Del 983: Några kommentarer till några kommentarer

Under några dagar har bloggskrivandet legat stilla. Jag få skylla på att det är mycket att stå i med. Snart är det dags för mitt deltagande i Holland där jag skall vara med i en Land –Artutställning. Monument över den svensk-holländska vänskapen är mitt bidrag och det är en del att göra trots att förbindelserna mellan länderna inte har avsatt alltför många påfallande spår. I juni drar jag iväg till det finska Ii för att bygga vidare. Även där rör det sig om Land-Art. Jag sliter också med en film som troligen kommer att visas i Malmö om några veckor. Idag hann jag dessutom med att svinga hammaren för första gången när Nimis till slut har blivit vårlikt.
Lite diskussion om den institutionella konstteorin har det ändå varit. Senast hoppade Fred Andersson in med påståendet att jag och Anna Brodow håller på med samma hopplösa fråga som för 11 eller 12 år sedan. Skillnaden mellan då och nu är att frågorna inte längre är hopplösa. Faktiskt kan jag inte se att det finns några avsevärda problem kvar angående vad som är konst och vad som är kvalitet i konsten. Precis som man kunde ana fanns det inget sensationellt bakom konsten. Den blir exakt vad man gör den till. Därför tidens stiltje: Ingen har någon idé som är tillräckligt intressant för att få genomslag. Intressant för konstvärlden vars förnämsta uppgift är att på alla sätt bromsa utvecklingen. Denna bromsfunktion skall inte ses negativt. Den är helt nöpdvändig.

Fred undrar hur jag ser på Howard S. Beckers ”Artworld”. Som jag kan minnas Becker (sociolog, hans bok är från 1982 och jag använde mig av den för mitt avhandlingsarbete 1987) är hans behandlings handfast, han är inte någon konstteoretiker utan arbetar med vad som skiljer t ex användningen av sociologi i konsten från sociologi som vetenskap. Eller hur hästmålare är förbundna med den generella konstvärlden. Båda exemplen är mycket användbara.
Jacob C kastar fram en tanke om rondellhunden kan få några extra estetiska poäng genom kombinationen profet – rondellhund. Den borde nog ha fått det – om icke ämnet hade varit så svårt för nästan en hel värld som humorlöst betraktade objektet som abjektet. Ändå måste det sägas att det finns något avväpnande i valet av rondellhund. Jag har under åren lagt märke till med vilken lätthet man i medierna framför ämnet: ”…avbildade profeten Muhammed som rondellhund”. Inte ens den mest upphetsade debattör, som i denna sak endast ser ett ytterligare exempel på en USA-kolportörs understödjande verksamhet, kan hävda att den lilla teckningen är fruktansvärd i all sin utstuderade smaklöshet. Därför brukar man istället säga att teckningen, den är dålig den, den kunde ha gjorts av ett barn. Minsann!

Det här inlägget postades i institutionell teori, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 983: Några kommentarer till några kommentarer

  1. Fred Andersson skriver:

    Hej Lars! Tack för förtydligandet om Becker. Sant att han lägger stor vikt vid hur sociologi används i konsten – och i konstkritiken. Jag håller med om att han är en viktig teoretiker, men kanske inte en konstteoretiker som du påpekar.

    Nicolas Bourriaud har antagligen förra året publicerat ett nytt försvar av sin relationella estetik, vilket verkar behövas. Han går hårt åt Rancière sägs det. Någon som läst den?

  2. Lars skriver:

    Hej igen Fred. Jag har läst delar av hans senaste skrift. Den kom ut i samband med Altermodernutställningen (Tate Triennalen) i fjor. Du kan söka på Bourriaud här på bloggen eftersom jag har skrivit en del om saken. Bourriaud har intagit en aktiv politisk hållning för konsten. Idealistisk och utopisk så det osar. I motsats till Ranciéres symboliska socialkritik vill B. ha full körning.

    I sin bok gör han dessutom upp med sina kritiker och påpekar, riktigt nog, att hans relationella estetik (första boken) aldrig blev omtalad i Frankrike och inte ens recenserad i Artforum.

  3. Fred Andersson skriver:

    Hej Lars,

    Jag håller verkligen med dig 100 % i din bedömning av Bourriaud: idealistisk och utopisk, oklar i sina begrepp, och anspråksfullt prästerlig på ett sätt som nog är en etablerad tradition i fransk konstkritik (man kan t.ex. bara minnas Pierre Restay, Armans och Raynauds skäggige profet, frid över hans minne).

    På Versos hemsida finns en ganska färsk text av Bourriaud (5 februari) som man får förmoda är en sorts resumé av argumentationen i boken The Radicant (http://www.lespressesdureel.com/EN/ouvrage.php?id=1496&menu=#). Att döma av vad Bourriaud skriver här verkar det att han tycker att skiljelinjen mellan honom och Rancière är 1) Att R är en skrivbordsfilosof som inte besöker konstnärsateljéer, 2) Det är inte alls så att den relationella estetiken är “full körning”, det har R missuppfattat (eftersom han är filosof fastlåst vid skrivbordet). Men argumentationen är luddig, minst sagt. Texten finns här:

    http://versouk.wordpress.com/2010/02/05/nicholas-bourriaud-responds-to-jacques-rancieres-emancipated-spectator/

  4. Anna Brodow Inzaina skriver:

    Lars,

    Bromsa utvecklingen mot vad då?

    Och vad är det för “bakom konsten” du talar om?

    Citerar dig ovan:
    Precis som man kunde ana fanns det inget sensationellt bakom konsten. Den blir exakt vad man gör den till. Därför tidens stiltje: Ingen har någon idé som är tillräckligt intressant för att få genomslag. Intressant för konstvärlden vars förnämsta uppgift är att på alla sätt bromsa utvecklingen.

  5. Lars skriver:

    Anna, tack för ditt inlägg.

    Bromsa den egentligen enda utveckling som finns, konstbegreppets utvidgning.

    Bakom beteckningen “konst” finns ingenting annat än det vi själva tillskriver den. Kan verka enkelt, t o m självklart, men så är det inte.

  6. Att det inte finns någonting bortom beteckningen konst än vad vi själva tillskriver den håller jag absolut med om. Där finns det ingen meningsskiljaktighet mellan oss. Vad är det du menar som inte är så självklart för alla? Är det en idealistisk föreställning om ett “bakom” det som visar sig i konsten som fortfarande spökar, menar du?

    Konstbegreppet i sig är ju inte särskilt intressant att dividera om eller ens angeläget att utvidga. Jag trodde vi hade kommit ifrån den diskussionen för länge sedan med konceptkonstens inträde och acceptans. Kan man inte helt enkelt utgå från att konsten inte har några givna gränser? Och sedan koncentrera sig på det väsentliga – vad vi vill säga med den och vad vi har att säga om den. Alla konstverk är inte lika angelägna.

    De gränser konsten stöter på och som det har uppstått diskussion om i media det senaste året – om vi tar Odell, Nug och din rondellhund som exempel – är av moraliskt/etiskt slag. När konsten stöter på dessa moraliskt/etiskt tvivelaktiga gränser som uppkommer då konsten kliver ut i verkligheten, kommer frågan upp om var konstens gränser går och vad som är ett angeläget konstverk.

    I Odell och Nug-fallen gick konstvärlden ut till försvar för att detta minsann var konst och dessutom angelägen sådan, i ditt fall är det annorlunda. Konstvärlden reagerar med obekväm tystnad och uttalanden om “fånig teckning”, en tom provokation inplacerad i skämtteckningsfacket – alltså knappast konst i en högdiskursmening. Där tycker jag att du har visat på något intressant, d v s att den socialkritiska konsten har en agenda.

  7. Jacob C skriver:

    Lars.

    Du skriver: “Bakom beteckningen ”konst” finns ingenting annat än det vi själva tillskriver den.”

    Hur går det ihop med den institutionella konstteorin? Den hävdar ju just att konstbegreppet kan definieras. Allt är inte konst, utan endast det som konstvärlden anser vara konst. Vi kan således inte använda ordet “konst” hur som helst eller godtyckligt påstå att vad som helst är konst.

    Det enda sättet att utvidga konsten blir väl i såfall att utvidga konstvärlden?

    För utvidgningen av konstbegreppet i relation till vilken typ av objekt som kan vara konst har väl redan skett för länge sedan. Efter Duchamps erkännande av konstvärlden finns inga gränser för vad som kan vara konst. Där finns inga gränser kvar att spränga.

    Anna.

    Jag funderade också över om det är så att man någonsin kan bli “färdig” med ett grundläggande filosofiskt och humanvetenskapligt begrepp som exempelvis konst?

  8. Lars skriver:

    Jacob. Vad som är möjligt är att beskriva den praxis som konstvärlden konstituerar som konst. Denna praxis utgör konstbegreppet.

    Och hur kan du mena att “Där finns inga gränser kvar att spränga”? För allt i världen är det formellt rätt eftersom att få något att ingå i konstbegreppet är den lägsta av trösklar. Men det är inte det saken gäller utan vad som är intressant, kvalitet. Det räcker som bekant med en liten rondellhund för att visa var gränserna går.

  9. Jacob C skriver:

    Jag menade att jag får intrycket att inga gränser verkar finnas att spränga för vilka objekt som KAN betraktas som konst – förutsatt att konstvärlden går med på det.

  10. Lars skriver:

    Jacob, konstvärlden kan i princip gå med på vad som helst som konst, men utan att ge det någon kvalitet. Därmed blir det ointressant. Den uslaste hötorgsmålning kan ses som konst, en konstnär gör något som då blir konst. Ingen begreppsutvidgning. Detta står i motsats till en äldre uppfattning där konst i sig var en kvalitet: “Att få något erkänt som konst”. Betyder inte längre något. Nu handlar det om kvalitet. Även dålig konst är konst.

  11. Jacob,

    Färdig, vem har pratat om “färdig”? Vi håller väl alla på fortfarande med konst, men man väljer när man vill sluta gräva ner sig i en fråga som känns mer och mer meningslös att älta. Det finns roligare saker att ägna sig åt än konstbegreppet 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.