Det där med tolkningar av konstverk. Anna Brodow Inzaina undrar på sin blogg ”om Lars Vilks skulle våga släppa ifrån sig någon tolkning någon gång eller om han föredrar att ställa sig på behörig distans och peka finger åt oss andra löjliga. Vi som sprattlar i passionernas nät.”
I konsten finns det en överenskommelse om att konstverket har en tillsats av obegriplighet eller obestämdhet. Självfallet är detta inslag ett mäktigt hinder för att kunna genomföra en ”korrekt” tolkning (eller ”översättning” vilket man så ofta talar om i samtidskonsten). Men nu är det så att om konstverk måste det talas och diskuteras. Ju fler tolkningar som presteras desto mer fart blir det på konstverket. Eller snarare i skaran av aktiva betraktare. Låt oss se på det konstverk som Brodow nämner genom Lars O Ericssons krönika i SvD.
Van Goghs målning av ett par skor och diskussionen kring dem finns för närvarande på en utställning i Wallraf-Richartz-Museet i Köln (till den 10 januari 2010). Inledningen är berömd, Heidegger går igång som ett paternosterverk i Konstverkets ursprung (1935) när han får för sig att det är en bondkvinnas skor:
”Ur den dunkla öppningen till skodonens uttrampade inre stirrar arbetsstegens möda. I skodonens styvnade tyngd finns uppdämd inhärigheten i de långsamma stegen längs de vitt utsträckta och ständigt ensartade fårorna på åkern, över vilken en snål vind viner. Vid lädret låder jordmånens fukt och fetma. Under sulorna drar markvägens enslighet förbi, allt medan aftonen sjunker. I skodonen klingar jordens förtegna tillrop, dess stillsamma skänkande av mognande säd och dess outtalade vägran att släppa till sig på det vintriga gärdets öde träda.” (Osv)
Tolkningsbehoven ökar kraftigt, det är nog värre att tolka Heidegger än van Gogh.. Konsthistorikern Meyer Shapiro (i The Still Life as a Personal Object ,1968) var inte alls nöjd med Heideggers insats utan påpekade att det är van Goghs egna skor. Källäget i denna historia är att hans studiekamrat François Gauzi (1862-1933) har skrivit i ett brev:
”At the flea market, [ Vincent…] had bought an old pair of clumsy, bulky shoes-peddler’s shoes- but clean and freshly shined. They were fine old clonkers, but unexceptional. He put them on one afternoon when it rained and went for a walk along the old city walls. Spotted with mud, they had become interesting. […] Vincent faithfully copied his pair of shoes.“
Shapiro levererade sin egen tolkning:
”When van Gogh depicted the peasant’s wooden sabots, he gave them a clear, unworn shape and surface like the smooth still life objects he had set beside them on the same table: the bowl, the bottles, etc. In the later picture of a peasant’s leather slippers he has turned them with their backs to the viewer. His own shoes he has isolated on the floor and he has rendered them as if facing us, and so individual and wrinkled in appearance that we can speak of them as veridical portraits of aging shoes.” För Shapiro blir också den röda signaturen i övre vänstra hörnet en titel på målningen.
Derrida träder in i handlingen 1978 med Truth in Painting där han intresserar sig för det övergripande spörsmålet om i vad mån sanning kan finnas i en målning. Kan ett par skor i en målning tillhöra någon? I sin text prövar Derrida diverse möjligheter. Kan det möjligtvis vara två vänsterskor? I en målning tycks det inte finnas någon sanning.
Nej, det blir naturligtvis inga sanningar om förutsättningen är den djupaste osäkerhet som självklart given i konstverket. Van Gogh själv skrev det här till sin bror Theo: ”I almost think that these canvases will tell you what I cannot say in words.“ Vi har hört det där förr och ofta. Orden är inte van Goghs utan en vanlig uppfattning hos konstnärerna och om konsten. Det målade kan inte översättas till något annat språk. Regeln för detta är enkel, om det konstnärliga värdet är tillräckligt stort kan konstverket inte översättas. För bilder med entydig instrumentell inriktning är det naturligtvis annorlunda. Vägskyltar eller politiska propagandabilder t ex kan i regel överföras till en språklig form utan några större problem.
Om man förflyttar tolkningen/översättningen till den samtida konstarenan är det fortfarande samma som gäller. Konstens obegriplighet och komplexa sammanställningar gör det omöjligt att flytta över betydelserna i en verbal språkdräkt. Dessutom innehåller numera konstverken stora mängder texter som knappast underlättar förståelsen ty även de måste tolkas. Dock finns det undantag. Ideologiskt övertygade socialkritiker kan vara så uppfyllda av sina budskap att deras produktioner inte har något tolkningsutrymme att tala om. Det sjunkande huset på Wanås av Tea Mäkipää är svårt att sätta in i någon annan kontext än konstnärens fanatiska intresse för växthuseffekten.
Men den verkligt intressanta frågan kvarstår. Finns det något i konstverket, något som kan uppfattas men aldrig skrivas ut i en tolkning? Man kan faktiskt säga en hel del om detta. Traditionellt föreställer sig konstvärlden att det finns ett budskap. Budskapet har en existentiell karaktär och nivå. Det är alltså helt otänkbart att man skulle få fram att konstnären önskar sig en stor stark öl eller oroar sig över sin ekonomiska situation. I den äldre konsthistorien och dess tolkningstraditioner utgick man gärna från hypotesen att konstnären förmådde säga något om den rådande eller tillkommande tiden, att på ett eller annat sätt fånga dess essens. Man har inte så stor glädje av sådana spekulationer. Om de inblandade är med på det kommer de gemensamt att producera en sådan tankefigur som man naturligtvis aldrig kan sätta fingret på eftersom det i sista hand är ett spöke som man själv har skapat. Men det är en attraktiv historia, alla dessa upphöjda och dunkla aningar och tillstånd som både konstnären och hans omgivning kan känna in sig i.
I dagens konst finns det självfallet gott om sanningar. Den socialkritiska konsten innehåller oftast material som är handfast och dokumentärt. När vi t ex ser Harun Farokis film om ett tåg som rullar in på en station och får veta att det handlar om transporter av judar till Auschwitz finns det ingen anledning att betvivla det. Tolkningar som skulle gå i helt andra riktningar är inte realistiska. Däremot kvarstår problemet med vad konstnären vill förmedla för något. Den osäkerheten är instinktivt kalkylerad. Obegriplighetsmomentet är en okontroversiell överenskommelse.
Kritiken och tolkningen har efter hand fått en ny inriktning: Att kunna finna en intressant infallsvinkel på ett konstprojekt. ”För mig framstår det här projektet som [här kan man så lägga till vad som dyker upp i kritikerns tankevärld] och framför allt får det mig att associera till…” Om sådana tankefigurer är rimliga blir de ett väsentligt bidrag till konstprojektet. Konstnärerna brukar inte ha något emot sådant om det är rätt sorts tolkning, alltså i linje med de avancerade former av agendor som äger giltighet i konstvärlden. När man skriver eller arbetar med konst gör man sig ständigt skyldig till sådana upparbetningar. Anna Brodow ville se några av mina tolkningar och enklast kan jag hänvisa till Ladoniabiennalen som innefattar ca 90 tolkningar av samtidsaktuella konstnärer.
