Del 870: Att se fienden i vitögat och en biennal

När den internationella konsthösten nu har avfyrat hela sitt biennalfyrverkeri återstår att konstatera att det inte är alltför svårt att sammanfatta den samtida världskonsten. Någon markant kursförändring finns inte i sikte. Ett glädjande konstaterande är att konsten aldrig har varit så bra som den är nu. De otaliga konstnärer som verkar inom ramen för den internationella samtidskonsten håller en så hög standard att de utan vidare är utbytbara mot varandra. Om t ex en stor utställning av någon orsak skulle förlora låt oss säga 100 inbjudna konstnärer skulle man utan vidare kunna plocka in 100 ersättare utan att mista något i kvalitet. Denna procedur skulle kunna upprepas ett otal gånger. Men det hänger inte så mycket på konstnärerna som på curatorerna. Konstnärerna är inte ansvariga för det oundgängliga statement som måste serveras vid varje större utställning. Men även dugliga curatorer finns det tillräckligt många av och höstens biennaler har mottagits utan några högljudda protester varför man får dra slutsatsen att våra biennaler också blir allt bättre.

Ett curatorstatement är ett sätt att uttrycka den aktuella trenden eller att försöka få igång någon sådan. Med lite god vilja kan man läsa in något intressant i den deklaration som utgått från den nu pågående Mercosulbiennalen i brasilianska Porto Alegre.

”The Exhibitions investigate specific aspects of the creative process and propose reflections on the artist´s experience:
• The artist as a social subject, whose creative processes question the cultural and political nature of specific contexts
• The artist as a creative subject, who uses the absurd as an instrument for destabilization and questioning
• The artist as an individual subject, who divests artistic language of its props and stages his or her relationship with the artistic process
• Transformation, as a tool capable of dislocating the usual perception of an artwork
• Art as a space in which to explore notions of planning, communication, and imagination
• Drawing as the first space for translating the artist’s thinking and conceiving projects
• The city as a public text, whose grid is altered and re-signified by the artists”

De här infallsvinklarna är en aktuell samtidsproblematik. Vi observerar att biennalen skall undersöka och föreslå reflektioner i dessa ämnen. Inte för att jag för ett ögonblick tror att det kommer något som helst resultat av det här, men i alla fall är man medveten om att det skulle behövas. I den tämligen marginella Mercosulbiennalen, som är en övervägande latinamerikansk affär, kommer det inte att bli några andra spår än ett antal konstnärliga arbeten som det säkert håller god standard.

I det senaste numret av SITE skriver Sinziana Ravini om utställningen Allemansrätten som tidigare i år visats på Röda Sten i Göteborg. Vi får skymta konstens målgrupp, fienden som skall skakas om av den konstnärliga verksamheten. Ingen överraskning vem det rör sig om. Ravini klagar över att konstnärer som Oleg Kulik, Santiago Sierra och Maurizio Cattelan inte kan skapa chocker med efterverkan: ”The bourgeoisie may choke on the wine for a moment during the reception, but everything falls neatly back into place.”

Borgarbrackorna är alltså, som traditionen säger, de som skall skakas om. Vid närmare eftertanke kan man dock undra över var gränsen går mellan borgarbrackorna och konstvärldens radikala agenter. Ser man konstvärldsgängen festa runt t ex i Venedig med bourgeoisien är det svårt att avgöra vem som är vem och vem som skulle behöva drabbas av vad.

Ravini berör också den feministiska gruppen YES! som har funnit en tilltalande lösning på konstens oförmåga att uppnå någon effekt i den sociala verkligheten. YES! har gjort försök att få konstinstitutionerna att skriva under ett kvoteringskontrakt vilket inte har rönt någon framgång. Det geniala är att man i utställningen Allemansrätten genomförde projektet som en fiktiv performance – med tillägget att det möjligen skulle kunna bli på riktigt efter utställningens slut. Gränsen mellan konstens sociala fiktioner och den hårdhänta realiteten är inte lätt att överskrida.

cildo-o-noorthoorn.jpg
Cildo Meireles med curatorn för Mercosul Victoria Noorthoorn

Ett inslag i Mercosulbiennalen, som envist håller sig till portugisiskan, är ständigt pågående radiokonstutsändningar som man med behållning kan lyssna på om man går in på hemsidan.

Det här inlägget postades i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.