Del 871: Ung uppåtgående

Postat den 2009 3 november av Lars Vilks

Ett av de hetaste namnen just nu i konsten är den engelske konstnären Tris Vonna-Michell. Ovanligt ung för att befinna sig i ett stort genombrott, född 1982. Han har besökt och arbetat i Sverige. Redan 2006 genomförde han en performance på Miliken Gallery. Legendariskt, men då var han ännu inte känd. Han har också varit Iaspisstipendiat. Han har också visat sig på Färgfabriken, Site har använt sig av honom i sitt Derridanummer. De senaste åren har han bl a gjort sin biennalrunda (Berlin, Manifesta, Yokohama). Nu ställer han ut en stor installation på Tensta konsthall. Frans-Josef Petersson har skrivit om den i Aftonbladet, men det är ingen övertygande recension. Av någon obegriplig anledning drar han en långtgående parallell mellan Vonna-Michell och Harald Lyth.
Nå, det är inte för sina installationer som han fascinerar konstvärlden. De spelar visserligen en betydande roll men kärnpunkten i hans konst är hans speciella performanceteknik. Vonna-Michell kan nämligen tala, ett oändligt flöde av berättelser som blandar fakta och fiktion och som fylls med tillfälliga avledningar och personliga kommentarer. Allra mest har konstvärlden fängslats av hans äggklocka. Den som önskar en performance kan nämligen beställa den av konstnären och då får man själv välja hur lång den skall vara. Från 3 min och upp till en timme. Han har ett antal berättelser och ett antal olika slut, men mycket är också improviserat.
Det finns några återkommande moment. Att hans föräldrar kom från Berlin och Detroit och att han en tid bodde granne med audiopoeten Henri Chopin. Denne nyligen avlidne poet är ständigt föremål för hans undersökande verksamhet, att spåra material och kvarlevor från hans liv och verksamhet. Som ingår i hans installationer tillsammans med diabilder och annat. Vidare berättar han om sin tid i Japan 2001 när han var delvis uteliggare och delvis bodde i en mentalsjuk konstnärs mycket trånga lägenhet.

Varför detta har gått hem i konstvärlden hänger samman med dess förtjusning för den icke-linjära berättelsen. Och sannerligen är Vonna-Michells berättelser med tvära kast och begränsade tillförlitlighet icke-linjära. Dessutom självbiografiska och expressiva på ett undanglidande sätt. Han brukar jämföras med sina föregångare John Bock och Tino Sehgal men har dessutom skapat sin alldeles egna profil.

tris-mind.JPG
Tris Vonna-Michell i performancetagen med äggklocka

Det blir ett par dagars uppehåll i bloggskrivandet då jag nu befinner mig i Oslo för undervisning

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | Lämna en kommentar

Del 870: Att se fienden i vitögat och en biennal

Postat den 2009 1 november av Lars Vilks

När den internationella konsthösten nu har avfyrat hela sitt biennalfyrverkeri återstår att konstatera att det inte är alltför svårt att sammanfatta den samtida världskonsten. Någon markant kursförändring finns inte i sikte. Ett glädjande konstaterande är att konsten aldrig har varit så bra som den är nu. De otaliga konstnärer som verkar inom ramen för den internationella samtidskonsten håller en så hög standard att de utan vidare är utbytbara mot varandra. Om t ex en stor utställning av någon orsak skulle förlora låt oss säga 100 inbjudna konstnärer skulle man utan vidare kunna plocka in 100 ersättare utan att mista något i kvalitet. Denna procedur skulle kunna upprepas ett otal gånger. Men det hänger inte så mycket på konstnärerna som på curatorerna. Konstnärerna är inte ansvariga för det oundgängliga statement som måste serveras vid varje större utställning. Men även dugliga curatorer finns det tillräckligt många av och höstens biennaler har mottagits utan några högljudda protester varför man får dra slutsatsen att våra biennaler också blir allt bättre.

Ett curatorstatement är ett sätt att uttrycka den aktuella trenden eller att försöka få igång någon sådan. Med lite god vilja kan man läsa in något intressant i den deklaration som utgått från den nu pågående Mercosulbiennalen i brasilianska Porto Alegre.

”The Exhibitions investigate specific aspects of the creative process and propose reflections on the artist´s experience:
• The artist as a social subject, whose creative processes question the cultural and political nature of specific contexts
• The artist as a creative subject, who uses the absurd as an instrument for destabilization and questioning
• The artist as an individual subject, who divests artistic language of its props and stages his or her relationship with the artistic process
• Transformation, as a tool capable of dislocating the usual perception of an artwork
• Art as a space in which to explore notions of planning, communication, and imagination
• Drawing as the first space for translating the artist’s thinking and conceiving projects
• The city as a public text, whose grid is altered and re-signified by the artists”

De här infallsvinklarna är en aktuell samtidsproblematik. Vi observerar att biennalen skall undersöka och föreslå reflektioner i dessa ämnen. Inte för att jag för ett ögonblick tror att det kommer något som helst resultat av det här, men i alla fall är man medveten om att det skulle behövas. I den tämligen marginella Mercosulbiennalen, som är en övervägande latinamerikansk affär, kommer det inte att bli några andra spår än ett antal konstnärliga arbeten som det säkert håller god standard.

I det senaste numret av SITE skriver Sinziana Ravini om utställningen Allemansrätten som tidigare i år visats på Röda Sten i Göteborg. Vi får skymta konstens målgrupp, fienden som skall skakas om av den konstnärliga verksamheten. Ingen överraskning vem det rör sig om. Ravini klagar över att konstnärer som Oleg Kulik, Santiago Sierra och Maurizio Cattelan inte kan skapa chocker med efterverkan: ”The bourgeoisie may choke on the wine for a moment during the reception, but everything falls neatly back into place.”

Borgarbrackorna är alltså, som traditionen säger, de som skall skakas om. Vid närmare eftertanke kan man dock undra över var gränsen går mellan borgarbrackorna och konstvärldens radikala agenter. Ser man konstvärldsgängen festa runt t ex i Venedig med bourgeoisien är det svårt att avgöra vem som är vem och vem som skulle behöva drabbas av vad.

Ravini berör också den feministiska gruppen YES! som har funnit en tilltalande lösning på konstens oförmåga att uppnå någon effekt i den sociala verkligheten. YES! har gjort försök att få konstinstitutionerna att skriva under ett kvoteringskontrakt vilket inte har rönt någon framgång. Det geniala är att man i utställningen Allemansrätten genomförde projektet som en fiktiv performance – med tillägget att det möjligen skulle kunna bli på riktigt efter utställningens slut. Gränsen mellan konstens sociala fiktioner och den hårdhänta realiteten är inte lätt att överskrida.

cildo-o-noorthoorn.jpg
Cildo Meireles med curatorn för Mercosul Victoria Noorthoorn

Ett inslag i Mercosulbiennalen, som envist håller sig till portugisiskan, är ständigt pågående radiokonstutsändningar som man med behållning kan lyssna på om man går in på hemsidan.

Publicerat i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009 | Lämna en kommentar

Del 869: Målade dödsskallar

Postat den 2009 31 oktober av Lars Vilks

Damien Hirst har skrivit in sig i konsthistorien. Frågan är dock på vilket sätt. Kommer det att vara utifrån hans arbete och engagemang i de allra största livsfrågorna? Hirst är rättfram i sina intentioner: Liv och Död är vad hans konst handlar om. Ovanligt i samtidskonsten där man visserligen alltid kan återfinna det existentiella perspektivet men bara indirekt bakom ambitiösa socialkritiska undersökningar. Dock är det inte därför som Hirst har blivit den superstjärna som han onekligen är. Han har förmått att finna ständigt finna nya uttrycksformer som fängslat en stor publik, som väckt ett anslående intresse och som har skapat kontroverser i konstvärlden. Sist men inte minst har Hirst visat goda prov på hur nätverk skall byggas och PR skall skötas. Just detta moment är förmodligen Hirsts bidrag till konsten. Han var den förste som sålde sina nyskapade verk på Sotheby’s – i sista ögonblicket innan lågkonjunkturen slog till. Och nu är han livligt omskriven med sina dödskallemålningar på Wallace Collection i London. Parallellen till Sothebyprojektet är inte långsökt. Han vill direkt ställa ut tillsammans med de gamla mästarna och jämföras med dem. Och nu talar han förstås också om vad måleriet betyder för honom. En ”stor” konstnär är helst en målare. Wallace Collection har sin glädje av Hirst, samlingen får uppmärksamhet i stort format och besökssiffror.

Kritikerna har inte varit imponerade. Hans dödskalle med diamanter och försäljningen på Sotheby’s kunde uppfattas som överväldigande kommentarer till konstmarknadens överhettning. Att se hans målningar som något annat än målningar menade på fullt allvar är svårare. Den kontrovers som Hirst åstadkommer beror på att de utställda arbetena inte kan leva upp till ambitionen. Det verkar inte som om Hirst hade förväntat sig den nedgörande kritiken. Tracey Emin har försvarat honom men mest beroende på att hon vet hur det känns att bli utsatt för hård kritik.

Sedan finns det kritiker med så hög näsföring att de faller huvudstupa medan de mässar sin duktighet som kulturhistoriker. Carl-Johan Malmberg har gjort det igen i SvD.

hirst-wallace.jpg
Målning med dödsskalle, kniv och askfat av Damien Hirst

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | Lämna en kommentar