Del 836: LUR – festivalen i Hammenhög

Jag har nu bevistat första delen av Hammenhögfestivalen ”Lur”. Ett projekt som vid första anblicken har ett konceptuellt övertygande anslag. Amit Sen, konstnär och musiker, får ett betydande anslag för att genomföra sitt projektförslag som går ut på att arbeta i den relationella konstens anda i sitt omedelbara grannskap. Ett pedagogiskt projekt som startar i ett nolläge.

Konstpedagogiska projekt är en trögröra och man kan nog förstå att kulturrådet fann den här formen tilltalande. I en perifer del av landet, vanligt folk som inte har haft någon kontakt med konsten. Hur kommer det att gå? Är det möjligt att väcka ett intresse för samtidskonst hos människor som helt saknar erfarenhet av den. Visst, det ser intressant ut och man kan vara spänd på vilket resultat som kan komma fram.

Men det är att gå lite för snabbt fram. Amit Sen har också en annan utgångspunkt vilket gör hela saken betydligt mera komplicerad. Han ställer frågan om det är möjligt att få med sig konstens maktstrukturer på ett sådant projekt. Är det korrekt och passande? Han har förhört sig omsorgsfullt om vad en rad olika personer anser om idén. Den blev positivt mottagen och han nådde hela vägen fram. Så vill man ha det. Därmed kunde hela saken ha avslutat eftersom det därmed hade visats hur man skall presentera konstpedagogiska projekt. Faktiskt funderade Amit Sen på att meddela att uppslaget och ansökan i sig var ett konstprojekt för ett segment i konstvärldens hierarki.

Men det kom inte att sluta där, han bestämde sig att använda de givna resurserna och att genomföra etapp 2, vad skulle hända med deltagarna? Blir det någon kontakt med en folklighet? Det som skiljer det här projektet från andra är det begränsade antalet deltagare, de ständiga återkopplingarna och alla möten, ibland uppenbart i konstens namn, ibland har det mera verkat som umgänge. Hur det än har fallit ut kan det beskrivas med den omfångsrika termen ”relationell estetik”.

En intressant reaktion från deltagarna har varit att de snart förundrade sig över vad som var verkligt och vad som var konst. Att upptäcka att man möjligen var konstobjekt, att projektledaren var konstprojektledare och inte någon person, blev ett problem. Här har vi förstås den intressanta skillnaden: Konstvärlden längtar, t ex genom den relationella estetiken, till verkligheten och folket – men kommer aldrig dit (hela tanken är omöjlig trots att teoretiker som Nicolas Bourriaud trott på den). Men den del av världen som inte är konstvärlden har naturligtvis inget behov av att genom konsten nå fram till verkligheten eftersom de har uppfattningen att de redan är där.

Alla deltagare i projektet är inte utanför konstvärlden. Amit Sen har engagerat konstnärer och musiker som utan vidare håller en kvalitetsnivå i samtidsscenen. Hur har det gått med samspelet? Resultatet är nog vad man med en smula eftertanke kan förvänta sig. Så lätt går det inte att slå samman olika stamsamhällen. I Hammenhög finns också i mindre skala kategorin konst- och kulturintresserade. Även där blir det svårt. Det räcker inte för att kunna omfatta samtidens särart och inte heller denna grupp kan försona sig med tanken på att hela projektet kanske inte är ”på riktigt”. En misstänksamhet har uppstått.

Till själva festivalen, alltså finalen på hela projektet, har Amit Sen plockat in en rad helt relevanta deltagare. Efter ett par korta invigningstal på onsdagskvällen marscherade deltagare och intresserade till Jeppsons möbler där Johanna Billings klassiker Magical Worlds spelades upp. Efter det fortsatte Ivo Nilsson och Amit Sen med Mauricio Kagels experimentstycke Atem. Kvällen avslutades med min 45 minuters videoversion av Pelléas och Mélisande.

I tätorten Hammnehög finns det ca 1 000 boende. Endast en bråkdel visade något intresse för festivalen. Det är bara att konstatera att relationell pedagogik och uppmärksamhet inte är tillräckligt för att skapa ett bredare intresse.

Dagen därpå genomfördes flera evenemang. Intet kulturpedagogiskt arbete kan undgå barngrupperna, de tacksammaste kulturkonsumenterna och de minst problematiska. Barnen fick måla och gjuta på Torget. I samhällets ytterområde inbjöd Jenny Grönvall via sin alter ego Peggy Sue till målarkurs i sin rosainredda husvagn. Men det var ytterst få Hammenhögbor som dök upp. Kvällens båda performance, Lilibeth Cuenca Rasmussen som agerade och sjöng i bilhallen Peugeot samt Guds Söner (Leif Elggren & Kent Tankred), ”Guitar Heroes” i lantbruksmuseets svinstia, fick sin publik av de redan invigda.

Hur Amit Sen kommer att förklara sitt projekt får vi veta på söndag.

Amit Sen

Operapubliken har bänkat sig

”Peggy Sue” alias Jenny Grönvall

Här finns lite levande bilder från de två första dagarna: