Antagligen går det inte att undvika anpassningen. För vad skall man ha regionala biennaler till? Visst, jag förstår att en biennal har ett värde genom se-här-vi-har-en-internationell-biennal, men lika självklart är att det inte räcker. Det stora budskapet måste ut till en eller annan form av allmänhet för att ekvationen skall gå ihop. I t ex Göteborgsbiennalen har man gått in för ett pedagogiskt material. Materialet, som kan inköpas av den intresserade, bär den tankeväckande titeln Se mer! Samtidskonst och lärande.
Vem kan då vara mottagaren av Budskapet? Först kan man ställa sig frågan om vilket detta budskap är men den frågan besvaras lätt: Ett knippe socialkritiska reflektioner: ”historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet”. Ja, det är sannerligen igenkännandets glädje. Mitt tips angående den verklige mottagaren är de tvångskommenderade skolklasserna som skall lära sig att förstå hur världen är funtad enligt konsten. I SvD har Anna Brodow kommenterat saken.
På Kalmar konstmuseum har Martin Schibli curaterat en utställning om socialkritiken. Detta får Ulrika Stahre i Aftonbladet att repa nytt socialkritiskt mod:
”Kan man nu vänta sig en ny våg av socialkritisk konst? Det verkar rimligt, och man kan kanske också hoppas på att den politiska konsten ger politiska avtryck och inte bara svävar, söndergullad, i en konstvärld vars strukturer dels är avskurna från den så kallade verkligheten, dels i sig är kapitalistiska, globala, kolonialistiska.
Hopp om den saken föds i Istanbul, på den elfte internationella biennalen där. En biennal som utvecklats från en mycket stadsnära konstutställning – där man lyft fram stadens historia genom både utvalda utställningsplatser och platsspecifika tematiska verk – till årets upplaga som säger nej till allt vad konstturism och stadsprofilering heter.”
Ja, varför inte försöka en gång till? Repetition är all kunskaps moder och den lärdom som kan vinnas av konstens sociala engagemang är att det är till för konstkritikerna och den kvalificerade konstpubliken. Hoppet i Istanbul kommer säkert att bli lika självuppfyllande som det brukar vara: Det här tycker vi i konstvärlden är alla tiders. Så långt jag har kunnat se in i denna biennal är den fylld med socio-politiska projekt vilka påvisar att världen på nästan alla sätt är orättfärdig.
Okommenterat kan ej heller minister Hägglunds inhopp i DN passera. Hans på senare tid ökade intresse för kulturfrågor ger honom i varje fall en säker plats i de Monty Python-föreställningar han manar fram för sitt inre. Nyanser är inget för denne skribent vars avsikter man anar inte handlar om ett genuint kulturintresse:
”Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet.”
Här har han fel. Kulturvänstern (och om vi där inräknar även konstvärldens radikaler) ger sig aldrig på folket. Måltavlan är borgerligheten, alltså Hägglund själv och hans gelikar. Det förefaller inte orättfärdigt. Att det finns ett outsägligt och ointagligt glapp mellan avancerad form av t ex konstverksamhet och en bredare folklighet kan man aldrig komma undan. Inga hurtiga pedagogiska program kan göra något åt den saken.
Hägglund får också fram att:
”Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt.”
Han är sannerligen snabb och svepande i den meningen. Å andra sidan behöver man inte bry sig. Hägglund är inget kulturellt bekymmer: Han har egna bekymmer. En politiker har, som jag betonat vid så många tillfällen, endast en uppgift att fylla: Att vinna röster till nästa val.
Lite god underhållning efter denna vidräkning? Här bjuds på Moshekwa Langa, på sitt sätt ett socialkritiskt bidrag.
