Del 869: Målade dödsskallar

Damien Hirst har skrivit in sig i konsthistorien. Frågan är dock på vilket sätt. Kommer det att vara utifrån hans arbete och engagemang i de allra största livsfrågorna? Hirst är rättfram i sina intentioner: Liv och Död är vad hans konst handlar om. Ovanligt i samtidskonsten där man visserligen alltid kan återfinna det existentiella perspektivet men bara indirekt bakom ambitiösa socialkritiska undersökningar. Dock är det inte därför som Hirst har blivit den superstjärna som han onekligen är. Han har förmått att finna ständigt finna nya uttrycksformer som fängslat en stor publik, som väckt ett anslående intresse och som har skapat kontroverser i konstvärlden. Sist men inte minst har Hirst visat goda prov på hur nätverk skall byggas och PR skall skötas. Just detta moment är förmodligen Hirsts bidrag till konsten. Han var den förste som sålde sina nyskapade verk på Sotheby’s – i sista ögonblicket innan lågkonjunkturen slog till. Och nu är han livligt omskriven med sina dödskallemålningar på Wallace Collection i London. Parallellen till Sothebyprojektet är inte långsökt. Han vill direkt ställa ut tillsammans med de gamla mästarna och jämföras med dem. Och nu talar han förstås också om vad måleriet betyder för honom. En ”stor” konstnär är helst en målare. Wallace Collection har sin glädje av Hirst, samlingen får uppmärksamhet i stort format och besökssiffror.

Kritikerna har inte varit imponerade. Hans dödskalle med diamanter och försäljningen på Sotheby’s kunde uppfattas som överväldigande kommentarer till konstmarknadens överhettning. Att se hans målningar som något annat än målningar menade på fullt allvar är svårare. Den kontrovers som Hirst åstadkommer beror på att de utställda arbetena inte kan leva upp till ambitionen. Det verkar inte som om Hirst hade förväntat sig den nedgörande kritiken. Tracey Emin har försvarat honom men mest beroende på att hon vet hur det känns att bli utsatt för hård kritik.

Sedan finns det kritiker med så hög näsföring att de faller huvudstupa medan de mässar sin duktighet som kulturhistoriker. Carl-Johan Malmberg har gjort det igen i SvD.

hirst-wallace.jpg
Målning med dödsskalle, kniv och askfat av Damien Hirst

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.