Ett av de hetaste namnen just nu i konsten är den engelske konstnären Tris Vonna-Michell. Ovanligt ung för att befinna sig i ett stort genombrott, född 1982. Han har besökt och arbetat i Sverige. Redan 2006 genomförde han en performance på Miliken Gallery. Legendariskt, men då var han ännu inte känd. Han har också varit Iaspisstipendiat. Han har också visat sig på Färgfabriken, Site har använt sig av honom i sitt Derridanummer. De senaste åren har han bl a gjort sin biennalrunda (Berlin, Manifesta, Yokohama). Nu ställer han ut en stor installation på Tensta konsthall. Frans-Josef Petersson har skrivit om den i Aftonbladet, men det är ingen övertygande recension. Av någon obegriplig anledning drar han en långtgående parallell mellan Vonna-Michell och Harald Lyth.
Nå, det är inte för sina installationer som han fascinerar konstvärlden. De spelar visserligen en betydande roll men kärnpunkten i hans konst är hans speciella performanceteknik. Vonna-Michell kan nämligen tala, ett oändligt flöde av berättelser som blandar fakta och fiktion och som fylls med tillfälliga avledningar och personliga kommentarer. Allra mest har konstvärlden fängslats av hans äggklocka. Den som önskar en performance kan nämligen beställa den av konstnären och då får man själv välja hur lång den skall vara. Från 3 min och upp till en timme. Han har ett antal berättelser och ett antal olika slut, men mycket är också improviserat.
Det finns några återkommande moment. Att hans föräldrar kom från Berlin och Detroit och att han en tid bodde granne med audiopoeten Henri Chopin. Denne nyligen avlidne poet är ständigt föremål för hans undersökande verksamhet, att spåra material och kvarlevor från hans liv och verksamhet. Som ingår i hans installationer tillsammans med diabilder och annat. Vidare berättar han om sin tid i Japan 2001 när han var delvis uteliggare och delvis bodde i en mentalsjuk konstnärs mycket trånga lägenhet.
Varför detta har gått hem i konstvärlden hänger samman med dess förtjusning för den icke-linjära berättelsen. Och sannerligen är Vonna-Michells berättelser med tvära kast och begränsade tillförlitlighet icke-linjära. Dessutom självbiografiska och expressiva på ett undanglidande sätt. Han brukar jämföras med sina föregångare John Bock och Tino Sehgal men har dessutom skapat sin alldeles egna profil.
Tris Vonna-Michell i performancetagen med äggklocka
Det blir ett par dagars uppehåll i bloggskrivandet då jag nu befinner mig i Oslo för undervisning