Vilks.net

Då jag för någon dag sedan utropade nedläggandet av mångkultursamhället har några skribenter fått för sig att jag därmed och automatiskt förordar det storsvenska samhällets återkomst. I och för sig skulle detta vara en munter idé som kunde beledsagas med dagligt framförande av ”Helan går” den visa som är sådär 150 år gammal och som kanske är svensk. Ej heller att förglömma vår stiliga nationalsång som inte är officiell och som ej innehåller ordet ”Sverige”. Den enda nationalsång som innehåller ”Sverige” lär vara den polska.

Men det var måhända inte saken. ”Det mångkulturella samhället” är en politisk konstruktion aktiverad för att på ett enkelt sätt komma förbi friktioner mellan kulturer. Regeringar i ett antal länder har instiftat olika kulturer utan att närmare definiera dessa. De har också utsett representanter efter godtyckligt övervägande. Vad gäller t ex muslimer i Sverige har tydligen regeringen menat att de är väldigt religiösa och bör därför (hela bunten) representeras av religiösa ledare.

Det finns ett budskap till folket i detta utropande. Ni skall vara vänligt och positivt inställda till främmande kulturer. En sådan uppmaning kan behövas. Jag har själv varit sovjetrysk medborgare i 14 år av mitt liv och en svensk ilsken farbror kallade mig ofta, argsint, för ”ryssdjävel”. Under min uppväxt var avoghet mot främmande vanligt och jag minns att mina släktingar kunde tala om danskarna som ett folkslag man skulle se upp för. De var helt inriktade på att med alla medel försöka lura pengar av svenskarna.

Men det moderna utropade mångkulturella samhället, tillfälligt som det är, stöter snart på patrull. Kulturerna, och det handlar ju främst om muslimerna, är inte enhetliga utan fullständigt heterogena, nu alltså sammanfösta genom politikernas amatörmässiga kulturuppfattning till en specifik kultur. Utöver detta har vi det intressanta problemet om vad som händer när en kultur inte kommer överens med en annan. Vilka spelregler gäller? Om den saken vill man inte gärna tala. Det har, vilket inte kan vara obekant, skapat många helt onödiga problem.

Därför är mitt förslag: Skrota hela rasket. Bestäm vilka regler som skall gälla så att samtliga inblandade vet vad de har att rätta sig efter. Sedan kan kulturerna berika varandra så mycket de orkar. För så har det alltid varit.

Här är för övrigt några uppgifter om mina kommande aktiviteter.
21 april Malmö Stadsbibliotek ”Spik”: ”Verklighetens arkitektur”. Det är meningen att min film i detta ämne skall visas.
22 april, Campus, Jönköping, Utrikespolitiska föreningen. Jag skall tala om yttrandefriheten och rondellhundens roll i detta drama.

Oskar Kokoschka: Självporträtt som degenererad konstnär, 1937

Den 14 april öppnar utställningen ”Runaway Train” på Bonniers Konsthall. I texten omtalas att curatorn Camilla Larsson spanar (med hjälp av ytterligare fyra curatorer) efter ”vår tids strömningar”. Trendspaning är något som intresserar mig. Den fråga man kan ställa sig är huruvida trenden skapas av de konstnärer som nu släpps ut i lite större sammanhang (födda omkring 1980) eller att de unga tar plats i de trender som redan skapats. För dessa konstnärer som har fått sin utbildning helt eller delvis utomlands har naturligtvis manglats hårt i den befintliga konstagendan. Genom det internationella konsthögskolesystemet som är väl standardiserat torde det vara oundvikligt att de alla har en klar uppfattning om vad som gäller. Är det så att den yngre generationen kan ge en ny respons och riktning åt det befintliga?

Det befintliga får man nog definiera genom att göra en översikt av de senare årens biennaler och de biennaler som står på tur tillsammans med en rad andra utställningar och inte minst vad som diskuteras i konsttidskrifter. Jag har dragit det många gånger så jag skall inte ta det igen. Jag tror inte det är möjligt för de nya att åstadkomma några stora justeringar av det som ligger på biennalnivå. Gången är trots allt att de yngre konstnärer, om de lyckas, skall erövra en biennalplats. Vad den än gör, och jag utgår att de redan vet ungefär hur man gör i samtidskonsten, kommer det att kunna passa in i det rådande utställningsmönstret.

11 konstnärer är med på utställningen och bland dem Karin Hasselberg som emellanåt har skrivit kommentarer här på bloggen. Hon har fått sin utbildning på Rietveldakademien i Amsterdam. Bland annat gräver hon hål och på Bonniers skall det bli nr 16.

En fråga som ställs med utställningen är om det finns någon svensk konst – utifrån att det i stor utsträckning rör sig om exilsvenskar. Schablonsvaret är att det inte längre finns någon svensk konst eftersom den internationella samtidskonstens standardiserade konsensus råder överallt. D.v.s. när vi rör oss på nivån ”vad som gäller”, ”den symboliska makten”. Så ligger det uppenbarligen till men det hindrar inte att det ändå finns konst som är svenska angelägenheter. Skriver man en svensk samtidskonsthistoria kommer man ofelbart att framhålla en rad namn som är stora i ett svenskt perspektiv men som inte har haft någon större betydelse internationellt. Marianne Lindberg de Geer, Ernst Billgren, Dan Wolgers, Charlotte Gyllenhammar, Linn Fernström t ex, är välkända i Sverige men tillhör knappast de internationella storheterna.

Förmodligen är det så att det i betydande utsträckning fortfarande gäller att man i det svenska konstlivet skapar sina egna varianter av de internationella strömningarna. Dessutom konsthändelser som slår i Sverige och som har särskild aktualitet här.

Karin Hasselberg gräver hål