Del 984: Dubbelt ryskt

Postat den 2010 9 april av Lars Vilks

Jaha, idag mötte jag ett team från rysk tv. En längre intervju som är en del av ett reportage om invandring, motsättningar mellan folkgrupper och terrorism. Det tog sin tid. Ryssarna var inte bara noggranna utan använde sig av tvåkamerateknik med en kamera. För att genomföra detta får intervjuscenerna tas två gånger, den andra gången fejkade.

I Eindhoven hölls seminarium för nästan en månad sedan. Boris Groys i huvudrollen. Han är förtjust i den sovjetiska kulturen (som inte får plats, såvitt jag vet, i något multikulturellt samhälle). Seminariet finns refererat i Kunstkritikk. Groys tycker om drastiska uttalanden och han lyckas ofta väl med detta. Men då och då blir det också stumt. Nyckeltanken är en parallell mellan det ryska avantgardet på 1920-talet och vår tid. Vid båda tillfällena hade man, påstås det, deltagande utan betraktare.
Det som främst dras fram är facebook och andra nätplatser där alla kan vara med och skapa och där det inte finns någon offentlighet som utgör publiken. ”Alla människor är konstnärer”, kan man citera från Joseph Beuys. Ändå ser jag bara det här som okänsliga konstruktioner. Återigen drar sig inte Groys för att utan vidare sätta likhetstecken mellan konst och bild/text. Och att lika okänsligt glömma bort den världen som står som arrangör för seminariet – den internationella samtidskonstvärlden. Denna står inte främmande för facebook men tillhör definitivt inte det privata. Facebook är i konstvärldens händer ett utmärkt instrument för att marknadsföra sig, delvis kan det också fungera som en smula galleri. Men publik finns och gränserna mot amatörismen är mer än självklara.

Jag blir något otålig. När skall konstvärlden äntligen få syn på sig själv stående i seminarieposition där utvalda konstvärldsmedlemmar talar i högdiskurs om verkligheten utanför konsten som om den vore en del av den?

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, Muhammedsaken | Lämna en kommentar

Del 983: Några kommentarer till några kommentarer

Postat den 2010 7 april av Lars Vilks

Under några dagar har bloggskrivandet legat stilla. Jag få skylla på att det är mycket att stå i med. Snart är det dags för mitt deltagande i Holland där jag skall vara med i en Land –Artutställning. Monument över den svensk-holländska vänskapen är mitt bidrag och det är en del att göra trots att förbindelserna mellan länderna inte har avsatt alltför många påfallande spår. I juni drar jag iväg till det finska Ii för att bygga vidare. Även där rör det sig om Land-Art. Jag sliter också med en film som troligen kommer att visas i Malmö om några veckor. Idag hann jag dessutom med att svinga hammaren för första gången när Nimis till slut har blivit vårlikt.
Lite diskussion om den institutionella konstteorin har det ändå varit. Senast hoppade Fred Andersson in med påståendet att jag och Anna Brodow håller på med samma hopplösa fråga som för 11 eller 12 år sedan. Skillnaden mellan då och nu är att frågorna inte längre är hopplösa. Faktiskt kan jag inte se att det finns några avsevärda problem kvar angående vad som är konst och vad som är kvalitet i konsten. Precis som man kunde ana fanns det inget sensationellt bakom konsten. Den blir exakt vad man gör den till. Därför tidens stiltje: Ingen har någon idé som är tillräckligt intressant för att få genomslag. Intressant för konstvärlden vars förnämsta uppgift är att på alla sätt bromsa utvecklingen. Denna bromsfunktion skall inte ses negativt. Den är helt nöpdvändig.

Fred undrar hur jag ser på Howard S. Beckers ”Artworld”. Som jag kan minnas Becker (sociolog, hans bok är från 1982 och jag använde mig av den för mitt avhandlingsarbete 1987) är hans behandlings handfast, han är inte någon konstteoretiker utan arbetar med vad som skiljer t ex användningen av sociologi i konsten från sociologi som vetenskap. Eller hur hästmålare är förbundna med den generella konstvärlden. Båda exemplen är mycket användbara.
Jacob C kastar fram en tanke om rondellhunden kan få några extra estetiska poäng genom kombinationen profet – rondellhund. Den borde nog ha fått det – om icke ämnet hade varit så svårt för nästan en hel värld som humorlöst betraktade objektet som abjektet. Ändå måste det sägas att det finns något avväpnande i valet av rondellhund. Jag har under åren lagt märke till med vilken lätthet man i medierna framför ämnet: ”…avbildade profeten Muhammed som rondellhund”. Inte ens den mest upphetsade debattör, som i denna sak endast ser ett ytterligare exempel på en USA-kolportörs understödjande verksamhet, kan hävda att den lilla teckningen är fruktansvärd i all sin utstuderade smaklöshet. Därför brukar man istället säga att teckningen, den är dålig den, den kunde ha gjorts av ett barn. Minsann!

Publicerat i institutionell teori, Muhammedsaken | 11 kommentarer

Del 981: Angående den institutionella konstteorin

Postat den 2010 5 april av Lars Vilks

Anna Brodow har skrivit en intressant kommentar om den institutionella konstteorin:

”Det som gäller på de internationella biennalerna är en sak, det som gäller i det lokala konstlivet präglat av galleristernas och konstnärernas behov av inkomster är en annan sak.

Det jag menar är att den institutionella konstteorin ingalunda är rättvisande för hur konstlivet faktiskt ser ut i alla dess delar. Var placerar du t ex den typen av institutionskritik du själv företräder? Om vi skall gå efter måttstocken internationell samtidskonst i alla lägen faller en hel massa intressanta konstnärskap och konstriktningar utanför. Ser du inte detta som ett problem för din teori?”

Naturligtvis är den internationella samtidskonstens arenor i form av biennaler och andra utställningar, konsttidskrifter osv. det som man får prioritera. Här finns konstens högsta status och dess ledande utveckling. I den här världen finns det självklart gallerier och konstnärernas behov av inkomster. Att komma med på en biennal är alltid ett starkt inslag i karriären – och möjligheten att öka sin prisbild.

Men det finns andra världar vilka också kan beskrivas med den institutionella konstteorin. Varje konstvärld som kan avgränsas får sina kvaliteter bekräftade av dem som där är de tongivande auktoriteterna. Därför får också andra konstnärskap och konstriktningar uppmärksamhet och bekräftelse. Det fungerar inte olikt t ex fotboll där det finns första divisionen men också andra, tredje osv. Det går emellertid inte att komma ifrån var den verkliga kvalitetsstämpeln befinner sig någonstans. Jag kan inte se några problem med den saken.

Brodow undrar också var min egen institutionskritik hamnar någonstans. Jag har fått stor uppmärksamhet i Sverige och till viss del också i grannländerna. Frågan är dock vilken betydelse det kommer att få. Antingen blir det kvalitetsbekräftat av konstvärlden – eller inte – eller möjligen delvis. Det går inte att säga idag, man kan bara spekulera. Min rondellhund har en lång väg att vandra om den skall ta sig in i den internationella samtidskonsten och bli bekräftad. Visserligen har den fått en global spridning men inte inom den internationella samtidskonsten. Internationellt uppmärksammas jag som karikatyrtecknare på Nerikes Allehanda.

Publicerat i Samtidskonst | 9 kommentarer