Jaha, idag mötte jag ett team från rysk tv. En längre intervju som är en del av ett reportage om invandring, motsättningar mellan folkgrupper och terrorism. Det tog sin tid. Ryssarna var inte bara noggranna utan använde sig av tvåkamerateknik med en kamera. För att genomföra detta får intervjuscenerna tas två gånger, den andra gången fejkade.
I Eindhoven hölls seminarium för nästan en månad sedan. Boris Groys i huvudrollen. Han är förtjust i den sovjetiska kulturen (som inte får plats, såvitt jag vet, i något multikulturellt samhälle). Seminariet finns refererat i Kunstkritikk. Groys tycker om drastiska uttalanden och han lyckas ofta väl med detta. Men då och då blir det också stumt. Nyckeltanken är en parallell mellan det ryska avantgardet på 1920-talet och vår tid. Vid båda tillfällena hade man, påstås det, deltagande utan betraktare.
Det som främst dras fram är facebook och andra nätplatser där alla kan vara med och skapa och där det inte finns någon offentlighet som utgör publiken. ”Alla människor är konstnärer”, kan man citera från Joseph Beuys. Ändå ser jag bara det här som okänsliga konstruktioner. Återigen drar sig inte Groys för att utan vidare sätta likhetstecken mellan konst och bild/text. Och att lika okänsligt glömma bort den världen som står som arrangör för seminariet – den internationella samtidskonstvärlden. Denna står inte främmande för facebook men tillhör definitivt inte det privata. Facebook är i konstvärldens händer ett utmärkt instrument för att marknadsföra sig, delvis kan det också fungera som en smula galleri. Men publik finns och gränserna mot amatörismen är mer än självklara.
Jag blir något otålig. När skall konstvärlden äntligen få syn på sig själv stående i seminarieposition där utvalda konstvärldsmedlemmar talar i högdiskurs om verkligheten utanför konsten som om den vore en del av den?