Vilks.net

Jag har fått en välbehövlig upprustning av min blogg. Några kommentarer har tillfälligt försvunnit men kommer snart tillbaka. Gårdagens inlägg försvann också och därför lägger jag in det på nytt:

Värt att studera närmare är Anna Brodows inlägg från igår på hennes blogg. Hon för ett sansat resonemang om konstvärldens relation till rondellhunden. Jag skulle vilja göra ett par tillägg.

Brodow skriver: ”I och med detta kan man säga att även Dan Jönsson bekänner färg. Han bekräftar att det finns ett samband mellan politisk korrekthet i konstvärlden och vänsterfrågor. Detta samband har Vilks klarlagt.”

På detta får man säga att det visste vi redan från början. Nyhetsvärdet är obefintligt. Snarare är poängen vad som händer när man utför ett konstprojekt som ligger utanför den korrekta agendan. Visserligen skulle man tycka att rondellhunden kunde läsas som relevant socialkritisk: Hur ser islamismen och nyreligiositeten ut? Hur skall dess religiösa symboler hanteras? Men, som bekant, det går inte alls – och därmed kommer en intressant inskränkning av vad som får torgföras inom samtidskonsten fram. I det sammanhanget dyker också misstanken upp att Vilks kanske befinner sig på de konservativas spelplan med ett inspel som bara är förklädd rasism. Och det är då Dan Jönsson vill att Vilks skall lägga korten på bordet och deklarera var han står. Jag ser inte att det är någon bra idé. Hur skulle för övrigt en sådan deklaration göra? På ”heder och samvete”, skriftligt? I konsten skapar betraktarna verket och konstvärlden agerande i frågan är en av rondellhundens tyngdpunkter.

Anna Brodow är inte helt förtjust i den institutionella teorin som för mig är ofelbar. Hon menar:

”Hans verk pekar också på svagheten i hans egen teori: den institutionella konstteorin. För att bedöma om det här är ett bra verk eller inte måste vi bedöma dess kvaliteter, oberoende av om det är accepterat, konsakrerat av en konstvärld eller ej. Bara ett verk som vänder sig i provokation mot konstinstitutionens normer och värderingar kan klarlägga detta förhållande.”

Jag har tjatat en del om detta. Konst som inte är kvalitetsbekräftad av konstvärlden är tills vidare inte någon kvalitetskonst. Men den kan naturligtvis bli det eftersom konstvärlden ofta ändrar sin uppfattning. Den enskilde iakttagaren har därvid möjligheten att tänka i prognos, ”konstvärlden kommer längre fram att se det här som kvalitet”. Mot detta står en helt annan möjlighet: Att det finns en kvalitet som konstvärlden aldrig förmår att se. En sådan syn är då baserad på en minoritet som anser sig förstå vad som är bra konst bättre än alla erfarna sakkunniga i konstvärlden. Denna ”vi som vet bäst-teorin” är självklart en betänklig historia.

Men förskjutningen av uppfattningar om vad som är bra handlar bland annat om att argumentera för t ex ett visst konstverks kvaliteter. Sådant kan påverka konstvärlden.

Brodow har också en del funderingar kring rondellhundsteckningen. Nog för att man kan förstå att själva teckningen inte är huvudsaken men oväsentlig är den inte heller. Det handlar om att objektet borde vara värdigt en så omfångsrikt och allvarligt konstprojekt. De som har avvisat den som dålig är mestadels inte konstvärldsrepresentanter. Jag menar att det inte är något större fel på denna teckning. Något teckningsmästerverk är det inte men så var det inte heller tänkt. Som tecknare är jag vältränad. Jag tecknar praktiskt varje dag och rondellhunden har t ex inga direkt ”slappa” linjer. Den bygger på ett antal förstudier och försök. Brodow nämner att jag har arbetat med att teckna utan att se på papperet. Med den tekniken har jag utfört åtskilliga hundratal teckningar. Efter hand blir det möjligt att styra proceduren vilket kan vara både fördel och nackdel. Teckningar, gjorda på detta sätt, får dock en annan karaktär än rondellhundens.

Teckning ”Den dansande, emotionelle mannen” 2001. Utförd utan att se på papperet.