomten har med andra ord alltid funnits men uppfattades på ett annat sätt under tidigare epoker.
Mm, Lars… alltså i princip kan man förstås resonera som du gör om Tomten. Det är ju en kulturell företeelse med en viss funktion, och denna tror jag absolut att det kan vara intressant att analysera djupare, precis som allt annat människor har för sig. En sådan analys bör anser jag vara medveten om alla de skikt i den mänskliga kunskapen som jag nämnde ovan, även om Tomten såsom varande ett kulturellt fenomen kanske främst blir intressant att analysera på en symbolisk/kulturberoende nivå.
Sedan är väl dock Tomten något mycket mera partikulärt än konstbegreppet, som jag nog håller för en grundläggande kategori. Och jag tycker nog att konst i den meningen mera påminner om begrepp som exempelvis materia (yttervärld), språket, hälsa osv.
Jadå, Jacob C, poängen är uppenbar i mötet med akademisk vulgärfeminism, och utanför den kretsen lär du finna få opponenter till ett program som endast önskar Komplettera de rika idéföreställningarna kring ”social konstruktion”, om det var det hela.
Konstnärligt sett vore det ju i sig ingenting nytt med lite biologism som psykodrama, bland Freuds sena föredrag, en stor poet värdiga, finner man bl a ett som hävdar att kulturprocessen uppstod när kvinnan önskade sig sitt skyddande pubeshår till att täcka hela kroppen och så utvecklade konsten att väva. Kvinnan som kulturheros således.
Tyske poeten G. Benn använder under 1910/20-talet naturvetenskaplig jargong men oftast mer demonstrativt än integrerat.
Humaniora kontra naturvetenskap är som bekant ett gammalt trätoämne, frågan är hur biologi programatiskt (C. Paglia bygger i stort sett vidare på Freud) kan släppas in i kulturprocessen, som har sina egna problem, vad har f ö hjärnneurologin så långt tillfört religionsfilosofin? Men j menar så här, med mitt eget exempelförråd; en traditionsförankrad poesi bär sin egen ballast av en lång rad nedtraderade hänsynstaganden. Det är inte bara att blanda med biologi-neurologi som när man gör en drink. Heaney och Walcott, för att nämna två nobelpristagare i poesi, har aldrig vad j vet fått till den mixturen, men där finns mer el. mindre lyckade exempel hos en jämvärdig poet som Tony Harrison. Svaret tror j är att ny vetenskap med framgång endast långsamt kan sippra in i så pass fina (kulturella) ekosystem som poesins. Annars sitter man där lätt med en hjärnforskningen tillämpad ”eulogi till automobilen”, en mental dålig matsmältning som samtidskonsten ju bjuder generöst m exempel på.
Såtillvida har ju Lars Vilks i sitt vidare kommentarinlägg rätt om att kulturhistoriska pardigmskiften även de är att betrakta som konstruktioner. Ett vanligt exempel är kartläggandet av modernitetsdyrkningen/modernismen, då de flesta docenter verkar söka sig ivartfall till 1850-talet, och alltså inte börja 1903 eller 1906. Ett oerhört långsamt pardigmskifte är renässansen exempel på, men Vilks har ju inte tidigare tillåtit att man går före 1790-talet här på sidorna. Men int´ tror j att konstruktionen av ”åndsepoker” är Endast konstruktioner. Det verkar existera en möjlighet av kollektiva kulturimpulser (kollektiva betyder inte att de omfattar alla, bara många nog).
Mvh
Håkan S
Håkan S. En del intressanta saker med pardigmskiftets olidliga långsamhet. Den motsättning som finns angående graden av förändring som sker under upplysningen handlar bland annat om huruvida det uppkomna moderna konstbegreppet är ”partikulärt” (bra ordval Jacob C.) nog för att kunna avskiljas från äldre traditioner. Oavsett vad man tycker kan man diskutera vad som präglar den här tiden och inte minst hur lång tid det kräver för att etablera sig. Oundgängligt är t ex det konstnärliga geniet vars blygsamma början finns i litteraturen och som utgick från att välja Homeros istället för Vergilius – med tolkningen av att Homeros inte följde regler utan skapade med den omedelbara ingivelsen och därvid åstadkom något som var mindre rent. Detta i sin tur gav upphov till geniets förmåga att skapa nya ordningar för det estetiska uttrycket. I Kants händer var geniet fortfarande tämligen oskyldigt, att inte följa regler utan att skapa egna som i sin tur kunde bilda ett uttryckssätt för andra till efterföljd. Inget särskilt uppseende med den iakttagelsen. Kant favoriserade inte heller det konstnärliga geniet utan höll länge naturen för den bästa formen av den högre estetik som han beskriver i Kritik der Urteilskraft. Det är ändå ett avgörande steg som han inleder och som för med sig ett alltmer suveränt geni som inte bara skall rumstera med estetisk formgrammatik utan även skall ge sig på det sociala och politiska. Det gives detta geni en rättighet som är nog så märklig och den blir dessutom accepterad. När geniet bär sig åt sänder inte adelsmännen längre sina lakejer för att prygla den oppositonelle utan hejdar sig inför förståelsen att detta är geniets natur som man inte kan göra något åt. Geniet har då också fått sin filosofiska motivering som vad man än må säga är magnifik. Detta skifte av rollen som estetisk skapare tog väl ett hundratal år och man kan fundera på om det är en vanlig tidsrymd för dylika paradigmskiften.
Under renässansen sker det också saker, det etableras en ny självmedvetenhet inom en hel kultur som kan ta avstånd från det som Vasari kallar ”det grekiska maneret” och förorda en återgivning av naturen. Vasari drar historien tillbaka till Cimabue och 1200-talet men det är en historieskrivning i efterhand. Kanske går det relativt raskt, kanske ett halvsekel för att sprida sig över betydande delar av Europa.
Ser man till 1900-talet och Duchamps inhopp är det en långsam rörelse. Inleds alltså på 1910-talet som något mycket apart för att återupptäckas och sättas i verket under 1960-talet. Men först mot slutet av 1980-talet kan man tala om att paradigmskiftet slår genom i samtidskonsten.
Ja, Lars Vilks, det är generöst av dig att tillåta en vidgning av det historiska rummet från 1788 till 1550 här på konstsidan. Japan har haft en anvancerad estetisk teoridiskussion sedan senmedeltiden, sanskritkulturen sedan drygt ett och ett halvt årtusende.
Likafullt ger Vilks, när han skriver om begreppsapparaten kring eststeisk upplevelse, en formulering som är en exakt, men reduktiv, beskrivning av hur den persiska 1100-talspoesin eller den walesiska 1300-talspoesin fungerade; ”specifikt skapad så att upplevelserna hänger samman med just de förutsättningar som förs fram med denna begreppsbildning”. En förståelse som ligger närmare den retrogardistiska poetiken än en naivt förstådd kulturkonservatisms ”eviga värden”.
Men Vilks beskrivning av konstens samspel äger alltså tidigare giltighet än Kants epok.
Mvh H. S.
Det var intressant att diskussionen från i somras kom upp på nytt. Enighet råder kanske inte nu heller men mitt intryck är att våra resonemang lyckas mötas mera i dena tråd än vad som kanske varit fallet tidigare.
Till exempel så tycker jag att Lars Vils kommentar från 20:33:11 ovan är mycket intressant (som alltid iofs!), men dessutom finner jag mig i stort sett håller med om vad som står. Inte minst tycker jag att det här var bra skrivet: ”Oavsett vad man tycker kan man diskutera vad som präglar den här tiden och inte minst hur lång tid det kräver för att etablera sig.” Att utvecklingen i Västerlandet från renässansen och framåt rent allmänt varit ganska så speciell, och att denna utveckling också involverat de estetiska verksamheterna och givit dem intressanta särdrag, tror jag få kan förneka, Det Vilks skriver om geniet är inte nytt för mig men jag tycker att du presenterar det väl.
Jag fann även Håkan Sandells preciseringar av retrogardismens relation till kulturkonservatismen klargörande; kanske skulle läsa din bok snart… Sedan tänker jag kanske att kulturkonservatism nog är ett vidare begrepp en bara synen att det finns ”fixerade kulturella värden”, men det kanske är därför du skriver ”naiv kulturkonservatism”? Naivitet är annars något jag tror förekommer lite allmänt och här och var i relation till de flesta ideologier.
Sandell skriver även: ”Jadå, Jacob C, poängen är uppenbar i mötet med akademisk vulgärfeminism, och utanför den kretsen lär du finna få opponenter till ett program som endast önskar Komplettera de rika idéföreställningarna kring “social konstruktion”, om det var det hela.” Ja, jag vill ju absolut inte döma ut alla som talar om socialkonstruktism, men mitt intryck är att de föreställningar som Lundberg tar upp i sitt inlägg i Axessbloggen är ganska allmänt spridda tankesätt, som ofta dyker upp i debatten, och inte bara inom akademisk feminism (där den blir vulgär).
Håkan. Undrar om du anstränger dig för att vara motsträvig. Min enkla framställning bygger på tanken att det moderna konstbegreppet är ytterst specificerat, dess tillkomst, utformning, sociala kontext osv för med sig att det lätt kan skiljas från andra företeelser som bär med sig likheter. Vad man kan diskutera är vad och hur stora skillnader som bör föreligga för att man skall se ett sådant begrepp som en för sig skapelse.
Jo, Jacob C, det är lätt att bli enig om att fortskridandet efter gotiken är anmärkningsvärt, och att ngt särskilt inträffar efter romantiken, som Vilks suggestivt antyder; ”Den moderna konsten blev svår…överskridande…pressa gränsen…gränslöst ambitöst…inte längre beskrivas som ett nytt mode”. Och liksom Vilks, denna omgång, är du Jacob C – som alltid – välformulerad, men som aldrig tidigare också vacklande och oklar: du motsätter dig inte idékonglomeratet kring social konstruktion och kulturprocess, men så gör du ändå det, så gör du det inte, så gör du det. Ett litet ord på vägen från dig kanske innan den här sidan överges? Gärna ett ord till om ett imponerande exempel på kulturkonservativ idéprofil då också (mest har man varit imponerande eklektisk). J påminner om att vi här inte diskuterat ”social konstruktion” etnologiskt eller i största allmänhet.
Vänlig hälsning
Håkan S
Ja Håkan, kanske är det åter igen dags att avsluta ’pratstunden’, för den här gången. Det har varit en fröjd att läsa dina inlägg och jag skall snart se till att även få läst din bok om retrogardism!
Jo alltså, jag tänker själv att jag försöker vara nyanserad och ej alltför reducerande i min behandling av dessa intrikata frågor, men det kan hända att det är/upplevs som vacklande. Men risken är förstås att man blir otydlig, kanske även att man inte får något sagt något verkligt substantiellt.
Du har rätt i att vi mestadels diskuterat ”social konstruktion” i relation till konstbegreppet. Ibland tänker jag att deltagare i sådana här diskussioner kanske är enigare i sak än det kanske förefaller och att mycket egentligen handlar om semantiska frågor.
Jag har nyligen läst den av dig även tidigare anförda boken ”Sexual Personae” av Camille Paglia, en ovanligt fascinerande skrift.
Tack för det Jacob C, j kunde själv ha varit generösare men en site som ger så få erkännanden t ngt utanför konceptuell samtidskonst har knappast inbjudit till det. Däremot tycks det mig att Lars Vilks står kvar grundläggande oemotsagd om konstuttolkning och konstkommunikation som baserat i en ”social konstruktion”, ngt som förvisso lika gärna kan användas Mot den konceptuella samtidskonsten (vilken inte till verk men som industri tycks mig olustig).
En svaghet innanför kulturkonservatism likafullt som innanför (den betydligt fulare) kulturradikalismen, och det var även här j var ute och fiskade hos dig, är att idéprofilen regelmässigt är så lättidentifierbar, och troligen lätt uppspaltbar i en handfull kategorier respektive. Det nytt intressanta är att motsättningen dememellan verkar radikaliseras, som om 1800-talet höll på att reaktiveras. Klassamhället är också tillbaka osv.
(Till vilken cocktail Camille Paglias ”Sexual Personae” och Denis Duttons ”The Art Instinct” blandas i dina hjärncellers elektrokemiska nystan – Geist und Seele tillåter ju inte biologismens perspektiv – skulle man gärna haft ett interskandinaviskt tittskåp till.)
Håkan S
Håkan. Jag har argumenterat mot Lars Vilks uppfattning om konstbegreppet, så helt oemotsagd är han inte, i alla fall inte från mig. Angående kulturkonservatismens och andra ideologiers ibland alltför enkelt/naivt formulerade teser, så är det kanske delvis ett ytfenomen och frukten av intellektuell slapphet. På djupet är det kanske lättare att mötas över de ideologiska positioneringarna, tänker jag. Jag uppfattar avantgardism och kulturradikalism som dominerande i vårt kulturklimat, varför mina sympatier nog lätt hamnar hos kulturkonservativa. Dock vet jag inte om jag själv skulle kalla mig kulturkonservativ, och jag kan inte komma på någon imponerande kulturkonservativ idéprofil som jag vill nämna.
Med idéprofil ,menar vi förstås en kombination av grundtankar o inte en individ. Annars hade man ju kunnat nämna Harold Bloom. Det avgörande för Blooms begrepp kring en västerländsk kanon – något han så får mängder av lättköpta medhåll för och lättköpta mothugg mot också i skandinavisk press – är istället tillämpandet av denna kanon vid idébyggnad och läsning.
På Axess-blogg verkar man just nu överlycklig över att sv. KDS-ledaren gett den norska retrofigurationen ett positivt 2-radigt omnämnade i ett nytt utspel, och verkar inte alls i hasten reflektera över omnämnandets påfallande vulgaritet. Men j kan inte avgöra ifall detta fäster ett fel vid kulturkonservatismen el. vid svenskt ”kulturliv”.
Mvh H- S.
Okej Håkan. Jag var osäker på om du avsåg en person eller en viss variant av kulturkonservatism. Dock uppfattar jag ”idéprofil” som ganska konkret, som att det är något man kan peka på och säga ”där finns det verkligen”.
Jag är också lite kluven till Hägglunds artikel. Om denna avvaktan från min sida fäster vid ett fel hos kulturkonservatismen tror jag beror på vad man avser med ”kulturkonservatism”. Man får kanske också tänka på att Hägglund väl möjligen inte är en enormt intellektuell politiker (jag kan ha fel) och att han dessutom verkar vilja slå an en folklig ton. Jag tycker inte nödvändigtvis att det är fel i en politisk debatt men blir ändå, som sagt, kluven.
Yes.
J kan inte undgå att även känna att presentationen i Sverige av den norska klassiska figurationen, tillyxad av sommarens uppstådda polemsiska situation, blivit vulgariserad. Klassisk figuration kan nu framhållas som lättillgänglig, folklig och anslående etc både av ”vänner” o ”fiender”, varpå de finare nyanserna av 15 års bakomliggande kl.-fig. intern debatt om idé och teknik tycks som bortsuddad.
Ngt som hände för sex år sedan kan förklara vad j menar f dig. Vi kritiserade från retrogardistisk håll språkamaterialismens genomslag i svensk poesi, och fick då medhåll från en mer romantiskt sinnad grupp kring redaktionen på Lyrikvännen där man främst argumenterade med att den språkmaterialistiska poesin inte kommunicerade, varpå det hela, via DN – som är sig lik – blev till den s. k. kommunikationsstriden.
Komplikationen i detta är att all konstpoesi (alltså de mer utvecklade system som avlöser folkpoesi vid olika historiska tidpunkter – konstpoesi som alltid är just vad Vilks understryker som ”social konstruktion” medan vad folkpoesin utgör står mer öppen för de tolkningsmodeller, via Dutton o annat, som du själv lagt fram här på sidorna).. komplikationen i detta är att konstpoesins systemer alltid bygger på att försvåra kommunikationen, till en grad. Annars skrev man som man kan tänka normalprosa, men i konstpoesin försvårar man det omedelbara (och endast rationella) kommunikationsledet i önskan om att uppnå ngt mer. (För att uttrycka detta enkelt.)
Du kan lugnt räkna med att retrofiguration av det norsk-svenska snittet är ngt mer än Figurationsdebatten gav utrymme för. Och det kan vara givande att behålla det i gott minne framöver. Och just nu inte minst på Lars Vilks site, f att nu ev. avrunda sommardiskussionen som den varit generös nog att hysa och ivartfall tolerera.
God hälsn H-S.
Jo, det är väl vad man skulle kunna kalla ”installationsaspekten” på utställning och bok som, när provokationen verkar, leder till en debatt som kanske kan upplevas som vulgariserad. Personligen tvekar jag dock ej i min uppfattning om det norska figurativa måleriet som intressant, också oavsett den polemik som det nu råkar ha givit upphov till. Detta säger jag förvisso utan att närmare känna till det, annat än genom Lundbergs & Rådlunds bok. Eventuellt urholkas inte dessa kvaliteter av lite vulgarisering?
Duttons teorier skall nog ses som en utgångspunkt, på viss naturvetenskaplig grund, för vidare reflektion kring såväl folkligare estetiska uttryck som den mest förfinade högkonst. Oavsett förfiningsgrad ingår förstås alla dessa verksamheter ingår i ett socialt sammanhang. Men all konst skapas också av varelser som är biologiska, och jag tror egentligen inte att det finns någon motsättning mellan social konstruktion och biologi. Vad det handlar om är att inte bli alltför reducerande, och att ta den samlade massan av mänsklig kunskap i beaktande. Jag är själv humanist och uttalar mig därför enbart i egenskap av humanvetare, och då är min uppfattning att det aldrig kan skada att beakta naturvetenskapliga rön, att det snararst är berikande, även om naturvetenskapens kvantitativa resultat och prosaiska beskrivningar av skönandar måhända upplevs som något platta. Men där får humanisten ta vid, kanske… eller konstnären.
Jag tyckte om din beskrivning av skillnaden mellan konstpoesi och folkpoesi. Och jag håller med om att konstpoesi ofta äger mindre omedelbarhet, eller i vart fall en särskild stil. Jag är dock inte helt säker på att det omedelbara alltid är det mest rationella. Däremot finns kanske ett samband mellan det omedelbara och det banala?
J ger dig gärna rätt. Viserligen läser j hela tiden naturvetenskapligt material utan att det lyckas påverka mina humanioratolkningar, såsen skär sig. Vad göra?
Min enda invändning annars är att övergången mellan folkpoesi och konstpoesi är mer än en beskrivning och ofta definitiv nog, man skulle kunna säga att där folkpoesin rymmer ett element av det irrationella eller schillerskt naiva så är konstpoesin konstruerad (om man minns att konstruktionen växer fram) för att kunna rymma det irrationella. Det ger som du inser en skillnad, och är inte helt detsamma som att säga att -oavsett förfiningsgrad växer allt fram ur ett socialt sammanhang.
Ser man på den persiska medeltidspoesin som är en konstpoesi – och ett bra exempel därför att den inte går att helt förstå genom en ”omedelbar” läsning (fast ngn tror det) – så tycks den inte sprungen fram ut folkpoesin och också här har Vilks resonemang en indirekt ”point”.
Själv intresserar j mig för övergångar, och det är fascinerade att se hur den persiska konstdiktningen vid vidareförmedling till turkfolksgrannar på nytt (j menar f min del; Inte på nytt) blir till folkpoesi. Persisk konstdiktning blir turkisk folkdiktning, med många fascinerade exempel i processen. Men då närmar vi oss så detaljerade distinktioner att detta lika gärna kan övergå i en privat mailväxling. De konceptuellas – och de politiskas – intresse tycks vi för länge sedan ha lämnat bakom oss här.
Dags f en drink, Jacob? God hälsn. H-s.
Håkan. Kanske får man leva med att såsen skär sig ibland… bara man har någorlunda koll på vad man har använt för ingredienser, och på vilka man har utelämnat.
Jag finner det du skriver om övergången mellan folkpoesi och konstpoesi belysande. Kanske träffar det rent av kärnan i vad vi diskuterat under sommaren. Javisst det finns en skillnad, som väl handlar om grader av medvetenhet och stilisering. Det är i alla fall vad jag tänker när du skriver att man konstruerat (och då inom en tradition) något (en form?, en struktur?) för att rymma – eller kanske fånga – det irrationella, fast på ett nytt och annat sätt än i folkpoesin. Vidare tänker jag mig att det du kallar konstpoesin utgör en någorlunda välavgränsad delmängd av poesin, medan konstpoesin efter romantiken, i sin tur, utgör ett specialfall av konstpoesin, och då ett rimligen ett specialfall som måste studeras i nära koppling till modernitetsbegreppet och hela konglomeratet av vetenskap, konst och religion som växt fram i Väst.
Ja, god hälsning, Håkan. Tror detta får bli mitt sista inlägg!
Pingback: Pinsamt, Kempe « Nya Babylon